kammaren, där han genom sin sparsamhetsifver och den torroliga satir, som kryddade hans anföranden, snart gjorde sig synnerligen uppmärksammad. P. tillhörde landtmannapartiet och var den förste, som frambar dess önskemål om inskränkning i städernas representationsrätt. Vid tullfrågans framträdande å dagordningen framträdde han som en af de ifrigaste protektionisterna och slöt sig 1888 till »nya landtmannapartiet», hvars förtroenderåd han alltjämt tillhörde till 1895, då han efter »sammanslagningen» mellan landtmannapartierna gick att intaga samma plats i det »förenade» landtmannapartiet. I rent politiska, såväl som kulturella, frågor var P. afgjordt konservativ. Han var 1873--78 ledamot af lagutskottet och 1879--96 af statsutskottet samt 1883 af försvarsutskottet, då genom hans och andras prutningar de Posseska härordnings- och skatteförslagens framgång omöjliggjordes. Däremot understödde han 1892 års härordningsförslag. Som statsrevisor fungerade han 1878, 1883 och 1888--90. I hemorten var han (med undantag af 1881) ständigt medlem af landstinget alltifrån institutionens begynnelse 1863 till sin död i Runtorp d. 11 nov. 1896. Gift 1849 med Karin Petersson. Petersson, Per Johan, filolog. Född i Skirö socken af Jönköpings län d. 8 maj 1816. Föräldrar: riksdagsmannen Peter Person och Anna Kristina Zakrisdotter. Student i Uppsala 1835, gjorde P. sig af lärare och kamrater tidigt bemärkt och fäste vid sig stora förhoppningar. 1842 mottog han vid promotionen lagerkransen och utnämndes, efter att på hösten ha speciminerat för en docentur, innan årets slut till poës. docens. 1843 erhöll han Svenska akademiens andra pris för ett till akademien ingifvet skaldestycke »Sapphos klagan», anställdes 1847 såsom adjunkt i latinska språket vid Uppsala katedralskola och befordrades 1854 till litterar. human. adjunkt vid universitetet. Efter prof. Zedriz' frånfälle utnämnd till hans efterträdare såsom professor i latinska språket och litteraturen 1859, innehade han denna lärostol, ehuru en allt mer tilltagande sjuklighet tvang honom att tidtals under de senare åren begära tjänstledighet, till sin död d. 19 juni 1874. Lycklig latinsk skald och väl förtrogen med det romerska språket, häfdade han från katedern dess rätt och bildade omkring sig skickliga lärjungar, under det han i en talrik krets af enskilda vänner värderades för sin trofasthet och gladlynthet i umgänge. God poet, gjorde P. sig bemärkt vid de skandinaviska studentmötena 1843 och 1845. Han öfversatte Stagnelius »Vladimir den store» på latinska hexametrar 1840--42. Gift 1854 med Maria Lovisa Florman. Peterson-Berger, Olof Vilhelm, tonsättare, musikkritiker. Född i Ullångers förs. af Västernorrlands län, d. 27 febr. 1867. Föräldrar: förste landtmätaren Olof Peterson och Sofia Wilhelmina Berger. Efter vid Umeå allm. läroverk 1885 aflagd mogenhetsexamen, ägnade sig P. åt musikaliska studier, och ingick 1886 som elev vid konservatoriet i Stockholm, där han 1889 aflade organistexamen. Han fullkomnade sig därefter i Dresden 1889--90 och var 1892--94 lärare i musikteori, partiturstudium, piano- och ensemblespel vid Dresdener Musikschule. 1895 slog han sig ned som privat musiklärare i Stockholm och verkade sedan 1896 som musikresencent i Dagens Nyheter, där hans talangfullt skrifna artiklar väckt mycken uppmärksamhet men ock genom sin polemiska skärpa framkallat mycken motsägelse och på sina håll ytterlig förbittring. Som själfständig kompositör har P-B. uppträdt med text och musik till festspelet Sveagaldrar, uppfördt å operan i Stockholm 1897 vid Oskar II:s regeringsjubileum, musikdramat Ran, 1900 (uppf. 1903), sagospelet Lyckan, 1902 (uppf. 1903), symfonien Banéret, 1903, Karlfeldtcykeln: Ur svensk lyrik, 1901--03, samt har utgifvit kompositioner för piano, violin, solosång och manskvartett. Petræus, Eskil, biskop. Född 1593 i Värmland och son af Olaus Eschilli, som var komminister i Nor i Värmland och sedan kyrkoherde i Filipstad. Efter i Uppsala idkade akademiska studier och därstädes 1619 vunnen magistergrad, uppehöll sig P. en längre tid vid utländska universitet och förordnades efter sin hemkomst 1624 till adjunkt i filosofiska fakulteten i Uppsala. Hans flit såsom akademisk lärare fäste på honom Gustaf II Adolfs uppmärksamhet, så att konungen 1626 gaf honom sitt eget stipendium för att vid tyska universitet studera teologi. Återkommen med de mest hedrande vittnesbörd af den lärde professor Johan Gerhard i Jena, förordnades han 1628 till teologie lektor i Åbo, samt förklarades för teologie licentiat i Uppsala och utnämndes till förste teologie lektor i Åbo 1630. Tre år senare erhöll han förmyndareregeringens fullmakt att vara kyrkoherde i Karlstad, men kvarstannade fortfarande i Åbo, där han utnämndes till domprost 1634. Vid Åbo universitets öppnande 1640 förordnades han till dess förste teologie professor och blef s. å. teologie doktor i Uppsala. P. var också universitetets i Åbo förste rektor. Vid biskop Rothovii frånfälle valdes han 1652 till hans efterträdare på Åbo biskopsstol och beklädde detta kall till sin död d. 27 september 1657. I Finlands kyrkoförsamlings historia är P. ett framstående namn. Med nit och allvar deltog han i den finska bibelöfversättningen, hvilken hufvudsakligen genom hans bedrifvande utkom 1642. Han utarbetade äfven den första grammatiken öfver finska språket, 1649. Såsom stiftsstyresman verkade han för införande af kateketisk undervisning samt ett lifskraftigare och mera bibeltroget predikosätt. Gift 1: med dottern till en holländsk adelsman Pomerening och 2: 1633 med Anna Kock. Petre, Johan Thore, bergsbruksidkare, politiker. Född å Hofors bruk d. 23 juli 1793. Föräldrar: bruksägaren Robert Fredrik Petre -- af en gammal