hon med stort mästerskap utförde, nämnas isynnerhet Galathea i »Acis och Galathea», Athalie i tragedien af samma namn, Iphigenie i »Iphigenie i Tauriden» och Zulma i »Cora och Alonzo». Samtiden kunde ej nog prisa »hennes öfvernaturliga sång, förenad med en sällsynt insikt i tonkonsten och den lyckligaste lätthet att fatta det finaste af en musikalisk tanke; hennes förträffliga spel, där behag i åtbörder, styrka och liflighet i deklamation, eld och uttryck i hvart ögnakast och hvarje rörelse frambragte en fulländad konstbild». Af sina beundrare kallades hon »skådeplatsens smycke», »den från spädaste åren af Melpomene och Polymnia uppammade», -- »som ännu vid mogen ålder bibehöll all ungdomens tjusning, vårens prakt och förmåner och hvilken själfva tiden tycktes vörda». Af Gustaf III utnämndes hon till första hofsångerska och blef 1783 ledamot af Musikaliska akademien. Från medlet af 1780-talet uppträdde hon ej vidare på scenen, med undantag af 1797, då hon enligt Gustaf IV Adolfs önskan uppträdde såsom Svea i den prolog, som gafs med anledning af konungens förmälning. Hon kvarstod likväl vid teatern ända till 1803 och afled först vid åttioåtta års ålder i Stockholm d. 26 mars 1828. Hennes dotter Elisabeth blef gift med den bekante skådespelaren Carl Stenborg (se nedan). Olin, Johan Axel, homilet. Född d. 11 april 1825 i Stockholm, där fadern var vaktmästare. Student i Uppsala 1848, beredde sig O. där för det andliga ståndet och prästvigdes 1850. Efter att i trenne år ha tjänstgjort såsom extra ordinarie prästman i ärkestiftet, anställdes han 1853 såsom pastorsadjunkt och vice kateket i Katarina församling i hufvudstaden, gjorde sig därstädes i hög grad bemärkt såsom begåfvad andlig talare och utnämndes 1857 till tjänstgörande e. o. kongl. hofpredikant. S. å. utnämndes han till kyrkoherde i Karlskrona, hvilken befattning han tillträdde 1859, och förordnades kort därefter till kontraktsprost i Östra härad. 1864 förflyttades han från Karlskrona till Malmö såsom kyrkoherde i S:t Petri församling. Förutom strödda predikningar och griftetal har O. utgifvit: Sabbatsstunder i hemmet, En årgång predikningar 1853--54, Passionspredikningar 1859, Bön- och andaktsbok 1859, Predikningar på årets sön- och helgdagar. 1:a årg:s nya texter I 1872. Gift 1859 med Maria Margareta de Mottoni. Olivecrantz, Johan Paulin, statsman, latinsk skald. Född d. 1 aug. 1633 i Strängnäs, där fadern, ärkebiskop Laurentius Paulinus Gothus, då var biskop; modern: Brita Eriksdotter. Paulin, såsom han först hette, studerade vid Uppsala akademi och ådrog sig där uppmärksamhet för ett grekiskt tal, som han höll till drottning Kristinas ära. 1654 utnämndes han till aktuarie i kansliet och adlades s, å. med det af drottningen själf valda namnet Olivecrantz. Beordrad 1656 att tjänstgöra hos Carl X Gustaf, som då med sin armé befann sig i Preussen, var han konungen följaktig på hans krigståg till Polen och Danmark. 1658 afgick han såsom legationssekreterare med ministrarna Bielke och Biörenklou till kejsarvalet i Frankfurt och utnämndes till envoyé vid holsteinska hofvet 1661. Befordrad 1662 till revisionssekreterare och 1665 till statssekreterare, erhöll han 1673 Norra och Södra Wedbo häraders domsaga i Jönköpings län och utnämndes 1674 till kansliråd. Förordnad s. å. att förestå hofkanslärsämbetet, innehade han denna befattning till 1680, men togs äfven under tiden (1676--78) i anspråk såsom Sveriges ambassadör på fredskongressen i Nijmegen. Utsedd till ståthållare i Reval 1680, vägrade han, för att kunna göra sitt inflytande gällande vid riksdagen, att mottaga denna befattning och utnämndes 1681 till generalintendent och guvernör öfver drottning Kristinas underhållsländer, hvarjämte han s. å. insattes i Likvidationskommissionen. Följande året lagman på Gotland, förordnades han af drottning Kristina till hennes råd och generalguvernör öfver hennes domäner, med särskild befallning »att låta kalla sig excellens och icke cedera sin rang under de kungl. råden». Såsom statsman hade O. många utmärkta egenskaper och hade förvärfvat sig drottning Kristinas synnerliga nåd. Han var dock äfven känd för sin förmåga att på slingrande vägar och genom användande af mer eller mindre inskränkta personer såsom redskap kunna uppnå sina syften. I den yttre politiken förordade han lifligt ett vänskapligt samgående med Frankrike och fick 1694 af denna makt såsom ett bevis på dess erkänsla mottaga en penninggåfva af 4,000 riksdaler. Liksom de flesta den tidens statsmän var han en grundligt lärd man och räknas bland våra förnämsta latinska skalder. Han har också efterlämnat flera vältalighets- och skaldeprof, såsom: Epistola valedictoria ad nobilissimum J. Cl. Rising 1653, Concio cygnea a parente in fest. omnium sanctorum habita cum epistola dedicatoria ad universum, Clerum Suiogoth. 1686, Magnus principatus Finlandiæ epico carmine depictus 1678, Ode ad memoriam R. Ulr. Eleonoræ 1693, Epigramma de sole in Suecia non occidente 1693, Ode dicata sacro solenni Regiæ unctionis Caroli XII 1697, Ode ad urbem Narvam a gravi Muscovitarum obsidione liberatum 1700 etc. Efter Carl XI:s död skall planen hafva varit att öfverlämna ledningen af Sveriges utländska affärer i O:s hand i stället för åt Bengt Oxenstierna. Häraf blef likväl intet, och O. lefde utan tjänst till sin död i Stockholm, d. 10 jan. 1707. Gift 1659 med Brita Biörenklou, dotter af riksrådet Mattias Biörenklou (se I: 97). Olivecrona, Samuel Rudolf Detlof Knut, rättslärd. Född på säteriet Mässvik i Bro socken af Värmland d. 7 oktober 1817. Son af häradshöfdingen Hans Carl Olivecrona och Sofia Detlof Heijkenskiöld, är O. sonsons son af Hans Perman, hvilken, född 1680 och död 1741 såsom hofrättsråd i Svea