armorlsystemet, så kalladt efter den första stafvelsen i hvardera uppfinnarens namn. Detta system, som utmärker sig genom sin prisbillighet, består däri, att man på stora af stånd kan af sända telegraf- eller telefonmeddelanden genom vattnet eller jorden med hjälp af mycket enkla apparater men utan användande af några trådar och med endast i jorden nedsatta lådor såsom stationer. Denna uppfinning har öfver hela världen ådragit sig den största uppmärksamhet. Med lifligt intresse har man äfven följt de experiment, de båda nitiska ingenjörerna företagit med en deras senare uppfinning, »The Electro-Capillary Recorder,» och hvilka experiment ledt till resultat, som synas komma att medföra en revolution inom kabel- och trådtelegrafien. Hvad denna uppfinning angår, må i korthet nämnas, att med dess tillhjälp kunna utefter en helt smal telegraftråd sändas 250 impulser i sekunden, hvilket är tretton gånger så många som det största antal, som hittills kunnat sändas på samma tid. Det är i denna utomordentliga hastighet, uppfinningens stora värde och betydelse ligger. Ett synnerligen märkligt rön, som uppfinnarne gjort, är, att ju mindre elektrisk ström de använda, desto hastigare försiggår telegraferingen. Batteriet är ofantligt litet, en kub med några få millimeters sida. Till belysning af O:s rastlösa verksamhet såsom uppfinnare kan nämnas, att antalet af de af honom uttagna patent, de flesta tillhörande det elektriska området, uppgår till omkr. 150. Osander, Olof, biskop. Född d. 5 sept. 1700; son af kyrkoherden i Linneryd, prosten öfver Konga kontrakt, Peter Osander. Sedan O. från 1707 studerat vid Växiö skola och gymnasium samt ifrån 1718 vid akademien i Lund, där han 1723 blef magister med mycken utmärkelse, besökte han åtskilliga högskolor i Tyskland och slutligen den i Greifswald, hvarifrån han, försedd med vackra lärdomsbetyg, hemkom till Växiö, hvarest han förordnades till gymnasii-adjunkt 1725. Befordrad 1726 till teologie adjunkt i Lund, prästvigdes han s. å., hvarefter han någon tid förestod en teologisk professur vid universitetet. På församlingens enhälliga kallelse utnämnd till domprost i Växiö 1730, innehade han detta ämbete i aderton år, erhöll teologie doktorsvärdighet 1733 och befordrades efter Alstrin till biskop i Växiö 1749. Död därstädes den 13 juni 1787. Biskop O. var isynnerhet berömd som teolog och för sin kunskap i de gamla språken. Såsom preses vid ett prästmöte i Växiö utgaf han Eschatologia sacra 1735. Hans författarskap inskränker sig för öfrigt till en mängd likpredikningar och disputationer. Gift 1: 1730 med Magdalena Birgitta Goeding, 2: 1763 med Elisabet Kristina Stobæus och 3: 1774 med Ulrika Althea Gundel. Hans barn adlades 1756 med namnet Sanderskiöld. 1. Osbeck, Per, präst, botaniker. Född d. 9 maj 1723 i Hålanda socken af Göteborgs län på ett litet torp, Oset, efter hvilken födelseort han antog sitt namn. Föräldrarna voro torparen Hans Andersson, som afled redan i gossens spädare år, och Ragnhild Andersdotter. Med understöd af några välvilliga personer i Göteborg, fick han följa sin böjelse att studera och kunde ändtligen vid tjugutvå års ålder aflägga studentexamen i Uppsala. Linnés namn, redan då af europeiskt rykte, hade kring mästaren samlat en skara unga vetenskapsidkare, bland hvilka O. snart intog ett af de förnämsta rummen och kom i åtnjutande af hans enskilda handledning. Sedan han under loppet af några år troget arbetat vid den snillrike lärarens sida och på hans förord åtskilliga gånger blifvit kallad till Stockholm för att lämna hufvudstadens vetenskapsälskare undervisning i zoologi och botanik, förordnades han 1750 att i egenskap af skeppspredikant medfölja ett af Ostindiska kompaniets skepp till Cadiz och Kina. Han fick därvid särskildt af Vetenskapsakademien i uppdrag att under resan anställa botaniska och zoologiska undersökningar. Efter det han i okt. s. å. låtit viga sig till präst, anträdde han den långväga färden, ägnande hvarje ledig stund åt vetenskapliga forskningar och med outtröttlig uppmärksamhet följande de skiftande formerna af en för honom dittills främmande natur. Frukterna af dessa iakttagelser offentliggjorde han sedermera i sin Dagbok öfver en ostindisk resa åren 1750, 1751 och 1752, som trycktes i Stockholm 1757 och innehåller ovärderliga skatter af hans flit och forskningsanda. Vid sin återkomst till Sverige mottogs han med förtjusning af sin gamle lärare, Linné, som fann hans reseskildring liksom hans samlingar högst betydelsefulla och värderika. Hans namn hade nu hunnit blifva bekant, hvarför han 1753 kallades af Tessin till dennes huspredikant med särskildt uppdrag att såsom botanikus och intendent hafva vården öfver det naturaliekabinett, Tessin åt sig samlat på Leckö. Här tillbragte O. en för honom särdeles angenäm tid af öfver fem år (1753--58), ordnade sina samlingar samt utgaf sin dagbok och offentliggjorde flera afhandlingar i Vetenskapsakademiens handlingar. Af nämnda akademi blef han ledamot 1758. Sedan han lämnat Leckö, biträdde han under ett par år i ämbetet prosten Dahlberg i Haslöf och Voxtorps pastorat i Halland och utnämndes till kyrkoherde i dessa församlingar 1760. Teol. doktor 1778 samt led. af flera in- och utländska lärda samfund. Död i Haslöfs prästgård d. 23 dec. 1805. Bland Linnés många lärjungar var O. en bland de utmärktaste och kanske den, som Linné af alla själf mest värderade. Hans fina empiriska kritik, omfattande vyer och äkta vetenskapliga forskningsifver hade ett visst släkttycke med hvad som kännetecknade Linné själf såsom vetenskapsman, och ställde denne naturforskare ganska högt bland samtida. Efter honom äro tvenne naturalster uppkallade, ett träd Osbeckia chinensis och insekten Phalæna osbeckiana. Gift med Susanna Dahlberg. 2. Osbeck, Carl Gustaf, läkare. Född i Haslöfs prästgård i Halland d. 2 aug. 1766; den