d. 7 aug. 1750. Föräldrar: förenämnda kommerseråd Anders Plomgren och Margareta Björkman. P., som erhållit en vårdad uppfostran, ingick efter slutade studier i Uppsala i Bergskollegium och utnämndes till vice notarie i detta ämbetsverk 1770. Året därefter företog han en vidsträckt utrikes resa till de förnämsta bergverk i Norge, England, Frankrike, Sachsen, Ungern och Italien samt kallades därunder till ledamot i en mängd utländska, vetenskapliga och vittra samfund. Hemkommen till Sverige 1776, framdrogs han af sin svåger, general Fredrik Horn, och lyckades isynnerhet innästla sig hos hertig Carl, under uppgift att han under resan i Italien kommit i besittning af frimureriets djupaste hemligheter. För faderns förtjänster redan 1770 upphöjd i adligt stånd med namnet Plommenfelt, hindrade ingenting hans upptagande vid hofvet, där han 1777 förordnades till vice och 1778 till verklig ceremonimästare. Jämte sin befattning såsom hoffunktionär sysselsatte han sig med att förslösa sin förmögenhet och arbeta i den »högre sciencen». Schröderheim, som var en af hans bekanta, har beskrifvit en af P. anordnad »séance» i följande ordalag: »Han bodde uti möbelhandlaren Palins hus i Storkyrkobrinken. Klockan elfva om aftonen -- Långfredagen 1779 -- samlades hos honom konungen, bägge hertigarne och åtskilliga af oss andra. Vi hade då fastat hela dagen och hos höga vederbörande arbetade inquietuder af alla slag. P. visade sig ej förr än klockan slagit tolf, då han inkom uti ett hiskeligt utseende, med håret omkring öronen, en svart väst och skjortärmarna uppvikta till axlarna. Framför sig bar han ett krucifix, införde oss i sin sal, och placerade oss omkring en på golfvet med kol dragen cirkel. Själf ställde han sig vid bordet. Uti tre kvarts timme gjorde han allt det kakalorum utaf den allmännaste necromancie, som man känner af böcker, med kol, krita, blod, spegel, linjer och heta stenar m. m. Stundom syntes han konsultera sin spegel öfver något hvar af oss särskildt, stundom sjunka uti recueillement. Jag fann för min del ingenting af alltsammans resultera; några starka slag hördes i väggarna, hvilka sades vara annonser af närvarande andar, dem vår sinnlighet och peccadiller hindrade oss att skåda.» Hans kredit hos Gustaf III var eljest icke stor och rubbades alldeles vid Plomgrenska husets bankrutt i början af 1780-talet, då P. äfven afskedades från sin ceremonimästarsyssla. Ett par år därefter hade han på en fönsterruta i en af källarsalarna på »Claes på Hörnet» under en teckning: »Gustave III le premier citoyen» tillagt: »il y a été, mais à présent le premier fourbe», och dömdes härför af Svea hofrätt till halshuggning. Han hade likväl redan satt sig i säkerhet, hvarför i tidningarna tillkännagafs, att hans ätt vore på svärdssidan utgången, hvarjämte hans vapensköld på riddarhuset blef med ett svart kors öfverstruken. Han skall efter åtskilliga irrfärder slutligen hafva hamnat i Amerika och dött där, ogift. Polheimer, Anders, bergsmekaniker. Född d. 31 aug. 1746 vid Stjernsunds järnbruk i Kopparbergs län; brorson till Kristofer Polhem. Föräldrar: bruksförvaltaren, sedermera arrendatorn af Polhemska andelen af Stjernsunds bruk i Dalarna, Anders Polhammar och Karolina Wiens. P. begaf sig 1756 till Uppsala, där han var Torbern Bergmans lärjunge i kemi och mineralogi och upptog släktnamnet Polheimer. 1764 blef han auskultant i bergskollegium, studerade några år grufmätning m. m. i Falun, blef 1770 undermarkscheider och 1773 markscheider för alla bergslag i riket. 1796 fick han bergshauptmans fullmakt och afled d. 2 sept. 1811 på Fors i Väster-Våla församling i Västmanlands län. Led. af Vet.-akad., Fysiograf. sällskapet m. m. P. var 1774--76 styresman vid Åtvidabergs kopparverk, som då gick betydligt framåt, inrättade i Falun med Gahn och Hermelin ett vitriolverk efter ny metod, företog 1787 undersökningar för tillgodogörande af de skånska stenkolen samt fann 1793 stenkolslagren och de eldfasta lerorna vid Höganäs, hvarefter han ledde anläggningarna af de industriella företagen därstädes. Han undersökte vidare 1795 hafsvattnet vid Bohuslän, anlade 1799--1801 ett järngjuteri i Helsingborg, förbättrade 1802--05 anordningarna vid Gustafs och Karlbergs kopparverk i Jämtland, företog 1806 en studieresa i Pite lappmark rörande landets uppodling och undersökning af Nasafjällets silfvergrufvor, gjorde 1808--09 experiment för utrönande af möjligheten att anlägga saltverk i Västergötland och utförde 1810--11 undersökningar vid Sala silfvergrufva. Han förbättrade äfven fyrbåkarnas konstruktion m. m. Gift 1776 med Anna Elisabet Polheimer. Polhem, Kristofer, mekaniker. Född i Visby d. 18 nov. 1661. Föräldrar: handelsmannen Wulff Kristofer Polhammar och Kristina Schening. Farfadern hade tillhört en österrikisk friherrlig ätt, men i Pommern sökt en fristad för religiöst förtryck. P:s fader, som ursprungligen hette Polheim, blef under en resa väderdrifven till Gotland och kvarstannade därefter på ön. När modern efter faderns död ingick nytt äktenskap, upptogs den faderlöse gossen af en farbroder i Stockholm, som någon tid höll honom i tyska skolan. Då denne beskyddare snart afled, måste den tolfårige P. söka sitt bröd hos andra och tjänade i flera år på åtskilliga gods som gårdsskrifvare. Under tiden använde han hvarje ledig stund till slöjd och mekaniska uppfinningar men insåg snart, att han föga kunde uträtta utan vetenskaplig underbyggnad, och att han för att erhålla sådan måste lära sig vetenskapernas då brukliga tungomål, latin. En präst, till hvilken han vände sig, gaf honom ett latinskt lexikon att lära sig utantill, och en annan läxor i latinska grammatikan men utan förklaring. Slutligen åtog sig kyrkoherden i Sorunda, Dryselius, att lämna honom ordentlig undervisning. P., som då hade tjänst på Follnäs i samma socken, gick i sju månaders tid, ofta i regn och oväder, dagligen