1. Paijkull, Göran, riksråd. Född i Reval d. 2 maj 1605. Föräldrar: Jörgen Claesson Paijkull till Innis och Tyrsevall samt Margareta von Treijden. Sonen ingick i som krigare i Gustaf Adolfs här, befordrades alla graderna igenom till öfverste och insattes 1642 såsom kommendant i det eröfrade Olmütz. Här blef hans första åtgärd att låta afbränna förstäderna, hvarefter två tusen soldater dagligen fingo arbeta på fästningsverkens iståndsättande, så att dessa snart kommo i det förträffligaste skick. Af stadens borgerskap tog han en dyr ed att ej på några villkor inlåta sig i underhandlingar med österrikarne. Men då stämplingar icke desto mindre upptäcktes, lät han halshugga tjuguåtta af de förnämsta deltagarna och dömde anstiftaren att såsom menedare sönderslitas mellan fyra hästar. Genom denna stränghet, förenad med ordning och vaksamhet, bragte han det därhän, att fästningen höll sig ända till krigets slut, ehuru den i nära tre år blockerades af fienden. Befordrad 1647 till generalmajor, deltog han följande året i eröfringen af Prag och utnämndes 1651 till generallöjtnant, assessor i krigskollegium och friherre. Efter ytterligare ett år förordnades han till krigsråd och guvernör i Wismar och upphöjdes 1654 till riksråd. Död i Stockholm d. 1 febr. 1657. Gift 1652 med friherrinnan Sigrid Horn. 2. Paijkull, Gustaf von, vitterhetsidkare, naturforskare. Född i Stockholm d. 21 aug. 1757. Föräldrar: artillerimajoren Carl Fredrik Paijkull, hvilken 1756 introducerades såsom svensk adelsman, och Beata Charlotta Simming. På ämbetsmannabanan, där P. gjorde sitt inträde 1779 såsom e. o. kanslist i utrikes expeditionen, befordrades han 1781 till kopist, 1783 till protokollsekreterare, 1794 till förste expeditionssekreterare och 1796 till kansliråd. 1815 erhöll han titel af hofmarskalk. Död på Wallox-Säby i Uppland d. 28 januari 1826. Redan i sina ynglingaår delade han sin lust mellan vitterheten och naturvetenskaperna. Såsom ledamot af sällskapet Utile Dulci fick han i dess »Vitterhetsnöjen» införda ett par oden, hvarefter han i Svenska Parnassen 1784--85 publicerade några vitterhetsförsök och öfversättningar af Anakreon. 1787 utgaf han sina tolkningar under titeln Anacreon, Sappho, Bion och Moschus. Äfven på det dramatiska området försökte han sig och sammanskref tragedierna Domald och Virginia, samt en komedi Ordensvurmen, som af alla hans vittra skrifter anses som den minst lyckade. Då han snart insåg, att den vittra banan ej för honom bar några lagrar, återvände han till sin första kärlek naturvetenskaperna och vann på detta fält både tillfredsställelse och utmärkelse. På sin egendom Wallox-Säby anlade han ett naturhistoriskt museum, som i afseende på fåglar och insekter slutligen var det rikaste i norden. Flera naturvetenskapliga arbeten utgingo ifrån hans hand, såsom: Monographia Staphylinorum 1789, Monographia Caraborum Sueciæ 1790, Monographia Curculionum 1792, Fauna Suecica 1798--1800, Monographia Histeroidum 1811 m. fl. Dessa bemödanden till vetenskapens fromma belönades med hans inkallande i Vetensk.-akad. och en mängd utländska naturvetenskapliga sällskap, hvarjämte flera lärde, med hvilka han stod i förbindelse, till hans ära uppkallade åtskilliga naturföremål med hans namn. På sin ålderdom skänkte han sina samlingar till Vetensk.-akademien, hvilken betydande gåfva af regeringen gäldades med hans upphöjande i friherrligt stånd 1818. Gift 1: 1790 med friherrinnan Anna Elisabet Ehrensvärd, 2: 1795 med Johanna Möller och 3: 1807 med Anna Katarina Sandels. 3. Paijkull, Carl Vilhelm, geolog, kemist, skriftställare. Född d. 22 okt. 1836; den föregåendes sonson. Föräldrar: kammarherren Carl Samuel Paijkull och friherrinnan Lovisa Vilhelmina Stiernstedt. P. blef student i Uppsala 1853 och ägnade sig först åt den militära banan samt utnämndes till underlöjtnant vid ingenjörkåren 1855. Redan s. å. förflyttades han på egen begäran till Helsinge regemente men tjänstgjorde där endast en kort tid, innan han tog afsked och återvände till universitetet i Uppsala, där han promoverades till filosofie doktor 1860. Kallad till docent i mineralogi i Uppsala, företog han 1865 en resa till Island, hvilken resetur han beskrifvit i En sommar på Island 1866. P. flyttade på hösten 1866 till Stockholm, där han anställdes såsom adjunkt i matematik och fysik vid Nya elementarskolan samt öppnade en kemisk-analytisk byrå. Under de tvänne år, han vistades i hufvudstaden, ägnade han sig åt en liflig litterär verksamhet, utgaf en mindre Lärobok i geologi och mineralogi, Lärobok i naturlära, Stenriket, Istiden i Norden, egentligen en serie föreläsningar på stora börssalen hösten 1867; öfversatte »Lubbock: Människans urtillstånd», »Zimmermann: Urvärldens under» o. s. v. 1867 utnämndes han till folkskoleinspektör i Östergötland, hvilken tjänst han började 1868. Ifrig skandinav, deltog han med värme i Nordiska nationalföreningens arbeten och såg i nordens politiska sammanslutning enda villkoret för de skandinaviska ländernas framtida storhet och säkerhet. På sista tiden hängaf han sig med förkärlek åt folkupplysningens viktiga sak och ämnade just med sin befattning såsom skolinspektör förena ledningen af Östergötlands folkhögskola, då han afled på Samuelsberg nära Motala d. 12 juni 1869. Gift 1862 med Fredrika Augusta Broström, som efter sin mans död i Östergötland öppnade Sveriges första folkhögskola för kvinnor. Palander af Vega, Adolf Arnold Louis, sjömilitär, arktisk resande. Född d. 2 okt. 1842 i Karlskrona. Föräldrar: kommendörkaptenen, varfschefen vid Karlskrona station Axel Fredrik