1891 blef ledamot af Konstakademien. N., som från 1882 utställt på »Salonen» i Paris, har utfört ett ganska stort antal arbeten i olja, akvarell och pastell. Särskildt har han gjort sig känd såsom den där anställt och i sina taflor gifvit vittnesbörd om oaflåtliga iakttagelser öfver dagsljusets eller eldskenets lek i en interiör. I Nationalmuseum är han representerad med den mycket bekanta oljetaflan En tecknare, förskrifvande sig från 1884 och framställande artisten V. Andrén vid hans arbetsbord, samt pastellen En hemlighet, utförd 1890. Pastellmålning är för öfrigt ett konstnärsområde, där N. åstadkommit flera gedigna porträtt och genrebilder, de senare med förkärlek framställda i eldskensbelysning. I Konstakademien finnes ett af honom förtjänstfullt utfördt porträtt af professor J. A. Malmström. Nyberg, Julia Kristina, skaldinna. Född vid Skultuna mässingsbruk i Västmanland d. 18 nov. 1785. Föräldrar: bruksinspektören Per Svärdström och Beata Elisabet Almgren. Såsom barn var fru N. en förtjust åhörarinna af de gamla folkvisorna, med hvilkas melodier modern och husfolket ofta lifvade sina göromål, och ansåg själf vid äldre år, att dessa intryck varit af stort inflytande på hennes slumrande poetiska anlag. Tretton år gammal, förlorade hon nästan på en gång båda sina föräldrar och skickades 1800 af sin förmyndare, bruksägaren C. J. Adlerwald, till en ansedd pensionsinrättning, som den tiden hölls i Stockholm af en emigrant, marquis Dariès och dennes hustru, och i hvilken hon efter genomgången kurs blef medlärarinna. Redan då utgjorde läsningen af våra äldre svenska skalder hennes älsklingsnöje och framkallade från hennes sida små vitterhetsförsök, med hvilka dock endast hennes närmaste omgifning fick göra bekantskap. Det äktenskap, hon 1809 ingick med handlanden Johan Henrik Asping, blef olyckligt och upplöstes efter några år. Kort därpå eller 1816 uppträdde hon offentligen under det antagna namnet Euphrosyne med några stycken i Atterboms »Poetisk kalender». Det vänliga bifall, som mötte dessa hennes lyras förstlingar, och de litterära bekantskaper, de föranledde, bestämde henne för att fortgå på den beträdda banan. 1822 utgaf hon en egen samling poem under titeln Dikter af Euphrosyne och s. å. ett särskildt dramatiskt poem Vublina. Hon hade då nyligen blifvit i äktenskap förenad med bruksinspektören vid Skultuna Vilhelm Nyberg, en både i lekamligt och intellektuelt hänseende ovanligt väl utrustad ung man, hvilken genom det förståndiga sätt, hvarpå han behandlade sin fantasirika maka, beredde henne en äktenskaplig lycka, som knappast stördes genom saknaden af barn. Sex år därefter utkom 2:dra bandet af hennes lyriska stycken: Nyare Dikter af Euphrosyne 1828. Dessa hennes diktsamlingar omtrycktes 1832 med några uteslutningar och nya tillägg och utgåfvos under titel Samlade Dikter af Euphrosyne. 1840 utgaf hon tillsammans med Dahlgren Sylfiden, poetisk kalender, som efterföljdes af ett 3:dje band Nya Dikter af Euphrosyne 1842. Euphrosynes skaldegenius utmärker sig för en innerlig och varm känsla och en liflig fantasi, som ofta, med sitt naturmystiska djupsinne, påminner om Atterbom. Mindre rik och känslofull än denne, öfverträffar hon honom likväl i åskådlighet och en frisk naturlig täckhet. Till hennes yppersta stycken höra: Jungfrun i det gröna, ett mästerstycke i poetisk genremålning, Lärkan, Trasten, Mimosan, Liljan och spindeln, Blomsterglaset, Den gamla örnen i bur, Julljusen, Farmors porträtt, Nina, Jag flyr till dig, samt Christophorus, en förträffligt dramatiserad legend. Död å Fredriksberg vid Skultuna d. 18 april 1854. Nyblæus. Äldste kände stamfadern Nils lefde i slutet af 1500-talet. Efter Nyble by i Sköllersta socken i Nerike antogs släktnamnet Nyblæus af först hans sonson Sven, f. 1630 d. 1711 som komminister i Sköllersta och sedermera dennes brorson, Olof, f. 1668, d. 1730 som kyrkoherde i Sköllersta. 1. Nyblæus, Gustaf, militär, gymnast, skriftställare. Född i Stockholm d. 23 mars 1816. Föräldrar: justitierådet Gustaf Nyblæus och Hedvig Gustafva Törneman. Efter att vid aderton års ålder i Uppsala ha aflagt studentexamen, ingick N. såsom underlöjtnant vid Svea artilleriregemente 1836 och blef två år därefter underlärare vid Gymnastiska Centralinstitutet i Stockholm. Förflyttad som löjtnant till Dalregementet 1841, förordnades han året därefter till fäktmästare vid Lunds universitet och var samtidigt gymnastiklärare vid Lunds katedralskola. Efter att 1855 hafva befordrats till kapten vid Dalregementet, anställdes han 1862 såsom föreståndare för Gymnastiska Centralinstitutet i Stockholm, blef s. å. major i arméen, 1864 öfverstlöjtnant med afsked ur Dalregementet och öfverste i arméen 1872. Under åren 1850 och 1852 företog han resor till flera europeiska länder för att taga kännedom om den gymnastiska undervisningen vid arméer och läroverk samt besökte 1869 Schweiz, för att studera därvarande kadettväsende och skolornas krigsbildning. Ledamot af kommittén för omarbetande af infanteriets exercisreglemente samt instruktion för gymnastik och bajonettfäktning 1869--72. Ledamot af riksdagens Andra kammare för Stockholms stad 1873--75. I ungdomen utgaf han tvänne mindre diktsamlingar: Harposlag 1846 samt Johan Banér, dikt i fem sånger 1848. Redan 1840 hade han emellertid diktat Dalkarlssången (»Jag vet ett land»), hvilken buren af O. Lindblads musik, utgör en våra mest kända och omtyckta fosterländska sånger. Senare afhandla hans arbeten uteslutande gymnastiska och militära ämnen; de viktigaste af dem äro: Om det svenska infanteriet och vilkoren för dess stridbarhet 1856, Undervisning i Gymnastik efter Ling 1847, Något om gymnastik och vapenöfning, såsom medel för allmän uppfostran 1863,