maj 1847; den föreg. son i första giftet. Student i Uppsala 1863, blef N. 1874 med. kand., 1878 med. licentiat och 1886 med. doktor därstädes efter försvar af afhandlingen Till kännedom om spontan näthinneaflösning, hvilken tydligt nog tillkännagaf, hvilken gren af läkekonsten han gjort till sin specialitet. Han har också gjort sig känd såsom en särdeles framstående ögonläkare. Efter att 1879--80 hafva med tillhjälp af ett riksstatens resestipendium företagit en studieresa till England, Frankrike och Tyskland, bosatte han sig 1880 i Paris, där han kvarstannade till 1883 och 1881--82 var anställd såsom »directeur adjoint» vid Sorbonnes Laboratoire d'ophtalmologie, 1883--87 var han bosatt i Göttingen. Efter återkomsten till Sverige blef han 1888 docent i oftalmiatrik vid Karolinska institutet. Han sökte ock e. o. professuren i ämnet därstädes, men uppfördes af lärarekollegium endast i andra rummet och, trots svenska läkare i hundratal afgåfvo en massadress till N:s förmån, blef han dock efter en ytterst hetsig och på sin tid mycket uppmärksammad befordringsstrid till platsen 1891 förbigången af d:r E. J. Widmark, hvarefter N. tog afsked från docenturen. 1892--93 fungerade han såsom Svenska läkaresällskapets ordförande, och förnyade bevis på detta sällskaps aktning och förtroende erhöll han, i det han utsågs att representera detsamma i Paris 1892 vid Pasteurs jubileum och 1895 vid samme utmärkte vetenskapsmans begrafning. En 1894 till honom af medicinska fakultetens i Uppsala samtliga medlemmar ställd förfrågan, om han vore villig mottaga e. o. professuren i oftalmiatrik, i händelse fakulteten enhälligt skulle därtill kalla honom, besvarade han afböjande. Han vore nämligen redan bunden vid ett uppdrag af fröken Hedvig Hierta att i hufvudstaden inrätta en klinik och poliklinik för ögonsjuka. Dessa anstalter kommo också till stånd 1895 och hafva alltsedan haft N. till föreståndare. Vid sidan häraf har han ägnat sig åt en vidtomfattande privat praktik som ögonläkare. Bland af honom utgifna skrifter må nämnas: Recherches ophtalmométriques sur l'astigmatisme de la cornée chez des écoliers de 7 à 20 ans, hvilken afhandling är införd i »Annales d'oculistique» 1883, Die netzhautablösung. Untersuchungen über deren pathologischen anatomie und pathogenese 1887. Gift 1882 med Berika Kleman, dotterdotter till L. J. Hierta. Nordenstråle, Olof, riksråd. Född i Lund d. 26 aug. 1683, son af en bland universitetets första professorer Martin Nordeman och Anna Katarina Ehrenborg. Med grundlig akademisk bildning, förvärfvad under ledning af sin styffader, prof. J. Lundersten, inskrefs N. 1706 som auskultant i Svea hofrätt och utnämndes, efter att någon tid hafva varit häradshöfding i Lifgedinget af Södermanland, 1721 till assessor i samma hofrätt. 1727 befordrad till revisionssekreterare och insatt som ledamot i lagkommissionen, ägnade han under hela tio år åt kommissionens arbeten den sällsynta flit, som utgjorde ett af de utmärkande dragen i hans karaktär. Utnämnd 1737 till justitiekanslär, inkallades han två år senare efter Hattarnes seger i riksrådet samt efterträdde G. Cronhielm såsom ordförande i lagkommissionen och Carl Gyllenborg såsom Lunds universitets kanslär. Inom rådet tillhörde N. de betänksammare af sitt parti, som sökte stäfja de krigslystnas ifver, och röstade 1741 mot krigsförklaringen mot Ryssland. Död i Stockholm d. 21 maj 1742, den förste och siste af det namn, han upptagit vid sitt adlande 1719. Ogift. Nordenström, Olof Gustaf, grufvetenskapsman. Född d. 18 sept. 1835 i Åtvids socken af Östergötlands län. Föräldrar: v. häradshöfdingen Erik Salomon Nordenström och Anna Gustafva Norin. Student i Uppsala 1854, aflade N. därstädes 1860 bergsexamen och genomgick 1861--62 Falu bergsskola, hvarefter han till sept. 1869 var biträdande grufingenjör vid Åtvidaberg. Efter att sistnämnda år hafva tillförordnats såsom professor i grufvetenskap vid dåvarande Teknologiska institutet, blef han 1878, sedan detta läroverk ombildats och erhållit benämningen Tekniska högskolan, professor därstädes. 1884 kallades han till ledamot af Vet.-akad. Förordnad 1882 till Sveriges kommissarie vid grufutställningen i Madrid, var han under april--juni nämnda år stadd på resor i Spanien. I detta land uppehöll han sig äfven under mars--oktober 1883, då han på ett särdeles erkännansvärdt sätt ordnade och hade vård om den svenska afdelningen på nämnda utställning, där han tillika var juryman. N., hvilken flitigt anlitades såsom rådgifvande ingeniör i grufbrytning, utöfvade i denna egenskap en banbrytande verksamhet. Han bidrog nämligen i väsentlig mån till det lyckliga förhållandet, att den svenska grufbrytningen i såväl tekniskt som vetenskapligt hänseende alltmer höjde sig; tills den nådde ett tillstånd, fullt jämförligt med hvad motsvarande handtering i utlandet har att uppvisa. Han verkade i detta hänseende dels direkt genom eget personligt arbete, dels indirekt genom af honom utbildade elever, hvilka städse i honom hade en lika kunnig som välvillig rådgifvare. Af N. äro författade en mängd större och mindre afhandlingar, som finnas intagna dels i »Geologiska föreningens förhandlingar», dels i »Jern-kontorets annaler» och »Ingeniörföreningens förhandlingar». Dessutom äro af honom utgifna: Om nitroglycerinhaltiga sprängämnen 1880, tillsammans med W. Cronqvist; L'Industrie minière de la Suède 1883, Om bergshandteringen i Spanien 1885, m. m. N. afgick från sin befattning vid Tekniska högskolan 1900 och afled i Åtvid d. 6 sept. 1902. Gift 1870 med Margareta Charlotta Clason. Nordensvan, svensk-finsk adelsätt, härstammande från en finsk prästsläkt, hvilken förut bar namnet Kettunen, sedermera Alopæus. Med landskamreraren i Nylands och Tavastehus län Johan Alopæus, f. 1731, död 1811, upphöjdes släkten i adligt stånd 1772. 1. Nordensvan, Carl Otto,