den långa vägen mellan sitt hem och prästgården. Emellertid kom han genom sin outtröttliga flit därhän, att han kunde besöka Uppsala 1686. Försedd med ett rekommendationsbref af Dryselius till matematikern professor Spole, mottogs P. af denne med utmärkt välvilja. Inom kort var han Spoles förklarade gunstling, studerade på det grundligaste matematik och mekanik, lagade observatorii astronomiska pendelur och iståndsatte till och med Dasypodii konstur i domkyrkan, som i mer än hundra år varit obrukbart. Så fort uppmärksamheten blifvit fäst vid den unge mekanikern, erhöll han i uppdrag från Falun att konstruera ett vindspel för koppargrufvan. Han förfärdigade ett sådant jämte ett uppfordringsverk af så sinnrik beskaffenhet, att, då det förevisades Carl XI, konungen genast utnämnde honom till bergsmekanikus, en för P. särskildt inrättad syssla. 1698 blef han »direktor öfver bergsmekaniken». Med understöd af allmänna medel företog han 1694--1697 en resa till Tyskland, England, Holland och Frankrike och medförde hem nya idéer och uppfinningar. Nu uppenbarade sig hans mekaniska snille i hela sin öfverväldigande storhet. Han inrättade och förfärdigade sånings- och tröskmaskiner, tegelbråkor, valsverk, urfabriker, mekaniska väfstolar, väder- och vattenkvarnar, en stor fabrik för tillverkning af järnblecksarbeten m. m. 1716 skickades P. till Karlskrona för att tillsammans med skeppsbyggmästaren Sheldon lägga grunden till en ny dockbyggnad. För att afdämma vattnet under dockans uthuggande i hälleberget, lät P. göra en noggrann undersökning af hafsbottnen, byggde därefter ofvanpå vattnet dammen med alla de ojämnheter, hafsbottnens skapnad föranledde, och nedsänkte den på en gång, då den med ringa jämkning passade. Ett annat storverk, hvartill P. uppgjorde förslag, var en kanalled mellan Östersjön och Västerhafvet. Arbetet begynte äfven med den s. k. Carls graf, förbi Rånnumsfallen nära Venersborg, men afbröts genom konungens död. Hamnbyggnaden vid Södersluss i Stockholm var äfven ett af hans många arbeten. Själf ansåg han förbättringen af de s. k. stånggångarna vid grufvorna samt dockan vid Karlskrona för sina förnämsta verk. Äfven i främmande land utfördes byggnader och arbeten efter hans föreskrifter. Både Peter I i Ryssland och konung Georg i England gjorde honom lysande anbud, men han kvarstannade för alltid i sitt fädernesland. 1714 utnämndes han till assessor i kommerskollegium samt blef två år därefter kommerseråd och adelsman. Ledamot af Vetenskapsakademien från dess stiftelse. Död i Stockholm d. 30 aug. 1751. Oaktadt tillsyn och handläggning af så många, olikartade mekaniska verk, hade P. tid öfver att författa ett stort antal skrifter i mekanik, naturkunnighet, slöjd samt enskild och allmän hushållning. Dessutom lämnade han muntlig undervisning åt en mängd lärjungar, bland hvilka flera intogo ett rum bland Sveriges storheter. Lika vördnadsvärd som vetenskapsman, framstår P. såsom människa. I medvetandet om sin öfverlägsenhet, kunde han aldrig förledas till öfvermodigt framhållande af egna förtjänster eller ett förnekande af andras. Den foglighet i lynne, den orubbliga tillit till försynen och den ståndaktighet, som uppehållit och ledt honom i ungdomen, följde honom äfven under hans äras tid och voro ännu desamma, när han nittio år gammal lade sitt trötta hufvud till hvila. Gift 1691 med Maria Hoffman. 2. Polhem, Gabriel, mekaniker. Född i Falun d. 11 febr. 1700; den föregåendes son. Under faderns tillsyn ägnade sig P. från barndomen åt mekaniken och inöfvades tidigt att utföra mekaniska arbeten efter faderns ritningar och anvisningar. Endast sexton år gammal hade han vid tillfällen, då den äldre P. var upptagen af arbeten på andra håll, tillsyn vid dockbyggnaden i Karlskrona och vid aderton års ålder öfvervakade han, under faderns frånvaro, kanalbyggnaden vid Rånnum. Men dessutom utförde han flera maktpåliggande arbeten på egen hand, såsom de dubbla lingångarna vid Falu grufva 1730, afvägningarna vid Trollhättan för den påtänkta slussbyggnaden 1742, fullbordandet af slussen öfver Söderström i Stockholm m. m. På anmodan af konung Fredrik byggde han 1733 ett nytt mynthus i Kassel, hvars maskinerier väckte allmän uppmärksamhet för deras noggranna och sinnrika konstruktion. All den belöning, han för dessa och flera arbeten uppbar från det allmännas sida, bestod i ett årligt stipendium af Bergskollegium på tre hundra d:r s:mt. Af Fredrik I erhöll han 1743 hofjunkaretitel och 1755 tilldelade Adolf Fredrik honom en kammarherrefullmakt. 1752 blef han efter fadern »direktor öfver bergsmekaniken». Vetensk.-akad. invalde honom tidigt till sin ledamot. Död, ogift, i Stockholm d. 1 aug. 1772. Pollet, Johan Frans, krigare. Född i Skeninge den 11 mars 1729. Föräldrar: kyrkoherden Frans Pollet och Elisabet Margareta Gedda. Sedan P. någon tid stått inskrifven såsom sergant vid Hessensteinska regementet, beslöt han följa flera sina landsmäns föredöme och söka sin lycka under de franska fanorna. Han begaf sig alltså 1745 till Frankrike, där han genast fick anställning som sous-lieutenant vid regementet Royal Suédois. Under en lång följd af år kvarstannade han i franska armén, där han sedan 1757 tjänade i regementet Royal deux Ponts, deltog i fälttågen i Nederländerna, Hessen och Hannover och efterhand avancerade till öfverste 1769. Han tog 1777 afsked ur franska armén och återvände till Sverige med orden »Pour les mérites militaires», regeringens pensionsbref på 3,200 livrés årligen och en meritlista, enligt hvilken han kunde åberopa sig på att hafva bevistat sju fältslag och tre stora belägringar, utom en mängd mindre affärer. P. upphöjdes 1771 i svenskt adligt stånd och utnämndes 1776 till öfverste i svenska armén, hvarefter han 1777 förordnades till kommendant i Stralsund. På