förnämlig engelsk släkt, som 1628 invandrade till Sverige, där den i flera släktled ägnat sig åt bergshandteringen -- och Kristina Elisabet Nordenadler. P. skickades tidigt till Uppsala universitet, där han ganska ung och med heder tog hofrättsexamen, hvarefter han såsom auskultant i Svea hofrätt några år biträdde häradshöfdingar på ting. Efter att under riksdagen i Örebro 1812 ha tjänstgjort såsom kanslist i borgarståndet, återvände han till sin tjänstebefattning i hofrätten och fortfor därmed till 1816. I kommerskollegium, där han äfven ingått, kvarstannade han till 1819, då han tog afsked från sin notarietjänst och inköpte hälften af Hammarby bruk i Gästrikland, hvari hans far var den andra delägaren. Nu öppnade sig för hans mäktiga verksamhetsbegär ett arbetsfält, som ej blef ödeliggande. Det har blifvit anmärkt, att han under sin lefnad uppdref det årliga smidet vid sina bruk till öfver 16,000 skeppund, verkställde odlingsföretag till sammanlagdt 2,500 tunnland, byggde landsvägar i en förenad sträcka af 10 svenska mil och på sina egendomar införde växelundervisning i flera af honom själf prydligt uppförda skolhus. En sådan förmåga kunde icke blifva obemärkt och obegagnad i viktigare medborgerliga värf. År 1830 hade bruksdistrikterna fått säte och stämma i borgarståndet. När riksdagskallelsen till 1834 års riksdag utgick, valdes P. till en af deras representanter och kom såväl genom sina mindre vanliga kunskaper och sin lyckliga talegåfva som sin orubbliga karaktärsfasthet och det manliga mod, hvarmed han häfdade sin frisinnade åskådning, att genast intaga sin plats bland ståndets främsta män. Han invaldes genast i talmanskonferensen, där han sedan hade plats vid alla af honom bevistade riksdagar, och i statsutskottet. Hela hans personlighet hade någonting imponerande, och han lyckades äfven sätta sin prägel å flertalet af sitt stånds beslut vid denna riksdag, som i de mest brännande frågorna gingo i en mot Carl XIV Johans regeringssystem fientlig riktning. Vid 1840--41 års stormiga riksdag, då P. hade plats i konstitutionsutskottet och i hemliga utskottet, kämpade han med sällsynt seg uthållighet för de liberala idéerna, aldrig tvekande att kläda skott för desamma, äfven där andra drogo sig tillbaka. Utan att på ringaste sätt låta sig afskräckas af det ursinniga hat, för hvilket han på många håll blef föremål, drog han ock i härnad mot hvarje öfvergrepp och maktfullkomlighet. Af en af sina motståndare (C. O. Palmstierna) har han också betecknats som denna riksdags mest betydande man. Äfven vid 1844--45 års riksdag hade P. plats i konstitutionsutskottet, men då konung Oscars regeringssystem syntes P. slagit in på en mindre konsekvent reformstråt, än han hoppats, undanbad han sig missmodig återval till 1847--48 års riksdag. Sedan många år en af representationsreformens varmaste anhängare, som mer än de flesta bidragit till framkomsten af det förslag, hvilket framlades af 1840--41 års konstitutionsutskott, deltog P. med ifver och värme i de reformmöten, som 1849 och 1850 höllos i Örebro, vid det senare som ordförande. I full öfverenstämmelse med mötets flertal, kunde han ej finna sig till rätta med det hvilande representationsförslaget, hvilket han vid sin sista riksdag 1850--51, då han åter hade plats i statsutskottet, ifrigt motarbetade. Under de följande åren plågad af sjuklighet, afled P. å Hofors d. 6 dec. 1853. Om den uppskattning, P. vunnit äfven inom motståndarnas läger, vittnar bäst den omständigheten, att vid hans frånfälle borgarståndets talman, hans mångårige skarpaste motståndare, borgmästare Lagergren, yrkade, att i protokollet måtte intagas uttrycken af ståndets saknad och aktning. Gift 1823 med Gustafva Elisabet Ulrika Munktell. Petrejus, Petrus, krönikeskrifvare. Petrus Petrejus eller Per Persson Uppsaliensis, såsom han äfven kallade sig, antages ha varit född omkring 1570. Sannolikt var han anställd i kansliet och af regeringen använd för beskickningar till Ryssland samt äfven af Jakob de la Gardie begagnad till dylika uppdrag. Hans lefnadshändelser äro således icke mycket kända, och äfven hans dödsår är obekant. Så mycket mera bekant är han i vår äldre litteraturhistoria genom sina skrifter, af hvilka de förnämsta äro: Petri Petreji beskrifning om K. Carl IX:s kröning 1607, Vera Narratio... Een viss och sanfärdig berättelse om några förändringar, som thesse framledne åhr uti storfurstendömet Moskau skedde äre etc. 1608; Historia Pseudo-Demetrii seu Griska Drapeia Ducis Moschovitorum sermone suetico 1608; Een kort och nyttig chrönica om alla Sverikes och Göthis Konungar etc. 1611, Regni Muschovichici Sciagraphia. Thet är een wiss och egentligh beskriffning om Rydzland 1615 m. fl. Bland dessa är den sistnämnda öfversatt på tyska. Hans svenska krönika var länge i skolorna nyttjad såsom lärobok. 1. Petri. Olaus, reformator. Född i Örebro d. 6 jan. 1493 och son af en smed därstädes Peder Olufsson och dennes hustru Kerstin Larsdotter. Efter att hafva erhållit sin första undervisning vid Karmeliterklostret i Örebro, begaf sig P. till Leipzig, där han antog tillnamnet Phase, och till Wittenberg, där han erhöll magistergraden d. 10 febr. 1518. Den religiösa lifsutveckling, som just då pågick vid det sachsiska universitetet, gjorde på O. liksom på hans yngre broder Laurentius, som var med honom, ett lifligt intryck och fann i dem mäktiga verktyg för nya segervinningar. Återkommen till Sverige 1519, begaf sig Olaus P. till Strängnäs, där han af biskopen Matts Gregersson (Lillie) blef vald till diaconus vid domkyrkan 1520 och begynte att för korgossarna och andra, som ville afhöra honom, föreläsa stycken af gamla och nya testamentet. Dessa föreläsningar omfattades med stor begärlighet af många, och snart visade sig själfva ärkedjäknen Laurentius Andreæ bland åhörarna. Detta hade till följd, att Ol. Petri erhöll ledningen öfver domkyrkoskolan, ett första, men icke oviktigt, steg till hans reformatoriska verksamhet. Vid valriksdagen i Strängnäs 1523 lärde konung