förestod han 1792 under riksdagen i Gäfle landshöfdingeämbetet i Gäfleborgs län. Vid Gustaf IV Adolfs kröning 1800 upphöjdes han till friherre samt erhöll på begäran afsked från sitt landshöfdingeämbete 1812. De senare åren af sin lefnad sysselsatte han sig med vården af sina bruks- och landtegendomar och kallades, såsom ansedd landtbrukare, till hedersledamot af Landtbruksakademien 1822. Död på Forsbacka i Gästrikland d. 15 mars 1825. Konung Gustaf III, hvilken befordrat hans fortkomst, var han på det innerligaste tillgifven och deltog stundom i de hemliga rådslag, i hvilka konungen inlät sig med sina politiska vänner. Efter Gustafs död öfverflyttade han sin undersåtliga tillgifvenhet på sonen, som också å sin sida var honom bevågen. Gift 1: 1772 med Sara Lovisa Indebetou och 2: 1801 med Beata Charlotta Rosenborg. 2. Nordin, Carl Gustaf, biskop, historisk samlare, politiker. Född i Stockholm d. 2 jan. 1749; den föreg. broder. Student i Uppsala 1763 och tio år därefter, 1773, promoverad fil. magister, förordnades N. 1774 till docent i filosofiska fakulteten med gotiska antikviteterna till ämne och befordrades året därefter till eloqu. et poes. lektor i Hernösand. Han hade då äfven två år varit anställd vid universitetets bibliotek. Historien hade alltid utgjort hans älsklingsvetenskap, såsom framgår redan af titeln på hans under den ryktbare Johan Ihres presidium försvarade gradualdisputationen Monumenta svio-gothica vetustioris aevi falso meritoque suspecta, där källorna för Sveriges historia underkastades en grundlig vetenskaplig kritik. Redan tidigt började han ock göra samlingar af handskrifter rörande Sveriges historia. Med anledning häraf och på förslag af bibliotekarien Gjörwell kallades han af k. Gustaf III 1782 till Stockholm för att samla och utarbeta ett »Corpus diplomaticum». Under det personliga förhållande, som härvid uppstod mellan honom och konungen, upptäckte den senare i N. icke blott en man af lärdom och snille utan äfven ett villigt verktyg för sina politiska afsikter. Vedermälen af den kungliga nåden började ock genast att flöda. 1786 kallades N. till en af de första ledamöterna af såväl Svenska akad. som Vitt. hist. och ant. akad. och utnämndes, sedan han s. å. låtit prästviga sig, till pastor i Skellefteå, med bibehållande af lektoratet i Hernösand. Den 1 nov. 1786 utfärdades den af N. författade instruktionen för en ecklesiastik beredning, hvari han själf inträdde och blef till den grad den ledande viljan, att han nästan kunde anses såsom minister för kyrkliga ärenden. Samma år blef han vald till ledamot af prästeståndet för Hernösands stift och verkade vid riksdagen nitiskt och med stor förmåga för konungens planer. Hos Gustaf III personligen täflade han om inflytandet med biskop Wallqvist, en man af samma förmåga och samma anseende hos ståndsbröderna som han själf, och med hvilken han skiftesvis stod högst i konungens ynnest ända till 1789, då Wallqvist med sina glänsande egenskaper förstod att på ett mera varaktigt sätt åt sig eröfra första platsen i konungens förtroende. Detta gjorde, att N. efter regeringsförändringen 1789, i hvars planerande han ifrigt deltagit vid hos konungen hållna konferenser, förbigicks vid tillsättandet af ledamöterna i såväl Allmänna ärendenas beredning som den särskilda ecklesiastikexpedition, som då inrättades. Denna motgång kändes för honom så mycket bittrare, som han tagit verksam del i genomförandet af antydda administrativa reformer och haft skäl anse sig som själfskrifven ledamot af det sistnämnda offentliga verket. Emellertid började hans inflytande åter efter hand stiga, och i mars 1792, helt kort före mordattentatet mot konungen, kallades han att deltaga i Rikets allmänna ärenders beredning och omedelbart därefter till ledamot af finanskonseljen, men fick liksom monarkens öfriga politiska vänner genast efter konungens död röna den nya regeringens ovilja. Redan i juli s. å. återsändes han till Hernösand, att inträda i utöfningen af sitt lektorsämbete, och fortfor därmed de följande åren. Vid Gustaf IV Adolfs anträde till regeringen uppgick likväl ånyo hans lyckas sol. Befordrad till teologie lektor 1797, erhöll han följande året transport från Skellefteå till Nora mera välbelägna prebendepastorat. Vid riksdagen i Norrköping 1800 erhöll han plats i hemliga utskottet och lyckades genomdrifva sin plan till bankens stärkande. Vid konungens kröning, s. å. blef han teol. doktor och 1805 biskop i Hernösand. I denna egenskap vann han allmänt erkännande för sitt nit om kyrkan och undervisningen samt visade särskildt intresse för religionsväsendets ordnande bland lapparne. Själfskrifven ledamot af prästeståndet vid 1809 och 1810 års riksdagar, var han vid båda ledamot af konstitutions- och hemliga utskotten. 1807 hugnad med adlig värdighet för sina barn, hvilka introducerades å sin farbroders nummer å riddarhuset, afled N. på sin egendom Stenhammar vid Hernösand den 14 mars 1812. I Svenska akad. författade han, alltifrån dess stiftelse, 1786, till 1811 de minnesteckningar, som enligt akademiens statuter skola årligen uppläsas öfver någon namnkunnig svensk man. Hans efterlämnade särdeles omfattande och värderika handskriftssamlingar inköptes 1814 af kronprinsen Carl Johan och skänktes till Uppsala bibliotek, där de jämte de Palmsköldska samlingarna utgöra den rikaste källan för forskare i fäderneslandets historia. Gift 1: 1776 med Anna Katarina Högström; 2: 1788 med Anna Sofia Nenzén och 3: 1795 med Margareta Elisabet Claësson. 3. Nordin, Carl Johan af, ämbetsman, politiker. Född 1785; den föreg. brorson och son af N. i hans första gifte. N. tillhörde i yngre år militärståndet och började 1802 sin bana såsom kornett vid lifhusarerna eller lifgardet till häst. Efter fyra tjänsteår befordrades han 1806 till löjtnant och blef 1809 ryttmästare men erhöll s. å. på egen begäran