försvunno i skuggan af den gynnade P. Carl ville genast öfverhopa honom med utmärkelser, men, för att ej uppväcka ytterligare afund, undanbad sig P. all befordran. 1697 blef han dock, utan att han förut hade någon kännedom därom, utnämnd till k. statsråd, med samma rang och värdighet som de k. råden, hvarefter han på en och samma dag 1698 upphöjdes till friherre och grefve. År 1702 erhöll han, efter Bengt Oxenstierna, kansleriatet öfver Uppsala universitet och utnämndes 1705 till öfverstemarskalk vid konungens hof, med bibehållande af beställningen som statsråd samt af direktionen och ledningen i fält. Under förra hälften af Carl XII:s styrelse var P. själen i alla rådslag och den, genom hvars hand alla ärenden gingo, så väl ut- som inrikes. Hans förmak vimlade af uppvaktande och tjänstsökande, som väl visste, att utan den mäktige konungagunstlingens beskydd ingenting hos konungen stod att erhålla. Var P:s inflytande sålunda stort, var monarkens själfrådighet icke mindre. Ofta kunde den förre med sitt anseende ingenting uträtta, och ej sällan, isynnerhet de senare åren, fattade Carl sina beslut, utan att någon gång förut rådgöra sig med P. Sålunda klagade denne, att han, oaktadt alla bemödanden och föreställningar, icke kunde förekomma kriget med Polen och tåget till Ukraine, båda af de olyckligaste följder för konungen af Sverige. Med afseende på det senare yttrade han till Lewenhaupt: »Jag har gjort alla möjliga föreställningar; jag kan icke mera göra än att efterkomma min herres vilja och låta sakerna gå såsom de kunna». Med all sin klokhet och skarpsinnighet var P. mera en driftig ämbetsman än stor statsman. Han saknade den omfattande blick, som ser förhållandena i stort, hvarjämte han var i högsta grad fal och svag för andras guld. Såsom vanligt ådrog honom hans gunstlingskap en stor skara afundsmän och ovänner. Förtalet tystnade icke en gång efter olyckan vid Pultava, då P. med de öfriga svenskarna fördes fången till Moskva. Här tillbragte han sina första fångenskapsår tämligen i frihet, men 1714 fördes han till Nöteborg, där han i ett hårdt fängelse, afstängd från sällskap och i saknad af rörelse och frisk luft, afled d. 29 maj 1716. Gift 1690 med Kristina Törnflycht. 2. Piper, Carl Fredrik, ämbetsman, politiker. Född i Stockholm d. 20 febr. 1700; den föreg. son. Student i Uppsala 1710, erhöll P. under ledning af prof. J. Steuchius den mest vårdade uppfostran, som ytterligare fullkomnades genom en åttaårig utrikes resa. Återkommen till Sverige, utsågs han att som kavaljer åtfölja riksrådet frih. Cederhielm på hans beskickning till Ryssland och stannade med honom nära ett år i Petersburg. Vid trettiotre års ålder kammarråd, utnämndes han 1742 till hofkansler och blef 1747 president i Kammarkollegium. Vid ordnarnas instiftelse pryddes han med serafimerordens blå band och var tre gånger uppförd på förslag till riksråd, hvilket ämbete, mera oroligt än ärorikt i dessa ombytliga tider, han dock undanbad sig. I sin tids politiska strider deltog P. som moderat Mössa. Att han dock äfven inom motståndarnas leder var föremål för allmän aktning, visar sig bl. a. af, att åt honom vid alla riksdagar 1734--51 inrymdes plats i sekreta utskottet. 1756 års riksdag, med sina blodsdomar och sitt nesliga förödmjukande af konungamakten, uppskakade så P., att han tog afsked från sitt presidentämbete och nedflyttade till sina egendomar i Skåne. Där tillbragte han de sista fjorton åren af sin lefnad i det enskilda lifvets lugn och afled på Krageholm d. 27 aug. 1770. Såsom en äkta frihetstidens aristokrat intresserade sig P. mycket för vetenskapliga och vittra idrotter och var ifrån sina yngre år nära fäst vid Dalin. På Ängsö, där han under sin ämbetsmannatid plägade vistas om somrarna, sammanförde han en dyrbar boksamling, särdeles i svensk historia, och har med egen hand gjort en mängd anteckningar om Sveriges politiska och kamerala förhållanden. Led. af Vet.-akad. Gift 1731 med grefvinnan Ulrika Kristina Mörner, dotter af fältmarskalken C. G. Mörner (se II: 165). 3. Piper, Gustaf Abraham, landshöfding. Född d. 15 maj 1692; syssling till föregående. Son af ståthållaren Henrik Piper och Hedvig Cronström. Fänrik vid Hälsinge regemente, begaf sig P., sexton år gammal, nästan ensam till Polen för att uppsöka svenska hären, som han träffade vid Dniepern. Placerad i sin fänriksgrad på Östgöta infanteriregemente, deltog han 1708 i vinterkampanjen i Ukraine och följande året i slaget vid Pultava. Under den förfärliga kölden vintern förut hade han förfrusit sina båda fötter, hvarför han undgick sina medfångars öde att öka glansen af tsarens triumftåg i Moskva och fördes i stället till Galisch. Härifrån förflyttades han 1711 till Tschuchloma och erhöll 1715 tillstånd att resa till Moskva, där han blef utväxlad och hemkom 1716. Två år senare deltog han i fälttåget mot Norge såsom kapten vid Lifgardet, i hvilken grad han sedan kvarstod ända till 1743, då han erhöll afsked, med titel af krigsråd. Tre år därefter befordrades han till landshöfding i Österbotten och erhöll slutligen 1753 rang af generalmajor. Död på Viksberg i Södermanland d. 10 mars 1761. Gift 1: 1716 med Eleonora Gustaviana Tungel, 2: 1737 med friherrinnan Märta Kristina Margareta Sture och 3: 1747 med Eva von Schewen. 4. Piper, Sten Abraham, hofman. Född på Gräntsö vid Västervik d. 19 sept. 1738; den föregåendes son. Hans förtjänster och utmärkelser på ämbetsmannabanan, hvilken han beträdde 1754, såsom e. o. kanslist i kanslikollegii expedition, inskränkte sig till att 1742 som ambassadsekreterare åtfölja grefve M. Posses beskickning till Ryssland. Hans egentliga verksamhet utöfvades vid drottning Lovisa Ulrikas hof. Samtida anteckningar omtala, huru han här af drottningen omfattades