fortkomsten å ämbetsmannabanan och 1843 blef P. t. f. landshöfding i Jämtlands län. Då han emellertid efter Oskar I:s tronbestigning vid 1844--45 års riksdag ställde sig i bestämd opposition mot flera af den nya styrelsens åtgärder, återkallades detta förordnande redan i sept. 1844. Af sitt stånd, som upprepade gånger förut visat honom sitt förtroende, valdes P. däremot 1845 till fullmäktig i riksgäldskontoret, hvilket uppdrag han genom förnyade val innehade till 1857, då han blef fullmäktig i riksbanken, i hvilken egenskap han fungerade till 1860. Vid åtskilliga riksdagar ledamot och ordförande i expeditionsutskottet, var P. en af representationsförändringens mest lidelsefulla motståndare och gjorde under decemberdagarna 1865 de häftigaste personliga anfall mot frih. de Geer. P., som 1857 blifvit kammarrättsråd och 1864 tagit afsked ur statens tjänst, kom dock ej i tillfälle att pröfva det nya statsskickets olägenheter, enär han afled å sin egendom Körunda i Södertörn d. 10 dec. 1866. Gift 1822 med Beata Kristina Lagerberg. Prosperin, Erik, astronom. Född på Närlinge sätesgård i Uppland d. 25 juli 1739. Föräldrar: bruksägaren Gustaf Prosperin och Anna Enagrius. I Uppsala utgjorde de matematiska vetenskaperna P:s hufvudstudium, och han hade i dessa ämnen de högsta betygen, när han promoverades till filosofie magister 1761. Året därefter kallad till docent i fysik, utnämndes han 1767 till math. och phys. adjunkt, blef 1773 astr. observator, 1776 titulärprofessor och 1797 astronomie professor. Han hade då redan uppnått en ålder af femtioåtta år, hvarför han 1798 begärde och erhöll afsked med bibehållande af professors lön. Genom sina astronomiska uppsatser, införda i Vetenskaps-akademiens Handlingar och Act. Scient. Societ. Upsal., gjorde han sig ett aktadt namn, till och med i utlandet. Äfven i andra vetenskaper än de matematiska ägde han stor insikt, i synnerhet mycken smak och beläsenhet i sin tids vitterhet. Död, ogift, i Uppsala d. 4 april 1803. Led. af Vet.-akad. och Vet.-societeten och dennas sekreterare 1786. Prytz, Andreas Johannis, biskop, dramatisk författare. Född i Arboga 1590. Föräldrar: rektorn därstädes Johannes Claudii Prytz och Margareta Persdotter. Efter trenne års vistelse i Uppsala, där han i den lärde Joh. Rudbeckii hus hade ett gynnsamt tillfälle att utvidga sina kunskaper, besökte P. under ett par år tyska universitet och promoverades efter sin återkomst 1619 till fil. magister. Två år senare befordrad till eloquent. professor i Uppsala, utbytte han 1623 sin akademiska lärostol mot rektorsbefattningen vid Linköpings skola, kallades 1628 af Gustaf II Adolf till hofpredikant och utnämndes 1631, på anhållan af Göteborgs stad, till pastor vid därvarande domkyrka, hvarjämte han förordnades till superintendent öfver Göteborgs stift. Sedan han i fjorton år med nit skött båda dessa ämbeten, återbördades han af Linköpings stift såsom dess styresman och tillträdde biskopsstolen därstädes 1647. Död under en resa i Norrköping den 7 april 1655. Såsom andlig talare ansågs han för en af de utmärktaste på sin tid. Han har äfven vunnit ett namn såsom dramatisk författare genom tvenne af honom sammanskrifna religiöst-historiska skådespel: Olof Skottkonung 1620 och En lustig Comoedia om konung Gustaff then första etc. 1622, hvilka visserligen röja hans tids orediga begrepp om dramatisk form, men likväl ej sakna förtjänster i formellt hänseende, i synnerhet det förstnämnda, under det att den senare äger särskildt intresse för de på dalmål skrifna folkscenerna. Gift med Katarina Stiernfelt. Prytz, Harald Oscar, militär, författare. Född den 21 febr. 1836 i Malmö af utländska föräldrar samt adopt. fosterson af tulldistriktschefen, sedermera öfversten, landshöfdingen Lars Adolf Prytz och dennes maka Fredrika Elisabet Rosenberg. Efter att ha genomgått krigsakademien å Karlberg, blef P. 1856 underlöjtnant vid Svea artilleriregemente samt 1861 löjtnant därstädes, sedan han genomgått Mariebergs högre artilleriläroverk. Vann 1862 anställning i franska armén och tjänstgjorde i Algeriet såsom löjtnant vid artilleriet samt företog en längre ökenresa. 1863 medföljde P. främlingsregementet från Oran till Mexiko, där han med utmärkelse deltog i guerillakrigen och sedan, som adjutant hos chefen för reservartilleriet, i eröfringen af staden Puebla. Han erhöll 1864, efter återkomsten till fäderneslandet, silfvermedalj för mexikanska fälttåget samt ingick s. å. som frivillig i danska armén, äfven nu tjänstgörande som löjtnant vid artilleriet, under pågående krig mot Preussen-Österrike. P. beordrades till Als, i hvars försvar han tappert deltog såsom befälhafvare å den viktiga stora skansen »Kirkebatteriet», hvars besättning var den sista, som lämnade ställningen vid Alssund. Till erkännande af hans välförhållande i antydda slag, där han från fångenskap lyckades rädda det kompani, han tillhörde, vederfors honom den utmärkelsen att få sitt namn uppläst å dagordern af den 29 juni. Han belönades också sedermera med Dannebrogsorden och »Erindringsmedaljen». 1872 utnämndes P. till kapten i Svea artilleriregemente samt tjänstgjorde 1886--87 vid generalstabens hist. afdelning, där han bl. a. samlade material till svenska artilleriets historia från dess första början till år 1700. Förordnad 1874 till chef för det i Hernösand förlagda batteriet af Svea artilleriregemente, var han 1874--79 öfverbefälhafvare för skarpskytteföreningen därstädes. Tog 1887 afsked ur armén. P. har från trycket utgifvit bl. a.: Historiska upplysningar om svenska och norska arméernas regementen och kårer jämte flottorna 1867--69, Rococo i berättelseform, skisser och berättelser från Afrika och Mexiko 1868, Karlberg förr och nu, af en f. d. kadett, jämte beskrifning af den i slottet därstädes då befintliga tafvelsamlingen 1872, Föredrag om sjukvården i fält, infördt i Krigsvetenskapsakademiens tidskrift 1874, flere reseskildringar, afhandlingar och öfversättningar, däribland Gustaf II Adolf. Ett hjältelif, minnesblad med anledning af 300:e årsdagen af konungens födelse 1894,