offentliggjordes, utan gömdes med honom i grafven. Gift med Anna Margareta Ståhl. Nordencrantz, Anders, ämbetsman, nationalekonomisk och politisk skriftställare. Född i Brunflo socken i Jämtland d. 5 jan. 1697. Föräldrar: kronofogden, sedermera borgmästaren i Sundsvall Lorens Bachman och Margareta Svedonius. Sonen, som kallade sig Bachmanson, ägnade sig tidigt åt handel. Efter att hafva besökt Norge, vistades han en längre tid i London, hvarest han flitigt studerade de engelska handels- och näringsförhållandena, sysselsatte sig äfven med mekaniska arbeten och påbegynte ett stort ekonomiskt arbete Arcana Oeconomiæ et Comercii, hvilket, det första i sitt slag i Sverige, utkom 1730. Återkommen till Sverige 1724, vände han sig med allvar åt mekaniken, förfärdigade ett pumpverk för dockan i Karlskrona och ett dylikt för ryska statens räkning, som i Petersburg väckte stor uppmärksamhet. Tre år senare valdes han till riksdagsman för Sundsvall och lyckades inom borgarståndet genom sina memorial vinna en ställning af en viss betydenhet, som ännu mer stärktes, när hans förenämnda arbete utkom. Till följd af den insikt, hvarom detsamma ansågs vittna, skickades han 1731 såsom konsul till Lissabon, därvid han jämväl lärer utfört ett diplomatiskt uppdrag i Spanien. På egen begäran återkallad 1736, kom han följande år genom gifte i besittning af en ansenlig förmögenhet. Upphöjd 1743 i adligt stånd, hvarvid han antog namnet Nordencrantz, befordrades han 1747 till kommerseråd, från hvilken befattning han 1762 erhöll afsked och afled i Stockholm d. 19 juli 1772. Med vidsträckt beläsenhet i politik och statshushållning, outtröttlig arbetslust och en mindre vanlig själftillit, hade N. redan strax efter de stora krigens slut uppgått i planerna om Sveriges inre återuppblomstring och särskildt nitälskat för förslag att göra den svenska järnhandeln oberoende af utländska köpmän. Till följd häraf räknades han till en början till Hattarne, från hvilkas styrelsegrundsatser han dock redan tidigt tog afsteg. Så var han från början varm vän af tryckfrihet och hade redan å 1720-talet varit i delo med censuren i fråga om det här ofvan nämnda arbetet, hvilket i sju år hindrades att utkomma och slutligen endast i stympadt skick publicerades. Vid 1743 års riksdag inlämnade han till sekreta utskottet ett förslag om vissa åtgärder till järnhandelns upphjälpande, som slutligen 1747 resulterade i bildandet af järnkontoret. Vid riksdagen 1755--56 framträdde han med icke mindre än fyra stridsskrifter, af hvilka Påminnelser vid manufakturkommissarien Erik Salanders så kallade Genväg till slöjder riktade sig mot det bestående näringstvånget och exklusiva privilegier. I de tre öfriga gick han statsförfattningen närmare in på lifvet och angrep skarpt det rådande ämbetsmannaväldet, till hvars stäfjande han föreslog ganska radikala åtgärder. En annan af honom författad skrift Oförgripliga Tankar om Frihet i bruk af Förnuft, Pennor och Tryck blef i sista stund af kanslikollegium 1756 hindrad att utkomma. N., som genom dessa skrifter blifvit lika hatad af Hattarne som höjd till skyarne af deras vedersakare, för hvilka han utgjorde ett rent orakel, förberedde sig till 1760--62 års riksdag med en ny ytterligt skarp kritik af de rådande förhållandena, Vördsam föreställning till Riksens ständer 1760, men denna fick enligt rådets beslut ej tryckas, förrän rådet pröfvat dess innehåll. Situationen var nu, tack vare Hattarnes olyckliga såväl yttre som inre politik, vida gynnsammare för N., hvars arbete mottogs välvilligt bland ständerna och utdelades bland riksdagsmännen. På hans meddelande, att han utarbetat ett vidlyftigt verk rörande oredan i penningväsendet och botemedel däremot, tillsattes på hans begäran ett särskildt riksdagsutskott af 48 af honom själf valda ledamöter att taga kännedom om hvad han hade att meddela. Han pekade härvid på svekfulla anläggningar af exportörerna, bankens låntagare och bankofullmäktige såsom roten och upphofvet till det onda samt yrkade, att lån på exportvaror och bruksegendomar skulle förbjudas. En våldsam förbittring uppstod bland Hattarne och med möda undgick N. att befordras till straff för sitt uppträdande. Hans förslag till kursens stäfjande godkändes dock af adeln och hans arbete om tryckfriheten fick nu utkomma. Vid 1765--66 års riksdag hade hans idéer trängt fram till seger, och som en verksam medlem af sekreta utskottet tog han en kraftig del i räfsten mot det gamla systemets män, kursens fällande och tryckfrihetens införande. Men äfven Mössornas åtgärder tillfredsställde ej den häftiga N., som ända in i det sista i med det hätskaste språk mot enskilda personer späckade stridsskrifter fortfor att vädja till allmänheten, såsom i Tankar om Hemligheter, Tysthetseder, etc. 1769--71. Säkerligen har ingen i Sverige utvecklat en så omfångsrik litterär verksamhet i hvad som rör finanser, statsekonomi, politik och lagstiftning, som N. Ifrån 1754 till 1772 utgaf han inemot trettio större och mindre arbeten förutom de många, han efterlämnade i handskrift. »För eftervärlden äro de en hufvudkälla för kunskapen om detta tidehvarfs invecklade finansförhållanden, men deras upphofsman är (genom det barbariskt tunga, diffusa språket) en ledsagare, hvars sällskap hörer till de minst angenäma och trefliga.» Gift 1737 med Margareta Sofia Schröder. Nordenfalk. Ätten säges å 1500-talet inkommit till Sverige från Flandern eller Artois med dess förste kände stamfader, arkitekten Gudmund, Dennes sonsons sonsons son, revisionssekreteraren och t. f. landshöfdingen Johan Noréen -- af samma släkt, ur hvilken ätterna Löwenhielm utgrenats -- adlades 1769 med namnet Nordenfalk och en gren -- se N 1. -- erhöll 1838 friherrlig värdighet enligt 37 § regeringsformen. 1. Nordenfalk, Johan, justitiestatsminister. Född å Gålsjö bruk i Ångermanland d. 9 sept.