datera sig sålunda anläggningen af den elektriska telegrafen och de första svenska järnvägarna, hvarjämte en friare tullagstiftning genomfördes, hvari alla in- och utförselförbud voro borttagna, och tullfrihet infördes å lifsförnödenheter och råvaror. Under sista skedet af hans regering gjordes ock början till lättande af statskyrkotvånget, då 1858 landsförvisningsstraffet för »affall från den rena evangeliska läran» afskaffades. Gentemot utlandet följde O. med klokhet en politik, som framför allt gick ut på fredens upprätthållande. Med Danmark knöts ett vänskapsband, som med åren blef allt fastare och som, när Danmark 1848 anfölls med krig af Tyska förbundet, förmådde Sverige till en truppsändning till Fyen, hvilken dock endast fick betydelse af en demonstration. Under Krimkriget ingick O. med västmakterna (Frankrike och England) 1855, den bekanta novembertraktaten, genom hvilken Sverige-Norge garanterades mot hvarje försök till inskränkning af den skandinaviska halföns område. O:s regeringstid i Norge medförde en för landet lyckosam utveckling så väl i fråga om andlig som materiell kultur. Äfven de allt skarpare framträdande norska likställighetsanspråken blefvo i någon mån tillgodosedda, såsom exempelvis genom erkännandet af den norska handelsflaggan och genom sedan 1856 inställd tillsättning af riksståthållare, hvartill äfven svensk man kunde utses. År 1852 angreps konungen af ett lefverlidande, som gjorde det för honom nödvändigt att begagna en utländsk brunnsort. Knappt hade han återkommit därifrån, då i Kristiania hans andre son, prins Gustaf, oförmodadt afled. Träffad af detta slag, insjuknade konungen ånyo och kunde först i april det följande året återtaga regeringen. Hans hälsa var emellertid för alltid bruten, och då den under loppet af år 1857 ånyo betydligt försvagades, nödgades han d. 11 sept. s. å. förklara, att han icke längre kunde befatta sig med riksstyrelsen, hvars förande han önskade skulle öfverlämnas åt kronprinsen. Med bifall till denna hans önskan yttrade ständerna, att svenska folket »under hans milda, fridsälla styrelse vunnit en välmåga, som mer än under någon föregående tid spridt sig till alla samhällsklasser», hvarför ock konung Oscar »rest sig en oförgänglig tron i sina undersåtars hjärtan och följdes af deras tacksamma välsignelser». De sista månaderna af konungens lif förflöto under ett beständigt aftynande. Den 8 juli 1859 nedsteg han i grafven efter en lefnad af sextio år och femton års regering öfver de förenade skandinaviska rikena, med det från alla håll samstämmiga eftermälet af en god och ädel människa och en regent, som på det samvetsgrannaste sätt uppfattat sina plikter. Konung Oscar hade i sitt äktenskap förutom sönerna Carl och Oscar, som båda efter hvarandra intogo Sveriges och Norges troner, ännu två söner: Gustaf, f. 1827, d. 1852, och August, f. 1831, d. 1873 samt dottern Eugenia, f. 1830, d. 1889. Oscar II, konung. Född på Stockholms slott d. 21 januari 1829, tredje sonen, af d. v. kronprinsen, sedermera konung Oscar I och hans gemål Josefina Maximiliana Eugenia. Vid sin döpelse erhöll den unge prinsen titeln hertig af Östergötland. Under det han tillsammans med sina tvenne äldre bröder åtnjöt den mest vårdade uppfostran, sysselsattes han särskildt, under ledning af d. v. kaptenen i norska marinen, sedermera statsrådet Haffner, med studier rörande sjöväsendet och utnämndes, efter att hafva deltagit i åtskilliga sjöexpeditioner och i början af juli månad 1845 hafva aflagt sjöofficersexamen, till sekundlöjtnant vid flottan d. 19 juli s. å. Med manlig håg ägnade han sig nu åt sjöyrket och tillägnade sig, under det han avancerade från den ena graden till den andra inom flottan, där han slutligen 1856 blef konteramiral, en motsvarande insikt och skicklighet i sjövapnet. Kärleken till detsamma föranledde honom icke allenast till utarbetande af åtskilliga arbeten rörande sjötjänstgöringen, såsom: Om skärgårdsflottans debarkeringstrupper 1849 och Förslag till exercisreglemente för K. Maj:ts flottas landstigningstrupper 1855, utan inspirerade honom äfven till diktskapelser, »i hvilka en frisk hafsvind synes genomsusa lyrans strängar, och där sångarens själ är så införlifvad med de taflor, han tecknat, att en böljans son lätt igenkännes i de lifliga själfständiga dragen», såsom B. E. Malmström yttrade på Svenska akademiens högtidsdag 1857, då han tillkännagaf, att akademien tillerkänt ett af sina pris åt diktcykeln Ur svenska flottans minnen, hvilken diktsamling utkom 1858, i nya uppl. 1861, 1885 tillökad med det dramatiska utkastet Några timmar på Kronborgs slott den 29 okt. 1658. Utrustad med en omfattande bildning i nästan alla vetandets grenar, sysselsatte sig prins Oscar under en följd af år företrädesvis med historiska forskningar och estetiska studier; utgaf Nytt och gammalt 5 häft. 1859 ff., öfversättningar af Herders »Cid» 1859 och Göthes »Torquato Tasso» 1861, Några bidrag till Sveriges krigshistoria åren 1711, 1712 och 1713. Försök till historisk afhandling; (i Vitt. Hist. och Ant. Akad. Handl. 22:dra. 24:de och 25:te banden 1861--67), Carl den tolfte, minnestal, hållet i Militärsällskapet 1868 på 150-årsdagen af hjältekonungens död, Blommornas undran 1860, med musik af I. Hallström, balladen Herr Hjalmar och skön Ingrid 1865, med musik af dens., Högtidstal i K. Musik. akad. under ett nioårigt presidium, hvilka tal först 1885 utkommo i tryck, under det redan 1875 Samlade skrifter af Oscar Fredrik började utgifvas. På grund af sin höga börd intog prins Oscar tidigt en plats i de högsta befälsgraderna af svenska och norska armén samt var efter de svenska militärläroverkens ombildning under flera år inspektör för dessa läroanstalter. Men äfven inom de fredliga värfven, å vetenskapens, industriens och konstens områden, var hans verksamhet i hög grad väckande och lifvande. Så visade redan dåvarande hertigen af Östergötland genom lämnadt kraftigt bistånd åt den tidens arktiska expeditioner detta lifliga intresse för antydda gren af den geografiska forskningen, hvarpå han senare såsom konung gifvit