stannade där. I den gammalryska metropolen tillvann han sig stort förtroende af en förnäm och rik ryss, som gjorde honom till lärare för sina söner och vid sitt frånfälle förordnade honom till deras förmyndare. Med en faders omtanke och samvetsgrannhet sörjde N. för sina myndlingars bästa och utskiftade till hvar och en hans egendom, när befrielsens timme ändtligen slagit och han 1722 fick återvända till Sverige. Här undfick han genast majorsfullmakt vid sitt forna regemente, men tog redan 1727 afsked, då han erhöll öfverstelöjtnants rang och adlades med namnet Nordensvärd. Död d. 2 nov. 1762. Gift 1725 med Anna Ekebohm. Nordevall, Erik, mekaniker, kanalbyggare. Född d. 2 juli 1753 i Öfver-Kalix socken af Norrbottens län, där fadern, Jonas Nordvall, var kyrkoherde. Sonens håg för matematiska och mekaniska studier röjde sig redan under hans skolgång i Luleå, och utbildades, sedan han 1770 blifvit student i Uppsala, under ledning af professor Meldercreutz. Inskrifven 1774 som auskultant i Bergskollegium, antogs han 1775 till byggmästare vid Hjälmare slussverk och erhöll 1778 det viktiga uppdraget att hafva inseendet öfver Strömsholms kanalbyggnad, en anställning, hvilken han bibehöll till 1784. Under tiden utnämndes han till undermasmästare i Västerbergslagen och till geschworner samt emottog 1784 styrelsen öfver Eskilstuna fristad, där han var ordningsman 1787--99. Af direktionen för Elfdals porfyrverk kallades han 1788 att utföra de mekaniska inrättningarna för stenens upphämtande samt utse plats för nya anläggningar Redan 1790, alltså ännu icke fyrtio år gammal, erhöll N. af Brukssocieteten en lifstidspension, dels såsom belöning för ett sitt arbete: Afhandling om mekaniken, med tillämpning i synnerhet till bruk och bergverk, hvars första del han då inlämnat, men som trycktes först 1800, dels för att sättas i tillfälle att såsom bergsmekaniker uppgöra planer och handleda studerande i antydda vetenskapsgren. Då frågan om Vänerns förening med Västerhafvet åter med allvar upptogs, ingaf N. en plan till den nya kanal- och slussbyggnaden vid Trollhättan och ditflyttade 1795, att som ledare utföra det viktiga arbetet. Efter fem år, (d. 19 aug. 1800), stod den nya kanalen färdig och segelbar, en ärofull minnesvård af byggmästarens snille och skicklighet. Bland de många vackra byggnadsverk, N. dels förut, dels sedermera utförde, tillåter utrymmet oss endast nämna: de storartade fördämningarna vid Dannemorasjön, Signildskärs hamnbyggnad, konstbyggnaderna vid Falu grufva, Kumo kanalanläggning i Finland, uppsättningen och ordnandet af Carl Gustafs gevärsfaktori med dess vattenverk och maskinerier, Södertelje kanals afvägning och grundläggning m. m. Så utmärkta förtjänster saknade ej sitt erkännande. 1801 utnämndes N. till kaptenmekanikus och 1816 till öfverstlöjtnant vid flottans mekaniska kår. Vet.-akad., Fria konst. akad. och Landtbr.-akad. tillägnade sig honom såsom ledamot. 1816 tilldelades honom adlig sköld, då han antog namnet Nordevall. Efter hans död, d. 2 maj 1835, lät Vet.-akad. öfver honom slå en minnespenning. Gift 1785 med Fredrika Branting. 1. Nordforss, Carl Gustaf, militär, teaterförfattare. Född i Malingsbo kapellförsamling i Dalarne d. 2 aug. 1763. Föräldrar: brukspredikanten, sedermera komministern i moderförsamlingen Söderbärke, Anders Nordfors och Elisabet Arosén. Sonen erhöll af fadern en sorgfällig undervisning i hemmet men måste, i saknad af tillgångar, söka sig en väg till utkomst, innan han hunnit till akademien. I Stockholm, dit han anlände 1785, begynte han sin bana såsom accisskrifvare vid tullverket. Själf en väl begåfvad vän af skönlitteratur och konst, fann han stort behag i den bekantskap, han lyckades knyta med flera af den tidens mest framstående män inom antydda områden, såsom Thorild, Lidner, Kraus m. fl. N., som när kriget 1788 utbrutit, i ett skaldebref till konungen anhållit att få deltaga däri såsom volontär, fick denna sin anhållan beviljad. Anställd som volontär vid artilleriet, gynnades han af G. M. Armfelt, som gjorde honom till auditör vid Nylands regemente och kort därpå till öfverauditör vid de trupper, som under Armfelts befäl sammandragits mot norska gränsen. Det första mera allmänt kända prof på sin poetiska begåfning och fina språkbehandling gaf han 1788 under sin vistelse i Finland. Det var betitladt Ord till svenska armén. Följande år, då han bl. a. var anställd som Armfelts adjutant i affären på Elgsjö, gjorde han sig ytterligare känd inom den vittra världen genom sin Sång öfver Balzar Horn, som af Svenska akademien belönades med dess stora pris. Efter krigets slut tjenstgörande som regementskvartermästare, blef han 1794 kapten vid Göta garde och 1798 major vid samma regemente. Efter att redan samma år ha tagit afsked, anställdes han i generalstaben, blef 1802 öfveradjutant hos konungen, 1812 öfverstlöjtnant i armén och erhöll 1815 öfverstes namn, heder och värdighet. Död i Stockholm d. 27 juli 1832. Under åren 1790--1818 var N. andre direktör först för dramatiska teatern och från 1799 vid lyriska scenen. Inom litteraturen har han också egentligen vunnit sig ett namn genom arbeten för teatern. Bland dessa märkas i synnerhet Tanddoktorn 1800, Föreningen, tillfällighetspjes 1815, en mängd öfversättningar och bearbetningar, hvaribland »Oedipe i Athen», »Cendrillon», »Don Juan», »Lilla matrosen», »De begge arrestanterna», »Målaren och modellerna», »Kalifen i Bagdad», »Aline» m. fl. Han har dessutom skrifvit en af Svenska akademien med dess stora pris 1810 belönt Sång öfver Sveriges kronprins Carl August, samt en af samma akademi 1822 belönt moralisk afhandling, kallad Viljan och som medarbetare lämnat bidrag till Journal för Litteratur och Teater, Allmänna Journalen, Anmärkaren o. s. v. Bland hans