afsked med titel och rang af öfverstlöjtnant. Han drog sig därefter tillbaka till privatlifvet och öfvertog på arrende en större egendom i Norra Sverige, där han förvärfvade ett välförtjänt rykte som ovanligt skicklig och driftig landthushållare. Samtidigt väckte han uppmärksamhet vid riksdagarna som ledamot af statsutskottet vid 1815, 1817--1818 och 1823 års riksdagar samt var jämväl ledamot af 1822 års statsrevision. 1825 statssekreterare för krigsärendena, inkallades N. den 16 jan. 1828 i statsrådet och visade sig genom sina inflytelserika förbindelser inom riksdagen ytterst skicklig att verka för regeringens afsikter samt vann snart i ovanlig grad Carl XIV Johans öra. Redan 1831 afgick emellertid N. från sin post i statsrådet och blef president i bergskollegium. På denna post befordrade han friheten i bergsnäringen och har förtjänsten att hafva stiftat bruksägarnes hypoteksförening. Vid 1834--35 års riksdag, då N. var ordförande i bankoutskottet, verkade han ifrigt för regeringsförslaget att inrymma konungen makt i riksbankens styrelse, men 1839 kom det till brytning mellan Carl XIV Johan och N., hvilken då tog afsked från sin tjänst. I stället anknöt han de förbindelser med oppositionens män, C. H. Anckarsvärd, J. W. Sprengtporten, W. F. Tersmeden, m. fl. hvilka i tidens press betecknades som »koalitionen» och uppgåfvos åsyfta att drifva Carl Johan att afsäga sig kronan till förmån för sin son, kronprinsen Oscar. Oppositionen behärskade ock utskottsvalen i alla stånd vid 1840--41 års riksdag och N. insattes ånyo som ordförande i bankoutskottet. Han väckte ock stort uppseende genom sin motion, att hela mantalsräntan, eller åtminstone den del häraf, om hvars utgörande ej fattats formligt riksdagsbeslut, skulle upphöra att debiteras. Då motionen emellertid blef efter en häftig debatt afslagen, utan att ens remitteras till utskott, och oppositionens kraft hämmades genom motstånd från adeln och prästerskapet, kallnade N:s ifver och drog han sig mer och mer tillbaka från det aktiva riksdagsspelet. Efter riksdagens slut lämnade han de offentliga angelägenheterna åt sitt öde, ägnande sig åt skötseln af sin egendom Forsbacka i Gästrikland, där han afled d. 8 juni 1850. Gift 1810 med Margareta Fredrika Falck. Nordin, Johan Gabriel, boktryckare. Född i Hedemora d. 5 febr. 1835. Föräldrar: häradsskrifvaren Per Johan Nordin och Anna Catharina Norman. N. intager ett af de främsta rummen bland dem, som i senare tid arbetat på boktryckerikonstens höjande i vårt land. I fullaste mening en selfmade man, började han femtonårig sin bana såsom lärling i Isaac Marcus' tryckeri i Stockholm. Konstförvandt 1855, blef han några år därefter föreståndare för Typografiska föreningens tryckeri och öfvertog 1861 detsamma för egen räkning. Då emellertid materielen var ringa och N:s ekonomiska resurser ganska begränsade, sålde han redan 1865 officinen och vann samma år anställning som faktor vid firman P. A. Norstedt & söners ansedda boktryckeri, hvilken befattning han innehade ända till sin död. I juni 1869 utgaf han profnumret af Nordisk boktryckeritidning, som sedan fortgick med nio årgångar. Redan hans anmälan i profnumret ådagalägger hans varma intresse för sitt yrke. »Vi hafva,» yttrar han däri, »genom utgifvandet af en för de nordiska länderna gemensam tidskrift velat försöka åstadkomma samverkan mellan i saken intresserade män för att bland de till stor del så vidt från hvarandra skilda utöfvarne af boktryckerikonsten sprida kännedom om hvad som af vikt inom och utom dessa länder gjorts och göres för utvecklingen och förkofran af denna konst och därmed sammanhängande industrigrenar.» Tidskriften, som utkom en gång i månaden, upptog ämnen, hörande till boktryckerikonsten, följde med uppmärksamhet dess framsteg i främmande länder, och behandlade frågor om associationer, understödskassor och åtgöranden för arbetarnas intellektuella utbildning. Under loppet af flere år fortgick äfven i tidskriften den värdefulla afhandlingen af öfverbibliotekarien Klemming »Försök till historia om boktryckerikonsten». Tillika förekommo däri särdeles intressanta meddelanden om boktryckerisocietetens verksamhet från början af nittonde århundradet. Emellertid upphörde tidskriften med decembernumret 1877. N. hade äfven funnit tid till författande af en svensk ordbok med angifvande af ordens härledning, hvilket arbete han 1870 anonymt utgaf. Länge hade behofvet af en handbok i boktryckerikonsten gjort sig kännbart i vårt land, enär det af boktryckaren Fahlgrén i Askersund 1853 utgifna arbetet i den vägen icke längre motsvarade tidens ökade anspråk. Efter de bästa källor och med ledning af sin egen stora erfarenhet utarbetade N. sin i sitt slag utmärkta Handbok i boktryckerikonsten, som utkom 1880. Till boktryckerikonstens fyrahundraårsfest i Stockholm utgaf N. 1883 i förening med öfverbibliotekarien Klemming första delen af Svensk boktryckerihistoria 1483--1883 med inledande allmän öfversikt, af hvilket arbete andra delen utkom 1884. Det prydligt utstyrda och omsorgsfullt utarbetade verket utgör en vacker och varaktig minnesvård af fyrahundraårsfesten. Den allmänna öfversikten, som inleder arbetet, utgör en utvidgning och omarbetning af en del utaf N:s förenämnda »handbok» och är i hufvudsak grundad på två senare arbeten af Faulmann och Lorck. Den återstående delen af verket innefattar Klemmings skrift »Boktryckerierna i Sverige» en öfverarbetning och fortsättning af författarens förut utgifna arbete i samma väg. N. ådagalade stort intresse och liflig nitälskan för den i hufvudstaden befintliga Typografiska föreningen samt var 1859--64 dess skattmästare och 1872--76 dess ordförande. För sina förtjänster om den svenska boktryckerikonstens utveckling erhöll N. strax efter förenämnda sekularfest af konungen medaljen Litteris et artibus. Det ansträngande arbete, den aktade mannen ålade sig, nedlade honom emellertid på sjukbädden, där döden träffade honom den 23 sept.