politisk artikelförfattare i samma tidnings redaktion. Gift 1: 1885 med Johanna Bring, 2: 1903 med Rosa Mathilda Wallensteen. Nyström, Per Axel, arkitekt. Född i Stockholm d. 23 febr. 1793. Föräldrar: skräddaremästaren Anders Nyström och Anna Rebecka Höök. Efter undfången elementarundervisning, och sedan han från 1807 bevistat lärokurserna vid Konstakademiens tecknings- och arkitektur-skolor, inskrefs N. som lärling vid Stockholms murmästarämbete och blef gesäll därstädes 1811. Följande året antagen till extraordinarie vid Öfverintendentsämbetet och kort därefter utnämnd till konduktör, anställdes han vid åtskilliga statens byggnadsarbeten och hade bl. a. närmaste tillsynen vid ett omfattande reparationsarbete å Stockholms slott. 1818 erhöll han fullmakt som hofarkitekt. Året därpå hugnades han med en resepension af Konstakademien för att studera byggnadskonsten i utlandet och uppehöll sig 1819--21 i Paris, där han begagnade arkitekten Hippolyte Lebas' handledning, hvarefter han i sällskap med Fogelberg begaf sig till Italien och fortsatte där i tre år sina arkitektur-studier. Jämte det han flitigt idkade sådana i Rom, gjorde han utflykter till Neapel, Pæstum och Pompeji, till mellersta Italien och Florens samt slutligen åter till Neapel och Roms omgifningar. Genom att öfverallt, hvart han kom, uppsöka och afteckna i konstnärligt hänseende märkliga byggnadsverk förvärfvade han en rik skörd för sina arkitektursamlingar. Återkommen till Sverige 1825, blef han ledamot af Konstakademien och erhöll en arkitektlön å dess stat. Det honom gifna uppdraget att efter egna ritningar ombygga Lejonbacken vid slottet, hvilket arbete var färdigt 1834, utförde han på ett för det Tessinska mästerverket på det hela värdigt sätt. 1832 blef han vice professor och 1836 professor i byggnadskonst vid Konstakademien. Sistnämnda år utnämndes han till arkitekt i Öfverintendentsämbetet och 1838 blef han stadsarkitekt i Stockholm. Sex år därefter utsågs han till Konstakademiens ständige sekreterare samt blef slutligen 1848 intendent vid Öfverintendentsämbetet, då han begärde och erhöll afsked från sin professur vid Konstakademien. Från intendentsbefattningen afgick han först 1862. Vid Konstföreningens bildande 1832 var N. en bland stiftarne och utsågs till föreningens förste sekreterare. Genast efter sin hemkomst från Italien erhöll han en vidsträckt verkningskrets som byggnadskonstnär och har i sin mån bidragit till införandet af en bättre byggnadsstil i landet. Af hans efterlämnade arbeten i arkitektonisk väg nämna vi för öfrigt särskildt: Adelsvärdska huset på Blasieholmen, hufvudbyggnaderna på Steninge i Södermanland och Rånäs bruk i Roslagen, Brunkebergs hotell och bazarbyggnaden på Norrbro i Stockholm, biskopshuset i Lund, m. fl. Död i Stockholm d. 31 dec. 1868. Gift 1829 med Eva Sofia Rung. Nyström, Per Olof, ämbetsman, psalmist. Född d. 24 sept. 1764 i Ystad, Föräldrar; befallningsmannen Anders Gabriel Nyström och Anna Maria Kock. 1780 blef N. student i Lund och aflade följande året juridisk examen, hvarefter han antogs till auskultant i Svea hofrätt samt anställdes 1782 såsom extra tjänsteman i sjömilitiekontoret och ett par andra ämbetsverk. På grund af sin ovanliga och erkända duglighet användes han sedermera till en mängd uppdrag, i olika verk och korporationer, samt befordrades omsider 1825 till öfverkommissarie vid Kungl. Maj:ts flotta och erhöll två år därefter titel af amiralitets-kammarråd. I sina yngre år var N. en ifrig dyrkare af sånggudinnorna, ehuru hans blygsamhet förbjöd honom att offentligen uppträda med anspråk på ett rum bland skalderna. Att han skulle försvarat ett sådant med heder, visa hans sköna psalmer, af hvilka tvenne: n:o 160 »O Gud, all sannings källa», samt n:o 475 »Matta öga, trötta sinne», blifvit intagna i den svenska psalmboken. Död i Karlskrona d. 15 juli 1830. Gift med Brita Ulrika Wolyn. Näf, Jakob, ståthållare. Född i Skottland och friherre af huset Mitie därstädes, hade han, med rekommendationer från Jakob den VI, 1579 anländt till Sverige och där 1583 blifvit af Johan III satt till ståthållare öfver Västmanland, Dalarna och Bergslagen. I början lärer han förvärfvat sig allmogens tillgifvenhet, som likväl, då han under stridigheterna mellan hertig Carl och Sigismund tog den senares parti, förbyttes i det bittraste hat. 1596 hade han företagit en resa uppåt Dalarne, för att bevaka Sigismunds angelägenheter; men då allmogen var gynnsamt stämd för hertigen, och N. låtit undfalla sig några förgripliga yttranden om denne, väckte hans närvaro en sådan förbittring, att han genast måste begifva sig till Västmanland åter. Två år senare fick han af Lasky och Klas Bielke i uppdrag att åter resa till Dalarne och utsprida gynnsamma tänkesätt om konungen, samt tillika meddela, att hertigen blifvit landsförvist och hans anhängare fridlösa. N. åtog sig den vådliga beskickningen men möttes öfverallt af en dof och hotande förbittring. Ilbud gingo kring bygderna för att kalla bönderna till Tuna, där N. och hans följeslagare uppehöllo sig. Hans upplästa kungörelser emottogos med hån och hotelser, och snart öfvergingo dessa till personliga angrepp. De utskickade blefvo på allt sätt misshandlade och slagna; slutligen framsprang en ung bonddräng och klöf med ett svärdshugg N:s hufvud. Liket nedkastades i en brunn, för sitt iskalla vatten kallad Frossbrunn, och blef där länge liggande, innan någon vågade upptaga och begrafva det på kyrkogården. Den ohyggliga bragden kvarstår i historien under namn af »Näftåget». I sitt äktenskap med Katarina Kampe hade Jakob N. en dotter Maria, gift med riksrådet Johan Skytte (se nedan).