Pasch, Gustaf Erik, kemisk tekniker. Född d. 3 sept. 1788 i Norrköping och son af en timmerman Berggren därstädes. Under namnet Pasch, som han upptagit efter sin fosterfar, en brorson till Lorentz P. d. ä., inskrefs han 1806 som student i Uppsala, men var redan trettiotre år gammal, när han erhöll magistergraden 1821. Han antogs s. å. till farmacie adjunkt vid Karolinska institutet och förordnades 1823 till Thamisk föreläsare vid Vetenskapsakademien, med professors titel. Vid hemkomsten 1827 från en utländsk vetenskaplig resa, invaldes han till ledamot af nämnda akademi, i hvars handlingar han 1824--49 redigerade årsberättelserna om teknologiens framsteg. Han var äfven från 1827 till sin död sekreterare i Patriotiska sällskapet och föredragande i den tekniska afdelningen af Landtbruksafdelningen, hvaraf han blef ledamot likaledes 1827. P. afgick 1829 från sin läraresyssla vid Karolinska institutet och pensionerades 1851 från lektoratet vid Vetenskapsakademien. 1846--61 utgaf P. som ledamot af Svenska silkesodlingssällskapets dess årsberättelser. P. afled i Stockholm d. 6 sept. 1862. Gift 1827 med Augusta Fredrika Vilhelmina Berg. Patkul, Johan Reinhold, statsbrottsling. Född i Stockholm 1660 och son af majoren Fredrik Vilhelm Patkul och Gertrud Holstfer. P. utmärkte sig redan såsom ung för sin vackra gestalt och öfverlägsna bildning, men äfven för sitt oböjliga lynne och despotiska sinnelag. Som representant för den del af livländska adeln, som icke ville finna sig i den där med stor stränghet bedrifna reduktionen, sändes bl. a. P., som då var kapten, till Stockholm. Sändebuden gjorde då gällande, att Livland ej vore statsrättsligt underkastadt Sverige och dess ständer, utan endast Sveriges konung personligen. Dylikt anstötligt tal lyckades, trots åtskilliga personliga företräden hos Carl XI, ej vinna gehör och i dec. 1691 återvände P. till Livland. På provinsens landtdag i Wenden 1692 uppsattes genom P:s försorg en till konungen ställd klagoskrift, som i ett lidelsefullt språk skildrade landets utarmade belägenhet och, undertecknad af landtmarskalken och samtliga landtråden, afsändes till konungen. Denne, ytterst uppbragt öfver skriftens hotande skrifsätt, ålade de klagande att styrka sina anklagelser och att stå till rätta för sina ord i Stockholm. P., tillika på grund af en tvist med sin regementschef stämd inför krigsrätt för myteri, hade flytt till Kurland, men begaf sig 1694 mot lejd till Stockholm och instämdes inför en kommission under Bengt Oxenstiernas presidium. Anklagad för ingenting mindre än högförräderi, sökte P. i vidlyftiga skrifvelser försvara sig, men rättegången drog ut på tiden och, fruktande det värsta, fann han för bäst att i okt. 1694 lämna hufvudstaden, förklädd till jägare. Hans farhåga visade sig ock grundad, ty i dec. 1694 dömdes han att mista lif, ära och gods, hvarjämte hans skrifter skulle af bödeln brännas. Öfver Preussen och Polen begaf han sig till Schweiz, där han lefde en tid under diktadt namn, sysselsatt med studier och öfversättning af Pufendorfs skrifter. Efter Carl XII:s uppstigande på tronen sökte han hos honom benådning, men då sådan förvägrades, ingick han 1698 i sachsisk tjänst och utnämndes till geheimeråd. Lågande af hämndlystnad underblåste han August II:s plan att i förening med Danmark och Ryssland bekriga Sverige samt återförena Livland med Polen. För att lättare fullfölja sina planer, öfvergick han efter krigets utbrott 1701 i rysk tjänst och följde 1704 såsom tsarens sändebud konung August till Dresden. Redan förut hade han genom sitt öfvermodiga uppförande stött sig både med August och tsaren, och efter en sammankomst mellan de bägge monarkerna blef han, såsom skäligen misstänkt för förräderi, inspärrad först på Sonnenstein och sedan på Königstein. Vid freden i Altranstädt ingick bland Carl XII:s fordringar äfven den att P. skulle utlämnas. Sachsiska sändebuden gjorde först några invändningar, men ingingo snart på förslaget. En rättegång anställdes mot P., därvid, utom andra anklagelser, lades honom till last att hafva sökt locka Livland till uppror och Sveriges grannar till krig, hädat konungens majestät och fört afvog sköld mot fäderneslandet. Domen blef, att han skulle mista ära och gods, rådbråkas samt därefter halshuggas och steglas. Vid klostret Kazmierz nära Posen gick domen i verkställighet, och den olycklige blef under de gräsligaste marter aflifvad d. 10 okt. 1707. Patkull, Georg Reinhold, krigare. Född omkring 1660 och son af öfverstlöjtnanten Henrik Johansson Patkull och Vendela Rosenberg. P. började sin krigarbana 1677 såsom fänrik vid Lifgardet, inom hvilket regemente han befordrades till löjtnant 1682. Fem år därefter ingick han i österrikisk tjänst och bevistade kejserliga härens fälttåg mot ungrarna under prins Eugène samt Belgrads belägring samt blef efter återkomsten till Sverige öfverstlöjtnant vid Västgöta-Dals regemente 1697. Tillsammans med major Hans Henr. von Tiesenhausen, med hvilken han gjorde ett ströftåg inåt Livland, slog han vid Hakull 1700 en öfverlägsen rysk styrka men blef på återmarschen tillfångatagen af ryssarna och kvarhållen till efter slaget vid Narva. 1703 upprättade han fyr- och femmännings-regementet i Västergötland, Nerike, Värmland och Dal samt utnämndes s. å. till dess chef, hvilken post han två år senare utbytte mot chefsplatsen vid sitt förra eller Västgöta-Dals regemente. 1708 förordnad till vice landshöfding i Elfsborgs län, utnämndes han 1710 till generalmajor och kommenderade i slaget vid Gadebusch med vanlig tapperhet den ena flygeln af svenska armén under Stenbock. Vid Tönning föll han med den öfriga delen af svenska hären i danskarnas händer men blef efter någon tid frigifven och utnämndes 1715 till v. landshöfding i Göteborgs och Bohus län samt 1716 till landshöfding öfver Jönköpings län, hvilken befordran åtföljdes af friherrediplomet. Tog afsked 1718 och afled, barnlös, 1723. Gift med friherrinnan Anna Katarina Lovisa De Mortaigne.