Gustaf känna honom och med detsamma innehållet och syftemålet med Luthers lära. Konungen kallade honom samma år till Stockholm och gjorde honom 1524 till stadens sekreterare, hvilken plats han skötte till 1531, hvarjämte han meddelade honom rättighet att predika i hufvudstadens kyrkor. Med oförskräckt mod begynte Olaus P. sitt predikarevärf och anföll med lågande kraft påfvens lära och den gamla kyrkoförfattningen. Följden blef, att så väl han som brodern 1524 kallades af domkapitlet till Uppsala, och då de hvarken med lock eller hotelser, kunde förmås att återtaga sina yttranden, förklarades de bannlysta. Vid jultiden s. å. lät konung Gustaf i Uppsala anordna ett offentligt meningsutbyte, där katoliker och luteraner skulle få tillfälle att framlägga sina skäl för och emot den nya läran. Domkapitlet valde till sin och den katolska trons försvarare den lärde Peder Galle, under det Olaus P. förde den evangeliska lärans talan. Den förre beropade sig på kyrkans tradition, den man nu föga aktade, då Olaus P. ensamt styrkte sina påståenden med bibeln. Prästerskapets förbittring ökades, då Olaus 1525, oaktadt han var diakon, gifte sig och till på köpet mässan då sjöngs på svenska språket. Vid Västerås riksdag 1527 förnyades striden mellan honom och Galle, då Olaus med afgjord seger behöll fältet. 1531 utnämndes han till konung Gustafs kansler, hvilket ämbete han behöll till 1533. Under tiden fortfor han att predika och nyttjades i många för hans ämbete främmande värf, hedrad af konungens oinskränkta förtroende. 1539 lät han prästviga sig i Strängnäs. Vid denna tid inträffade en betydelsefull brytning mellan konungen och Olaus P. eller rättare med de män, som i första hand medverkat till den timade religionsförändringen. På 1530-talet hade Olaus Petri författat sin Svenska Krönika, däri åtskilligt förekom, som väckte konungens misshag. Stridsmodig och djärf, hade han jämväl ådragit sig Gustafs missnöje genom skarpa uttryck i sina predikningar, hvartill kom, att han vid lübeckarnas stämplingar mot konungens lif hade fått kännedom om dessa, men icke ansett sig böra yppa, hvad han kände, emedan han fått veta det under biktens insegel. Han anförde också detta till sitt försvar, men konungen ville ej godkänna ursäkten, hvarför han och Laurentius Andreæ af en för ändamålet nedsatt kommission d. 2 jan. 1540 dömdes förlustiga ämbete och lif. Först efter många böner lyckades det hans vänner utverka konungens nåd, så till vida att han blef fri mot erläggande af femhundra ungerska gyllen, hvilka Stockholms borgerskap betalade. Han återvann aldrig Gustafs förtroende, men utnämndes 1542 till inspektor för Stockholms skola och 1543 till kyrkoherde i Storkyrkan. Död d. 19 april 1552. I innerligt samband med Olai P:i arbete såsom reformator inom kyrkan, står hans skriftställarverksamhet, vittnande om ett lefvande nit och ej ringa förmåga. Han författade många polemiskt-dogmatiska skrifter och Een lijten postilla 1530; grundlade genom Een handbock påå Swensko 1529 samt Then swenska messan 1531 den gudstjänstordning, som ännu följes i svenska församlingen, skref Tobiæ commoedia, 1550 vårt första svenska skådespel, öfversatte och författade psalmer och utgaf 1526 Sveriges äldsta psalmbok Swenska songer eller wijsor. Af utomordentlig betydelse för svenska reformationen och litteraturen blef den förnämligast af P. verkställda öfversättningen af Nya testamentet 1526. P. anses ock hafva uppsatt de förträffliga Domare reglor, hvilka åtfölja 1734 års lag, m. m. P:s Tenkiebock ifrån 1524 til 1529 innehåller värdefulla kulturhistoriska bidrag rörande Stockholm. Och hans Svenska krönika är som tillförlitlig källa från den senare medeltidens historia genom sin kraftiga stil och författarens kritiska blick af högt värde. Gift 1525 med Kristina, »en jungfru af god börd». 2. Petri, Laurentius, reformator, ärkebiskop. Född i Örebro 1499; den föreg. bror. Studerade liksom denne i Wittenberg och blef magister därstädes d. 10 febr. 1518. Under de första åren efter sin återkomst till Sverige försvinner Laurentius P. ur sikte, och de underrättelser man har om honom från denna tid, äro hvarandra motsägande och osäkra. Sannolikt fortsatte han sina studier i Strängnäs, tills han begaf sig till Uppsala och vann anställning som »ludi magister» 1527. Då val till ärkebiskop 1531 anställdes i Stockholm, hade han redan gjort sig så känd, att han erhöll nästan alla de afgifna rösterna. Konungen bekräftade valet och öfvervar själf hans högtidliga invigning i ämbetet, som ägde rum i Riddarholmskyrkan d. 29 sept. s. å. Akten förrättades af biskopen i Västerås, doktor Peder Magnusson, som konung Gustaf låtit viga i Rom, för att bibehålla den s. k. apostoliska successionen, och han öfverlämnade med egen hand åt den nyinvigde ärkebiskopen herdestafven. Laurentius P. var blott trettiotvå år gammal, när han från sin obemärkthet kallades till svenska kyrkans förnämsta biskopsstol och visade, under en fyrtiotvåårig verksamhet på denna plats, sig fullkomligt värdig det höga och maktpåliggande ämbete, till hvilket han blifvit utsedd. Historien omtalar utförligt, hvad han, jämte sin äldre broder, verkade för den lutherska trosbekännelsens införande och stadgande i Sverige, samt huru han med aldrig sviktande kraft motstod de försök, som under konung Johans styrelse gjordes till dess omstörtande. Något, som ännu i vår tid och allt framgent skall påminna om hans oförtrutna flit och sträfvan att gagna i sitt kall, är hans verksamhet såsom författare. Utom öfversättningen af hela bibeln, som trycktes i Uppsala och utkom 1541, finnes en mängd skrifter af ärkebiskop Laurentius. Både vid egna arbeten och andras låg honom modersmålet varmt om hjärtat, och han förmanade allvarligt sitt prästerskap att väl vårda det svenska språket. »Så är ock godt» -- heter det i hans 1571 utgifna kyrkoordning -- »att predikarena vänja sig till att tala rätta svensko och bruka de ord, som allmänt kunnog äro, ty där man främmande ord bruka vill, såsom många