till kapten vid Amiralitetsholmen vid Stockholm, erhöll han 1668 titel af kansliråd och afgick s. å. i ett ministeriellt uppdrag, först till England och sedermera till portugisiska hofvet. Återkallad 1670 från Portugal, utnämndes han 1671 till verkligt kansliråd och skickades såsom sändebud till Danmark, där han kvarstannade till 1673. Sedan kriget med nämnda land utbrutit 1675, erhöll han 1676 befälet öfver en eskader vid Göteborg. På tillskyndelse af sin efter kriget till makten komne frände, Bengt O., blef han 1681 förordnad till svenskt sändebud i Wien, där han skulle verka för ett närmande mellan Sverige och kejsaren. Samtidigt var han ackrediterad hos kurfurstarna af Bayern, Sachsen och Pfalz samt hertigarna af Neuburg och Holstein-Gottorp. Denna diplomatiska post förestod han i tio år, dock med något afbrott. Ett sådant inträffade, sedan O. under en kort vistelse i hemlandet vid riksdagen 1686 uppträdt som ledare af oppositionen. Visserligen fick han återvända till Wien, men 1688 erhöll han ett uppdrag, som för någon tid upptog honom på annat håll. Han sändes nämligen till Haag och skulle äfven begifva sig till England för att förmå detta land att understödja hertigens af Holstein sak. 1691 förordnades han att öfvertaga posten såsom svenskt sändebud i England. Då han på grund af det pågående kriget mellan engelsmän och fransmän icke kunde komma till London, åtföljde han engelska konungen i Flandern och uträttade under tiden åtskilliga uppdrag med Kurbayerska hofvet. 1693 förordnades han att i hertigdömet Zweibrücken, som tillfallit Carl XI i arf, emottaga myndigheternas hyllning å konungens vägnar. Sedan han 1694 ånyo blifvit anställd som minister i Wien, stannade han därstädes några år. Sedan fredskongressen i Rijswijk öppnats 1696, beslöt regeringen ditsända honom såsom Sveriges andra ambassadör. Denna plan förföll emellertid på grund däraf, att konung Wilhelm III, som var missnöjd med O. för några af honom i Haag fällda yttranden, motsatte sig densamma. I stället blef han 1697 af konung Carl förordnad till guvernör i Zweibrücken. I denna befattning inlade han stora förtjänster och bidrog genom sin kloka förvaltning till, att det under krigen ödelagda landet uppblomstrade och vann förnyad och fördubblad välmåga. Död d. 28 febr. 1707. Gift 1673 med sin syssling Kristina Oxenstierna, dotter af O. 14. 20. Oxenstierna, Johan Turesson. Hans födelseår är obekant. Halfbroder till föregående. I sin ungdom genomreste O. nästan alla Europas länder, öfverallt firad och uppburen för sitt fina umgängessätt och sin kvickhet. Emellertid förslösade han på dessa resor sin icke obetydliga förmögenhet. Försänkt i armod, förstörd till hälsa och krafter samt tärd af ånger, öfvergick han till katolska läran och blef först Malteserriddare och sedermera abbot och kanonikus i Köln. Efter loppet af en mängd år återvände han till Sverige, antog ånyo lutherska trosbekännelsen samt afled barnlös i Stockholm d. 15 febr. 1733. Under sina olycksår sammanskref han ett arbete: Pensées de Mr le Comte d'0xenstirn sur divers sujets, avec les Réflexions morales du même auteur, hvilket blifvit öfversatt på flera språk och äfven på svenska under titlarna: »Betraktelser i ensligheten» 1731 och »Sedolexor» 1737. »Utom moraliska betraktelser och maxiner finner man där små teckningar öfver nästan alla länder, politiska anmärkningar, historiska porträtt ur forntiden; innehållet är till sin kärna mestadels ytligt och trivialt, men klädnaden är lätt, skrifarten ledigt vårdslös, här och där kryddad med något salt och några infall». Gift 1711 med Anna Elisabet, en dotter af riksgrefven Adolf Limburg-Stirum in Gomen, hvilket äktenskap genom båda parternas fel blef i hög grad olyckligt. Paijkul, Otto Arnold, politiskt offer. Född i Livland 1662, lämnade P. redan vid femton års ålder sitt fädernesland samt tjänte i franska och preussiska, men för det mesta i sachsiska hären, inom hvilken han slutligen uppsteg till generallöjtnant. Efter faderns frånfälle 1684 sålde sonen 1692 sina inom svenska väldets område belägna gods och betraktade sig från den tiden såsom sachsisk undersåte. I denna egenskap deltog han också i livländska fälttåget 1700 och anförde 1705 de sachsiska trupper, som skulle angripa svenskarna i Warschau. Förvissad om sin framgång i detta företag, skref han några dagar förut till polska konungen: »Jag hoppas att inom fjorton dagar kunna åt Eders Maj:t lämna död eller lefvande den vilda och rasande svenske ynglingen», med hvilket yttrande han afsåg Carl XII. Emellertid aflopp anfallet på Warschau icke bättre, än att P. af general Nieroth blef besegrad, tillfångatagen och förd till svenska lägret. P., som icke hörsammat konungens öppna bref, att alla i utländsk tjänst anställda livländare skulle inställa sig hos de svenska myndigheterna, hade redan 1702 af Svea hofrätt dömts till lifvets förlust. Konung Carl betraktade honom som rymmare och förrädare och påstod, att han skulle straffas därefter. P. åter menade sig vara sachsisk undersåte, med rätt att behandlas såsom krigsfånge. Skälen godkändes likväl ej af konungen, som befallde, att P. skulle skickas till Stockholm, där han enligt hofrättens utslag d. 25 nov. 1706 dömdes att såsom landsförrädare mista lif, ära och gods. Under vistelsen i fängelset anförtrodde P. öfverste Hugo Hamilton, att han kände hemligheten att göra guld, och lofvade skaffa konungen minst 100,000 riksd. årligen, blott han skonades till lifvet. Lockelsen gjorde isynnerhet ett lifligt intryck på änkedrottning Hedvig Eleonora, som uppbjöd all sin förmåga att få P. benådad. Men Carl svarade: »Om P. också förvandlade hela Brunkeberg till guld måste han likväl dö», hvarefter domen, i början af år 1707, gick i verkställighet. Paijkull och von Paykull. Ätten härstammar från Estland. Göran P. blef som generallöjtnant 1651 svensk friherre, men denna gren af ätten utgick 1676 med sonen Gustaf Carl, som stupade vid Lund. Carl Fredrik P. gick i svensk krigstjänst, naturaliserades som svensk adelsman och introducerades 1756. Om dennes son Gustaf se nedan.