häfdateckningen. På uppdrag af Carl XI att sammanskrifva hans fader Carl X:s historia, författade han först Commentariorum de rebus suecicis Libri XXVI 1686, som afhandla Sveriges öden från 1630 till 1654, hvarefter han på trenne år fullbordade Carl Gustafs historia, hvilken under titel: De rebus a Carolo Gustavo rege gestis commentarii Libri VII utkom i Nürnberg 1696. 1682 blef P. drottningens handsekreterare och adlades 1684, hvarpå han 1687 erhöll tillåtelse att begifva sig till Berlin, dit han blifvit inbjuden för att sammanskrifva Fredrik Vilhelms (den store kurfursten) historia. Han erhöll preussiskt adelskap, romersk riksfriherrevärdighet samt stora löneförmåner. Han fortfor likväl framgent att stå i vänskapligt förhållande till Sverige och Carl XI, af hvilken han till och med upphöjdes i friherrlig värdighet 1694, då han afslutat Carl Gustafs historia och besökte Sverige. Han afled i Berlin den 26 okt. 1694. »Hvad Grotius, ledd af blott känsla och snille, hade i allmänna ordalag framkastat, blef af P. fotadt på vetenskapliga grunder samt ordnadt och genomfördt i alla sina delar och följder.» I detta hänseende har han utöfvat ett oerhördt inflytande och kan anses som grundläggare af den nyare tidens praktiska filosofi. Såsom häfdatecknare utmärker han sig för pålitlighet, oväld och sanningskärlek samt för en enkel och objektiv framställning, men har lika litet som sina föregångare förstått att behärska och samarbeta materialet. I en af sina skrifter omtalar han sig själf som gift, men nämner ej med hvilken. 1. Puke, Johan, revolutionsman. Född 1726 å Gotland. P., öfver hvars härkomst och barndom hvilar ett visst dunkel, anställdes 16-årig i krigstjänst och finnes i artilleriets rullor redan 1744 upptagen som sergeant. Under senare hälften af 1740-talet begaf han sig i holländsk krigstjänst och fann i grefve J. L. Hård (se I: 631), som då var öfverste i holländsk tjänst, en välvillig gynnare, med hvars förord han avancerade till kapten. Hemkommen i medlet af 1750-talet, fick han stå kvar å sin gamla plats som underofficer, hvilket hos honom framfödde en sinnets bitterhet, som gjorde honom villig att genom politiska förändringar befordra sin egen fortkomst. Sedan P. först 1756 på Hårds rekommendation afsändts till Berlin, öfverförande drottning Lovisa Ulrikas juveler för att genom pantsättning skaffa medel till den påtänkta statshvälfningen, gjordes han på försommaren af Hård underkunnig om den detaljerade skriftliga planen för revolutionen. Pukes inflytande beräknades särskildt för bearbetandet af stämningen inom artilleriet, och på Hårds uppmaning begaf han sig till grefve Erik Brahes egendom Rydboholm, där ammunition tillverkades till det stundande upploppet. Hans speciella roll skulle bestå i att bemäktiga sig artillerigården, dit de sammansvurne hoppades, att konungen själf strax skulle komma och öfvertaga befälet. För sitt välförhållande skulle P. sedan befordras till kapten med kompani vid regementet. Han var dock nog oförsiktig att förtro sig till bl. a. löparen och källarmästaren Angel, genom hvars lösmynthet sammansvärjningen röjdes och P. jämte andra arresterades. Enligt en obestyrkt berättelse skall han ha lofvat sin välgörare Hård att uthärda tortyren i Rosenkammaren, tills denne hunnit fly. Huru som helst, utstod han de svåraste plågor, under hvilka han väl bekände kulstöpningen å Rydboholm men intet för Hård det minsta graverande. »Själfva djäfvulen skulle icke kunna förmå honom att beljuga sin välgörare», angifver han sig i biljett till Hård ha yttrat under tortyren, och under tiden hade denne hunnit fly ur riket. Af riksens ständers kommission dömdes P. förlustig lif, ära och gods samt gick med manligt mod sin halshuggning till mötes d. 23 juli 1756 å Riddarholmen. P. var ej gift men hade med Maria Regina Branting sonen 2. Puke, Johan, sjömilitär, statsråd. Född i Karlskrona d. 27 febr. 1751; Vid elfva års ålder begynte P. göra längre och kortare resor på handelsfartyg och hade redan förvärfvat sig en icke obetydlig praktisk skicklighet, när han aflade examen i sjöartillerivetenskap i Karlskrona 1770. Med vederbörandes tillåtelse ingick han därefter i främmande nationers sjötjänst, först i holländska och engelska flottan och, sedan han 1777 blifvit befordrad till löjtnant, i franska marinen, under hvars flagg han bevistade åtskilliga drabbningar mot sina förra lärmästare engelsmännen. Återkommen såsom fransk skeppslöjtnant, utnämndes han 1783 till kapten vid svenska amiralitetet, blef major 1785 och befordrades 1788 till öfverstlöjtnant. Med synnerlig utmärkelse deltog han med linjefregatten Freja i sjöslaget vid Hogland och ledde såsom öfverstlöjtnant och chef på örlogsskeppet Dristigheten en del af svenska flottan i träffningen vid Öland, äfvensom vid reträtten ur Viborgska viken. P. utnämndes 1793 till öfverste, 1794 till kontreamiral, 1797 till kommendant och chef för sjöartilleridepartementet och svensk adelsman, 1801 till högste befälhafvare vid örlogsflottan, 1802 till vice amiral. 1808 blef han amiral, 1809 öfveramiral och friherre, samt slutligen tid efter annan: en af rikets herrar, generalamiral, statsråd och serafimerriddare samt grefve 1814. P. erhöll i juli 1809 öfverbefälet öfver expeditionen till Norrbotten, som slutade med slaget vid Ratan, erhöll 1812 öfverstyrelsen vid embarkeringsförberedelserna i de särskilda hamnarna och förordnades 1813 att å rikets västra kust ombesörja sjöförsvaret samt leda flottans expeditioner, som äfven skedde följande året mot Norge. Han tog 1815 afsked från statsrådsämbetet. Död i Karlskrona d. 21 april 1816. Gift 1793 med Kristina Charlotta Gjertta. Pyk, Louise, sångerska. Född å Kulla vid Helsingborg d. 20 mars 1847. Föräldrar: sjökaptenen Nils Pyk och Betty Nordell. Efter studier vid konservatoriet i Stockholm, för F. Arlberg,