debuterade P. 1874 på K. teatern som Agata i »Friskytten» och Elvira i »Don Juan». Hon studerade sedermera i Paris för m:me Viardot, hvarpå hon erhöll engagement i Stockholm och utförde Elvira i »Den stumma», Nattens drottning i »Trollflöjten» och Isabella i »Robert». Hon kreerade äfven titelrollen i Ölanders »Blenda». 1877 studerade P. för Trivulsi i Milano och Stockhausen i Frankfurt, konserterade 1878 hemma samt erhöll engagement i Covent Garden i London. Mellan säsongerna konserterade hon, mest i oratorier. 1882 uppträdde hon i Stockholm som Agata, Norma, Aida och Leonora i »Trubaduren». Hon ingick 1884 äktenskap i Newyork med en engelsk officer, William Newson, och var under 6 år bosatt i Amerika där hon konserterade på flera ställen i Förenta staterna. Återkom 1890 till Sverige, där hon sedan fört privatlif. P:s röst var synnerligen stor och erinrade om fru Michaelis, ehuru den var sprödare. Pålman, Otto Fredrik, militär, politiker. Född d. 24 mars 1785. Föräldrar: kaptenen Johan Magnus Pålman -- af en från Westfalen härstammande, 1650 på svenska riddarhuset introducerad, adlig ätt -- och Margareta Helena Stålhammar. Kadett vid Karlberg 1798, utnämndes P. 1802 till fänrik vid Lifregementets värfvade infanteribataljon, där han 1803 befordrades till löjtnant. 1809 öfverflyttad i samma egenskap till af Palénska regementet, utnämndes han 1810 till kapten vid andra lifgardet och blef 1812 adjutant hos kronprinsen Carl Johan. P., som förut bevistat 1808--09 års krig i Finland och Västerbotten, deltog äfven i 1813--14 års fälttåg i Tyskland och Norge samt blef 1813 major och 1817 öfverstelöjtnant i armén. Konstituerad att som vice landshöfding utreda ett balansmål i Nyköpings län 1819, blef P. extra ledamot i krigskollegium 1821 och förordnades till vice landshöfding i Östergötlands län d. 15 jan. 1822. Sannolikt hade en än mera lysande bana varit honom förbehållen, om ej döden kommit emellan redan d. 8 maj 1822 i Linköping. Utan tvifvel böra dessa snabba framgångar ses i samband med P:s parlamentariska verksamhet. Redan vid 1809--10 års riksdag fäste han genom sin motion om undersökning af de högre ämbetsmännens förhållande under tiden efter 1800 vid sitt namn en uppmärksamhet, som hans efterföljande uppträdande var ägnad att ytterligare skärpa. Högsinnad och varmhjärtad, kastade sig nämligen P. ofta med ungdomlig hänförelse in i diskussionen och vann snart erkännande som en af riddarhusets vältaligaste och kunskapsrikaste debattörer. Också blef han vid riksdagens slut vald till statsrevisor och ledamot af riddarhusdirektionen, där han hade säte till 1814. Vid urtima riksdagen i Örebro 1810 var han ledamot af statsutskottet, liksom vid 1815 och 1817--18 års riksdagar. 1815 ånyo vald till statsrevisor, rönte P. s. å. den för en person af ej fyllda trettio års ålder ovanliga hedern att insättas i talmanskonferensen. Vid samma riksdag knöt han vid sitt namn äran af en, för en man af hans upplysta tänkesätt naturlig, kraftig opposition mot från borgarståndet utgångna försök att förbjuda judarne att inflytta och vistas i riket. Hans memorial i ämnet på riddarhuset, som gaf anledning till en långvarig och upphetsad fejd i tidningar och broschyrer, hade ock åsyftad verkan. Vid 1817--18 års riksdag, då han ånyo hade plats i talmanskonferensen, vittnade det ena förtroendeuppdraget efter det andra om de stora och välförtjänta sympatier, P. förvärfvat inom sitt stånd. Han valdes då bl. a. till kommitterad för tryckfrihetens vård och till fullmäktig i riksgäldskontoret. Gift 1821 med Aurora Eva Sofia Stenhammar, dotter af den frisinnade riksdagsmannen i prästeståndet, dr Mattias Stenhammar (se nedan), i hennes första gifte, efterlämnade P. inga barn. 1. Quensel, Konrad, astronom, universitetslärare. Född i Stockholm d. 16 april 1676. Föräldrar: assessorn vid hofrätten i Åbo J. V. Quensel och Maria Broms. Q:s akademiska studier begynte i Uppsala och fullföljdes vid universitetet i Åbo, där han vid aderton års ålder erhöll lagerkransen samt 1695 blef docent. Från denna tid ägnade han sig förnämligast åt de matematiska vetenskaperna och utnämndes, efter att ha utgifvit och försvarat en akademisk afhandling De indifferentissima ethica, till adjunkt i filosofiska fakulteten 1702. Tvenne år senare blef han af akademiska senaten i Pernau föreslagen till mathes. professor därstädes och utnämndes af Carl XII till detta ämbete, med hvilket han 1705 fick förena räntmästaretjänsten vid akademien. Sedan han i sex år med nit och skicklighet handhaft dessa båda ämbeten, måste han för de inbrytande ryssarna lämna Livland och öfverresa till Stockholm, där han möttes af en annan fiende -- pesten. Hans maka Anna Wallvik och en son föllo offer för farsoten. Nedtyngd af sorg och förtviflande om sin framtida utkomst, emottog han i maj 1712 konungens i Bender daterade fullmakt att vara mathes. professor i Lund. Det rykte för lärdom och redbarhet, som föregått honom dit, rättfärdigade han på ett utmärkt sätt under hela sin läraretid, hvilken först afbröts af döden d. 13 jan. 1732. Djupt bevandrad i sitt ämne, förstod han göra sina föreläsningar icke allenast lättfattliga, utan äfven intresseväckande för sin åhörarekrets, som i talrikhet täflade med Ihres, Rydelii och andra berömda föreläsares. Hans efterlämnade skrifter röja en man af mångsidig bildning till och med i ämnen, som för en vetenskapsidkare den tiden eljest voro främmande, såsom skön konst, konsthistoria o. d. Med förkärlek ägnade han sig emellertid åt kalendariografien, hvartill den kalenderreform, som i början af 1700-talet begynte ifrågasättas i Sverige gaf honom en yttre anledning. För att göra allmänheten förtrogen med betydelsen af denna reform, utgaf han en lärobok i tidräkningen, benämnd Computus cyclicus verus. Arbetet, som saknar årtal, anses dock vara författadt omkring 1730. Nämnda år finnes i »Acta literaria Sueciæ» III införd en