Buchard Precht

Eleonora inkallade för att pryda Drottningholms slott. Han hade på något sätt blifvit känd af hofbildhuggaren Nikolaus Millich, hvilken hade skulpturarbetena vid slottets dekorering på sin andel och begärde den unge konstnären till sitt biträde. P. blef på 1680-talet hofbildhuggare. Då Tessin 1687 företog sin resa till Frankrike och Italien, fick P. vara honom följaktig och hemförde från utlandet en mängd modeller och ritningar. Han kvarstannade sedan för alltid i Sverige och afled i Stockholm den 26 febr. 1738. Ifrån att ha varit nästan glömd, har P. i senare tider blifvit framhållen såsom den begåfvade odlaren af barockkonsten i Sverige. Han framstår vid närmare granskning visserligen såsom en utmärkt skicklig man i sitt fack men också utan de högre vyer, som betinga den verklige konstnären. Sin mest betydelsefulla verksamhet utvecklade P. också som ledare af en verkstad, från hvilken en mängd kyrkoprydnader utgingo. Häribland märkas kungsstolarna och predikstolen i Stockholms storkyrka, altarprydnaden i Västerviks kyrka, marmorepitafiet öfver frih. K. Leijonhufvud i Riddarholmskyrkan, minnesvården i marmor öfver k. rådet grefve J. G. Stenbock i Stockholms storkyrka. Af hans senare arbeten märkas minnesvården öfver Carl XII i Riddarholmskyrkan, predikstolen och altarprydnaden i Uppsala domkyrka o. s. v. Från hans verkstad utgingo också prydliga porträttramar, skulpterade bord, speglar, o. s. v. till slotten och herregårdarna. Gift 1: 1679 med Birgitta Standoph och 2: 1693 med Susanna Krüger. Preis, Joakim Fredrik, diplomat. Född i Dorpat 1667. Föräldrar: superintendenten i Livland Georg Preisius och Hedvig Schoultz. K. rådet grefve Hastfehr, som var generalguvernör öfver Livland, upptog P. såsom gosse i sitt hus och lät inöfva honom för kansligöromålen. Sedan P. 1689 blifvit inskrifven i k. kansliet, begaf han sig 1692 utomlands, studerade vid universiteten i Leyden, Cambridge och Oxford och promoverades på det sistnämnda stället till juris doktor. I Paris, dit han sedan ställde färden, arbetade han under flera år i därvarande ministerresidentens Palmqvists kansli och förordnades, då den senare utnämndes till svenskt utomordentligt sändebud i Haag, att följa honom dit såsom kommissionssekreterare. Vid Palmqvists rappel därifrån och befordran till hofkansler kvarstannade P. såsom chargé d'affaires och skötte sin grannlaga befattning med den skicklighet, att han 1719, efter att ha blifvit upphöjd i adligt stånd, utnämndes till ministerresident och 1725 erhöll kreditiv såsom envoyé. Af utmärkelser och belöningar, som frihetstidens maktegande tilldelade den förtjänte mannen, må nämnas hans utnämning 1723 till hofråd, 1725 till kansliråd och hans upphöjelse till friherre 1756. Död i Haag d. 22 dec. 1759. »Han var» — skrifver Tessin i Tessiniana — »en flitig, öfvad, arbetsam, redlig, ordentlig och foglig man, som väl tjänt och var riket tillgifven». P:s förnämsta statsskrifter äro tryckta i Lambertis Mémoires pour servir à l'Histoire du XVIII:e Siècle. Gift 1726 med Maria Elisabet Reijnders. Printz, Johan, ämbetsman. Född i Bottnaryds prästgård i Småland d. 20 juli 1592.

Johan Printz

Föräldrar: kyrkoherden Björn Hansson, eller, såsom han enligt tidens sed på latin skref sitt namn, Bero Johannis, och Gunilla Svensdotter. P:s ungdom utgjorde en sammanhängande kedja af de mest vidunderliga äfventyr. Sedan han af Gustaf II Adolf erhållit ett understöd för att besöka utländska högskolor, blef han i Schwaben jämte några kamrater öfverfallen af en skara krigsfolk och tvingad att medfölja till Italien, där han instacks i ett värfvadt regemente. Då detta efter en tid upplöstes, ingick han i kejserliga österrikiska armén och anstäldes därefter som fänrik vid ett braunschweigskt regemente. Sedan detta tillika med grefvens af Mansfeld armé blifvit besegradt af spanska generalen Cordova, tog han anställning som löjtnant vid danske öfversten Rantzaus regemente och kamperade med detta halftannat år i Frankrike. Återkommen till Sverige 1625, utnämndes han till löjtnant och följde Gustaf Adolf till Preussen, där han efter åtskilliga tapperhetsprof befordrades till kaptenlöjtnant i fältmarskalken Totts regemente. Sedermera deltog han i Sveriges tyska krig, avancerade därunder till öfverstlöjtnant vid Västgöta kavalleri 1638 och adlades 1642, då han upptog namnet Printz efter sin morfader. Sistnämnda år sändes han af svenska regeringen såsom guvernör till Nya Sverige i Amerika, där han förde styrelsen i elfva år, anlade staden Nya Göteborg samt gjorde svenska namnet ansedt och aktadt i den nya världen. Hemkommen till fäderneslandet, utnämndes han till öfverste 1654, tjänstgjorde som kommissarie vid utskrifningarna till polska kriget 1655, blef 1658 landshöfding i Jönköpings län och afled den 3 maj 1663. Gift 1: 1622 med Elisabet Boch och 2: 1642 med Maria von Linnestau. Printzensköld, Carl, ämbetsman, politiker. Född d. 1 mars 1796 på Hellby i Värmlands län.

Carl Printzensköld

Föräldrar: majoren Axel Johan Printzensköld och Eva Magdalena Qveckfelt. Student i Uppsala 1810, aflade P. därstädes kansliexamen 1816 och hofrättsexamen 1817. Efter att ha passerat igenom de lägre graderna vid åtskilliga ämbetsverk, utnämndes P. 1829 till protokollssekreterare i k. m:ts kansli och blef 1834 vice advokatfiskal i kammarrätten samt 1835 ordinarie innehafvare af dylik tjänst. I denna egenskap handlade han med stor berömmelse åtskilliga ärenden, bl. a. ett på sin tid ryktbart tullbalansmål. Tillika ägnade sig P. med stort nit och intresse åt förhandlingarna å riddarhuset, bland hvars konservativa fraktion han var en af dem, som mest gingo i elden för sina åsikter. På Carl XIV Johans sista tid var ett dylikt uppträdande allt annat än ägnadt att hämma