Gustaf III:s befallning bevistade han sedermera 1788--90 årens krig mot Ryssland, förde under konungen kommandot vid Valkiala och Svensksund, befordrades 1789 till generalmajor och blef efter freden 1790 generallöjtnant. Död i Stralsund d. 26 febr. 1801. Gift 1764 med Johanna Carolina Helena von Pachelbel. Polus, Tomas, statsman. Född i Reval 1634. Föräldrar: professorn vid gymnasiet därstädes Timoteus Polus och Elisabet von Werendes. Vid faderns tidiga frånfälle upptogs gossen såsom fosterson af en faderns vän, domprosten Holstenius i Västerås, och sattes af honom i därvarande skola. Sedan P. fullbordat sina studier i Sverige och gjort den sedvanliga utländska resan, anställdes han först 1665 såsom sekreterare hos hertig Adolf Johan, men utnämndes redan s. å. till referendarie och registrator i k. kansliet. 1666 fick han såsom legationssekreterare åtfölja svenska ambassaden till England och bevista fredskongressen i Breda, hvarefter han 1671 anställdes såsom hofråd hos änkedrottning Hedvig Eleonora och adlades 1673 med bibehållande af sitt ofrälse namn. Ehuru han mycket användes af Carl XI och åtnjöt konungens fulla förtroende, stannade han på denna underordnade plats i mer än tjugu år, till 1693, då han befordrades till kansliråd och utnämndes till statssekreterare för utrikes expeditionen. Året därefter antogs han till kronprinsen Carls lärare och stod honom sedermera mycket nära, upphöjdes efter hans uppstigande på tronen på samma gång som Piper till kungl. råd och statsråd 1697 och blef jämte denne friherre och grefve 1698. Liksom under de sista åren af Carl XI:s regeringstid, fortfor han i början af Carl XII:s styrelse att med Bengt Oxenstierna vårda de utländska ärendena, ehuru Piper äfven på dessa liksom på alla andra förvaltningsgrenar utöfvade ett allt större inflytande. Frän krigsskådeplatsen hemskickades han, såsom gammal och sjuklig, snart nog och tillbragte några få år i lugn, innan han dog i Stockholm d. 24 mars 1708. Fastän i arbetsdrift och förmåga Piper underlägsen, har hans rykte gått mera fläckfritt till eftervärlden än dennes. I verklig lärdom stod han öfver Piper och åtnjöt sin samtids beundran såsom latinsk skald. Gift 1693 med Margareta Elisabet Müller. Pontén, Johan, präst, naturforskare, läkare, Född d. 2 maj 1776 i Vederslöfs församling af Vexiö stift, där fadern Petrus Pontén, slutligen prost och kyrkoherde i Hultsjö, gift med Rebecka Widegren, då var komminister. Smålands magra jord har varit synnerligt bördig på framstående män inom naturvetenskapernas område. Till deras antal hör äfven P., men emedan hans arbete försiggick i all tysthet, har han blifvit mindre känd än andra frejdade landsmän. Redan under gymnasiitiden hade han hopsamlat ett naturhistoriskt museum, hvilket vida öfvergick mången vetenskapsmans ex professo. Troligen hade en lysande bana äfven stått honom öppen som naturforskare, om ej andra kraf gjort densamma om intet. Af fadern kallad till predikobiträde, måste P., som 1795 blifvit student i Uppsala, afbryta sina gradualstudier, för att längre fram 1800 vinna magistergraden i Greifswald. Sedan han några år varit faderns medhjälpare i ämbetet, utnämndes han 1812 till komminister i Hjärtlanda, och 1825 till faderns efterträdare som kyrkoherde i Hultsjö. År 1836 sökte och erhöll han Korsberga konsistoriella pastorat i Småland och afled d. 23 sept. 1857. Med sin skarpblick för naturens företeelser, utbildade han sig själf till en skicklig praktisk läkare, hvars råd söktes till och med af långväga, och hvilkens kurer voro i synnerhet lyckliga vid sinnessjukes behandling. Han har utgifvit åtskilliga populära handböcker på det medicinska och naturvetenskapliga området, såsom: Läkebok eller anvisning till de mest enkla och minst kostsamma läkemedel samt deras användande etc. 1841, Uppgift på använda läkemedel, vård och behandling för sinnessvaga och galna människor 1841, Om predikosjukan i Småland 1843, Svensk Fauna, en handbok för insektsamlare 1831 m. fl., hvilka vunnit förtjänt uppmärksamhet. Gift 1: 1800 med Eva Maria Kallström, 2: 1810 med Kristina Katarina Wetterling. Flera af P:s söner trädde också som privata läkare för sinnessjuka i faderns fotspår. Pontinus och Pontin. Äldste kände stamfadern Måns i Broagärde bodde i Småland. Dennes sonson -- se P. 1 -- antog namnet Pontinus, hvilket sedan af ättlingarna ändrades till Pontin. En gren -- se P. 2 -- erhöll 1817 adlig värdighet under namnet af Pontin. 1. Pontinus, Magnus Johannis, biskop. Född i Kalmar den 11 febr. 1623. Föräldrar: skräddaren Jöns Månsson och Elin Andersdotter. Sedan P. vid tio års ålder inhämtat allt, hvad som kunde läras vid den ofullständiga skolan i Kalmar, förgick en tid af åtta år, innan han kunde besöka Linköpings gymnasium. Detta genomgick han på den korta tiden af två år och anlände 1643 till Uppsala, där hans anspråkslösa och blyga väsen länge hindrade honom ifrån att blifva bemärkt. Ändtligen fäste prof. Loccenius sin uppmärksamhet vid den flitige och kunskapsrike ynglingen och upptog honom till lärare för sina barn. Efter att i flera år ha vistats i Uppsala, utnämndes han 1652, då fil. mag., af pfalzgrefven Carl Gustaf, som då uppehöll sig på Öland, till lektor i Kalmar, men snart återvaknade hos P. hans i ungdomen hysta önskan att få ingå i det andliga ståndet, hvarför han efter aflagda prof lät prästviga sig i Linköping 1654. Kort därefter fick drottning Hedvig Eleonora höra honom predika och blef så intagen af hans utmärkta gåfvor, att hon kallade honom till sin hofpredikant. 1662 befordrades han till pastor i Jakobs och Johannes' församlingar i Stockholm och utnämndes till amiralitets-superintendent. Efter Carl XI:s uppstigande på