därvarande universitet. För fullkomning i sin vetenskap företog P. upprepade gånger resor till Egypten, bl. a. 1887--88 såsom Letterstedtsk stipendiat, då han befor Nilen med dahabijê ända till första katarakten. 1889 blef han prefekt för den af honom skapade samlingen af egyptiska fornsaker i Uppsala, sedan 1895 kallad »Victoriamuséet för egyptiska fornsaker», för hvilken P. samlat en byggnadsfond af omkring 20,000 kr. Sedan han därjämte under en följd af år vid Uppsala universitet hållit offentliga föreläsningar öfver olika delar af egyptologien, skapades 1893 för honom därstädes en personlig e. o. professur i egyptologi. Bland hans utgifna arbeten märkas gradualafhandlingen Petites études Egyptologiques 1881 (prisbelönt af fil. fakulteten med dess första hederspris), Dictionnaire du Papyrus Harris N:o 1 1882 (den största hittills funna papyrus), det stora arbetet Inscriptions hiéroglyphiques, copiées en Europe et en Egypte tre serier, 1886--95, i hvilket han dokumenterat sig som den främste kännaren af Ptoleméer- och romaretidens inskrifter, de populära arbetena Från Nilens stränder 1895, och Bilder från Egypten 1896 samt en mängd artiklar i vetenskapliga tidskrifter. Sedan 1896 utgaf han den af honom grundade tidskriften »Sphinx. Revue critique, embrassant le domaine entier de l'egyptologie», hvars tillkomst är att tacka grosshandlaren E. Cederlunds mecenatskap. Död i Sigtuna d. 9 aug. 1904. Gift 1885 med Hedvig Aurora Margareta Höglund. 1. Pilo (Pijhlou), Olof, målare. Född 1668 i Sverige, men härstammade från Polen, hvarifrån hans far under Carl X:s krig inflyttat till Sverige. Till lärare i målning hade han från 1692 Johan Sylvius, en i öfrigt föga bekant konstnär, som gjort sin artistiska uppfostran i Rom och förnämligast vid Drottningholm efterlämnat spår af sin konstnärliga verksamhet. Här biträdde han vid målandet af slottstrappan, som han dock icke enligt den vanliga uppgiften fulländade, emedan han redan 1694 lämnade arbetet hos Sylvius. I början af Carl XII:s regering drog sig P. ur konstnärslifvet och köpte ett litet hemman Göksäter i Runtuna socken af Södermanland, där han tillbragte sina återstående dagar såsom landtbrukare och afled d. 25 juli 1753. 2. Pilo, Carl Gustaf, historie- och porträttmålare. Född i Runtuna socken i Södermanland d. 5 mars 1711; den föregåendes son. Den unge P:s tidigt vaknade konstnärsanlag märktes med bekymmer af fadern, som varnade honom för en väg, hvilken för honom själf burit så föga lagrar. Varningen blef dock utan verkan. Sedan gossen en kort tid besökt skolan i Nyköping, skickades han, tolf år gammal, till Stockholm, där han insattes i lära hos ämbetsmålaren Christman och i sinom tid avancerade till gesäll hos dennes son. Återkommen från en resa till Wien, antogs han till elev vid den nyinrättade Målare- och bildhuggareakademien, men reste, i saknad af medel att längre uppehålla sig i Stockholm 1737 till Skåne, där han hos den rika adeln fick full sysselsättning med att måla porträtt. Härifrån begaf han sig vidare 1740 till Köpenhamn, blef 1748 professor i därvarande konstakademi och under trettio år den mest betydande mannen inom densamma. Efter en inträffad brytning med hofvet i Köpenhamn återvände han i början af Gustaf III:s regering till fäderneslandet, valdes till ledamot af Målare- och bildhuggareakademien 1773 och till dess direktör 1778. Död i Stockholm d. 2 mars 1793. Såsom hans förnämsta arbeten anföras vanligen: Kain och Abel; En skomakarefamilj; La Charité romaine samt Gustaf III:s kröningstafla; den första på Säfstaholm de tre sistnämnda i nationalmuseum, den sista aldrig fullbordad. Såsom konstnär hade P. »god uppfattning och kompositionsförmåga, men röjde någon svaghet i teckning; dock arbetade han sig fram till större säkerhet däruti. Han målade understundom med en mycket bred och saftig pensel, stundom åter med en tunn färgläggning. Grundtonerna äro städse brunt och grönt; koloriten kan icke frånkännas en viss harmonisk sammansmältning och ett visst poetiskt skimmer». Till sitt väsen var han manlig och allvarlig; som konstnär blygsam och flärdlös. Sergel aktade honom mycket högt. Gift 1: med Eva Maria Malmgren, från hvilken han 1747 blef skild på grund af hennes tvegifte och 2: i Köpenhamn med Charlotta Amalia Dorotea De Maré. Piper. Ätten härstammar från Lybeck, hvarifrån Berndt P. flyttade till Viborg, där han blef borgmästare och dog 1635. En sonson, ståthållaren Henrik P. adlades 1678. En annan sonson k. rådet Carl P. adlades 1679 samt upphöjdes 1698 till friherre och grefve. En tredje sonson, majoren Peter P., adlades 1684. 1. Piper, Carl, statsman. Född i Stockholm d. 29 juli 1647. Föräldrar: kamreraren i Krigskollegium Carl Piper och Ingrid Charlotta Ekenbom. Förberedd för sin i så många hänseenden lysande bana genom sex års akademiska studier i Uppsala, ingick P. 1668 i k. kansliet, där han snart gjorde sig känd för sina ovanliga insikter och outtröttliga arbetsamhet. Detta blef ännu mer fallet, när han såsom tjänsteman vid fältkansliet i skånska kriget kom i tillfälle att arbeta under konungens egna ögon. Befordrad 1677 till registrator i stora kansliet, blef han 1679 adlad och utnämnd till sekreterare i kammarkollegium, en plats, som för den just då begynnande reduktionen fordrade ett oerhördt arbete, men också innebar en däremot svarande betydlig makt. 1689 blef han kansliråd och statssekreterare och från den stunden konungens högra hand vid handhafvandet och ledningen af de inrikes angelägenheterna. Det förtroende, Carl XI hyste till P:s bepröfvade ämbetsmannaskicklighet och öfverlägsna arbetsförmåga, lämnade han döende som ett testamente åt sin son. Knappt hade denne uppstigit på tronen förrän alla partier och personligheter