transporterades såsom varfsmajor till Stockholms station 1751 och erhöll s. å. adelskap, då han antog namnet Psilanderskjöld. Återflyttad till Karlskrona, utnämndes han till equipagemästare därstädes 1754, blef fyra år senare schoutbynacht, vice amiral 1762 och året därefter varfsamiral. 1765 hugnad med fullmakt såsom amiral och amiralitetsråd, upphöjdes han 1771 till friherre, hvilken utmärkelse han dock aldrig genom att taga inträde på riddarhuset gjorde gällande. Död i Karlskrona d. 9 mars 1783. I ungdomen en utmärkt sjöofficer, inlade han som amiralitetschef stora förtjänster om amiralitetets förvaltning och var under flera riksmöten en framstående riksdagsman. Gift 1746 med Brigitta Elisabet Dalman. 1. Pufendorf, Esaias von, statsman. Född d. 26 juli 1628 nära Chemnitz i Sachsen, där fadern Samuel Pufendorf var pastor. P. studerade först i Leipzig och blef fil. magister i Jena 1650. Hans flit, snille och kunskaper ådrogo honom Axel Oxenstiernas uppmärksamhet och föranledde hans inkallande till Sverige, där han användes i en mängd diplomatiska beskickningar. Efter att 1658 antagits till tjänsteman i svenska kansliet, var P. sålunda i flera år regeringens hemlige kunskapare i Holstein, Holland och Polen. 1665--69 var han legationssekreterare i Paris och utnämndes 1670 till regeringsråd i Bremen och Verden. I midten af 1671 afgick han som resident till Wien, hvarifrån han vintern 1675 återvände till Stockholm och utgaf en vidlyftig berättelse om kejsarens hof och politiken därstädes. 1675 blef han kansler i Bremen och Verden och gjorde sedan till 1679 resor till de mindre tyska hofven för att försäkra Sverige om deras vänskap, men hade ingen framgång härvid. Adlad 1673, vederfors honom den då för tiden sällsynta utmärkelsen att i England blifva förklarad för knight (riddare), hvarefter han af Carl XI förordnades till regeringskansler i Bremen 1681. Misshälligheter med Bengt Oxenstierna, kanske också missnöje med svenska styrelsesättet i sin helhet, föranledde honom att 1687 afvika från sin post, sedan han förut från Bremen inskickat sin afskedsansökan tillika med ett bref, uppfylldt af häftiga och otillbörliga utlåtelser mot konungen och hans regeringsåtgärder. Från Hamburg begaf han sig till Danmark, där Kristian V utnämnde honom till statsråd, hvarefter han som danskt sändebud afgick till Regensburg, där han afled d. 26 aug. 1689. I Sverige anställdes efter hans afvikande en rättegång, som slutades med att han, frånvarande, contumaciter dömdes från lif, ära och gods. Domen är daterad den 2 okt. 1689, således flera veckor efter det han redan var död. Fordom ansågs han af några såsom författare till det beryktade arbetet Anecdotes de Suède. Senare forskningar hafva likväl gjort troligt, att det förskrifver sig från brodern Samuel men efter hans död blifvit förvrängdt och tillökadt utgifvet af en tysk vid namn Hein. Boken härleder sig emellertid icke ens från honom, om också några anteckningar af S. von Pufendorf lagts till grund för densamma. P. var tvenne gånger gift: 1: 1663 med Anna Trotzig, 2: med en Veronica. 2. Pufendorf, Samuel von, filosof, rättslärd, häfdatecknare. Född den 8 jan. 1632 nära Chemnitz i Sachsen; den föreg. bror. Sin första undervisning mottog P. vid skolan i Grimma, hvarefter han fortsatte sina studier vid universitetena i Leipzig och Jena. På det senare stället riktade den berömde matematikern och filosofen Weigel hans uppmärksamhet på den nya och vidgade synkrets, Grotii skrifter öppnat inom rättsvetenskapen, särdeles naturrätten, och föranledde honom att göra denna vetenskap till studium. P. blef 1656 fil. mag. i Jena. Genom sin äldre bror Esaias, hvilken gått i svensk tjänst, erhöll han anställning hos svenske ambassadören i Köpenhamn, Coyet, såsom handledare för dennes son. När vid utbrottet af Carl X:s andra danska krig Coyet fängslades, blef äfven P. arresterad och först efter en längre tids förlopp frigifven. Omedelbart därefter begaf han sig till Holland och utgaf där en skrift Elementorum jurisprudentiæ universalis Libri II 1660, som han tillägnade kurfursten af Pfalz Carl Ludvig. Denne upprättade för P:s räkning en egen lärostol i natur- och folkrätt vid universitetet i Heidelberg och utnämnde honom till dess innehafvare, hvarigenom P. blef den förste lärare i denna disciplin i Europa. Genom ett nytt arbete De statu imperii germanici, som han 1667 utgaf i Geneve och hvari han, efter en snillrik framställning af det romerska rikets historiska utveckling, uppvisade de betänkliga afvägar, på hvilka de statsrättsliga förhållandena i Tyskland just då befunno sig, hade han med ens gjort sig ett namn såsom en af Europas förnämsta politiska skriftställare, men jämväl genom sitt framställningssätt retat emot sig både de maktegande och de lärde. Med så mycket större glädje mottog han därför kallelsen att föreläsa i natur- och folkrätt vid det nydanade universitetet i Lund, hvilken lärareplats han tillträdde 1668. Under de närmast följande åren, i lugn utöfning af sitt akademiska lärarekall, fullbordade han sin filosofiska lärobyggnad och utgaf 1672 sitt ryktbara arbete De jure naturæ et gentium libri octo, hvilket året därefter följdes af en mindre skrift De officio hominis et civis libri duo. I båda dessa arbeten, liksom i sina föregående skrifter, hade han ställt sig på helt och hållet filosofisk grund och proklamerat sina lärosatser alldeles oberoende af teologien. Detta jämte personlig afund framkallade mot honom både fiender och anfall. Ett bland dessa och det bittraste leddes af tvenne hans ämbetsbröder vid universitetet, professorerna Beckman och Schwartz, och föranledde en process, som slutade med, att Beckman blef landsförvist. År 1676, då danskarna inföllo i landet och Lunds högskola upplöstes, begaf sig P. till Stockholm, där han 1677 utnämndes till rikshistoriograf och konungens handsekreterare. Denna förändring i hans yttre ställning föranledde den andra betydelsefulla sidan af hans författarskap, nämligen