framläggande af sina meningar, arbetsam och ihärdig, när det gällde att vinna ett mål, men skyggade ej tillbaka för några ytterligheter och ville ej unna politiska motståndare lagens skydd.» (C. G. Malmström.) Detta hans skaplynne framträdde tydligast under riksdagen 1746--47, då P., som var medlem af sekreta utskottet och under dess fortgång blef riksråd, under förföljelserna mot Springer och Sam. Åkerhielm städse yrkade på de mest hänsynslösa åtgärder. Under det följande decenniet satte han kanske i högre grad än de flesta sin prägel å Hattpartiets styrelse och var en af dem, hvilka mest energiskt 1757 framdrefvo krigsförklaringen mot Preussen. Då emellertid angifvelser om upprorstendenser ingått från Dalarne, tillsattes en extra förräderikommission under ordförandeskap af P., som på ett för hans minne mindre hedrande sätt uppmuntrade hemliga angifvelser, använde tortyr m. m., utan att något egentligt framkom, som rättfärdigade ett sådant förfarande. Oviljan såväl häröfver som öfver det gagnlösa kriget och därmed i släptåg följande finansiell oreda blef vid den följande riksdagen 1760-62 nog stark, för att Hattarne, i hopp om att därigenom kunna hålla sig kvar vid makten, till motståndarne som syndabockar utlämnade de mest hatade, bl. a. Palmstierna, hvilken 1761 förklarades som riksråd förverkat ständernas förtroende. Visserligen togo sakerna sedermera under riksdagens pröfning en annan vändning och P. inbjöds återtaga sin plats i rådet, hvilket dock af honom afböjdes. Samtidigt nedlade han det kansläriat öfver Lunds akademi, han sedan 1752 med berömmelse utöfvat. P., som 1747 erhållit friherrlig värdighet, afled å Sörby i Norrbyås socken i Nerike d. 10 febr. 1766. Gift 1752 med grefvinnan Anna Kristina Lagerberg, dotter af riksrådet Sven Lagerberg (se II: 3). 2. Palmstierna, Nils Fredrik, diplomat, politiker. Född d. 1 dec. 1788; den föregåendes sonson. Föräldrar: öfversten, frih. Måns Palmstierna och friherrinnan Beata von Essen, dotter af frih. F. U. von Essen (se I: 313). Återkommen från Tyskland, där han under enskild lärare besökt universiteten i Greifswald och Göttingen, inskrefs P. 1805 som student vid Uppsala universitet och aflade därstädes följande året kansliexamen. Redan förut, 1804, utnämnd till fänrik vid Bohusläns regemente, avancerade han inom nämnda kår till löjtnant 1808 och kapten 1812. Härmed slutade hans egentliga militära bana, ehuru han fortfarande kvarstod i armén, där han slutligen 1843 upphann graden af generallöjtnant. Med det nya statsskicket 1809 hade en ny bana öppnat sig för P., då han s. å. inträdde såsom andre sekreterare i konungens kabinett för utrikes brefväxlingen. Redan året därefter afgick han såsom legationssekreterare vid svenska beskickningen till Berlin, hvarifrån han 1816 förflyttades i samma egenskap till österrikiska kejsarhofvet. Här förordnades han, såsom det säges på furst Metternichs särskilda anhållan, till svensk minister 1818 och förestod samma post till 1820, då han transporterades såsom svenskt sändebud till hofvet i Petersburg. Hans för Sverige hedrande och gagnliga verksamhet på denna plats fortfor ett fjärdedels århundrade, under hvilken tid han inom hofvet befordrades till öfverstekammarjunkare. 1845 blef han emellertid rappellerad, hvartill anledningen närmast var att söka i den ytterligt konservativa riktning, hvari P. uppträdt under 1844--45 års riksdag och hvilken vid flere tillfällen stod i bestämd opposition mot de politiska vindar, som från och med Oscar I:s regering börjat blåsa å högsta ort. Han afgick då äfven från sina öfriga befattningar och bosatte sig i Hamburg, där han afled d. 11 juni 1863. Gift med Kristina Håkansson. 3. Palmstierna, Carl Otto, militär, politiker. Född på Årebergs bruk i Västergötland d. 27 nov. 1790; den föregåendes broder. Från barnaåren bestämd för den militära banan, genomgick P. Karlberg, utnämndes 1807 till kornett vid Västgöta dragonregemente; och bevistade fälttågen i Pommern s. å. samt 1808-09 vid norska gränsen. Sistnämnda år befordrad till löjtnant, transporterades han 1812 till Skånska husarregementet, utnämndes 1813 till ryttmästare i armén och blef s. å. kapten vid Värmlands fältjägareregemente. Han bevistade därefter 1813--14 fälttågen i Tyskland, Nederländerna och Norge och tjänstgjorde, efter Norges förening med Sverige, ett par år såsom adjutant hos riksståthållaren i Kristiania. Efter att 1816 ha blifvit anställd vid generalstaben, avancerade han inom densamma till öfverste 1828 och utnämndes 1835 till öfverste och chef för Västmanlands regemente. Året därefter erhöll han konungens fullmakt såsom generaladjutant, sedan han några dagar förut blifvit utnämnd till landshöfding i Östergötland. Allt ifrån riksdagen 1823, då han gjorde sitt inträde på den parlamentariska banan, var P. en af riddarhusets stödjepelare i aristokratisk-konservativ riktning och högt uppburen af majoriteten inom sitt stånd. Af detsamma insattes han under följande riksdagen 1828--30 till ledamot af statsutskottet och var vid riksdagen 1834--35 samma utskotts ordförande, hvarjämte adeln valde honom till ledamot af 1832 och 1837 års statsrevisioner, bägge gångerna som ordförande. Vid den minnesvärda riksdagen 1840--41 var P. landtmarskalk och kom därvid ofta i häftiga sammanstötningar med oppositionen, Han var äfven ifrågasatt att inträda i statsrådet, hvilket dock strandade på konungens motstånd mot vissa från P:s sida gjorda förbehåll. Vid riksdagens slut blef han serafimerriddare. Vid 1844--45 års riksdag blef han åter ordförande i statsutskottet och fortfor att utöfva ett stort inflytande inom riddarhusets konservativa fraktion, tills han 1851 kallades till statsråd och chef för finansdepartementet, i hvilken egenskap han fungerade till 1856. P:s statsrådstid utmärktes af bl. a. införandet af medelporto, elektriska telegrafer och järnvägar, ny banklagstiftning, 1855 års brännvinslag och förordning om skatteförenkling.