liten uppsats af honom, Cogitationes problematicæ de correctione calendarii. Hit höra ock några under hans precidium utgifna akademiska afhandlingar. Vidare äro att nämna hans 1720 författade försvar för det copernikanska systemet Veritatis defensiuncula contra veritatis studiosi de motu solis et lunæ lucubratiunculam samt Brevis maniductio ad usum globorum tam coelestis quam terrestris, efter hans död utgifven 1732 af sonen W. Quensel. I Karlstads läroverksbibliotek finnes förvarad hans handskrifna Aritmethica pro usu matheseos. Gift 1: med Anna Wallvik, 2: med Ingeborg Tholin, 3: med Anna Petronella Svågersdotter. 2. Quensel, Konrad, naturforskare. Född i Skåne d. 10 dec. 1767, den föregåendes sonson. Föräldrar: prosten och kyrkoherden Jakob Quensel och Ulrika Benedicta Billberg. Efter att hafva blifvit student i Lund 1783, promoverades Q. till filos. magister därstädes 1787. Två år senare företog han en vetenskaplig resa till Lappland, där en mängd nya naturföremål, däribland fyra insektarter, af honom uppdagades. Sedan han 1791 blifvit antagen till amanuens vid botaniska trädgården i Uppsala, begynte han med allvar studera läkarekonsten och blef medicine doktor 1797. Året därpå flyttade han till Stockholm och öfvertog såsom intendent vården af Vetenskapsakademiens naturhistoriska samlingar, hvarjämte han tjänstgjorde såsom lärare i kemi och naturalhistoria på Karlberg. Hedrad 1805 med professors titel, öfverlefde han icke länge denna utmärkelse. Han angreps nämligen oförmodadt af en bröstsjukdom, som slutade hans verksamma lif på Karlberg d. 22 aug. 1806. Inom den vetenskapliga världen har Q. förnämligast gjort sig ett namn såsom flitig medarbetare i Palmstruchs stora planschverk »Svensk Botanik» och »Svensk Zoologi». Han har dessutom författat: Beskrifningar på Nattfjärilar, i Vet.-akad. handl. 1791, Flundresläktets arter, i s. tidskr. 1806, utgifvit Elefantens naturalhistoria, samt något till upplysning om det längesedan utdöda Mammot eller Bohemotdjuret, 1804 m. m. Quiding, Nils Herman, jurist, sociologisk skriftställare. Född i Malmö d. 30 aug. 1808. Föräldrar: kyrkoherden Nils Quiding och Sara Maria Quiding. Student i Lund 1825, ingick Q. efter aflagd hofrättsexamen i statens tjänst 1830. Stadsnotarie i sin fädernestad 1839, blef han rådman därstädes 1847, från hvilken befattning han afgick 1879. Död i Malmö d. 26 dec. 1886. Denna ram af yttre lefnadshändelser omsluter ett lif, ägnadt åt studier och författarskap i skilda riktningar. Redan 1832 utgaf Q. Kort och redig framställning af svenska rättstafningsläran, hvarpå följde Nytt slags register till Sveriges allmänna nu gällande lag, 1839, Arkiv för kommunallagstiftning, 1842--44 och Svenskt allmänt författningsregister 1522--1862, 1865. Om dessa arbeten, ehuru till stor nytta som uppslagsverk, gingo mera opåaktade förbi, väckte däremot Q. stort uppseende genom sitt om stort skarpsinne och radikala förslag till omstöpning af samhällsförhållandena vittnande Slutlikvid med Sveriges lag af Nils Nilsson, arbetskarl, 1871--76, i hvilket arbete de sedermera gängse termerna »öfverklass» och »underklass» för första gången förekommo. Q., som 1838--42 var redaktör af Malmö Tidning, representerade sin stad i borgarståndet vid 1862--63 års riksdag. Gift 1856 med Anna Katarina Åkerblom, hade han i detta gifte dottern Anna (Annie) Vilhelmina Elisabet, född i Malmö d. 18 nov. 1869, hvilken uppträdt som författarinna med romanerna Hvidehus, Ett främmande namn, En droppe ur hafvet, Fru Fanny, m. fl., utmärkta af vaken iakttagelseförmåga och berättaretalang samt en utprägladt konservativ åskådning i etiska och sociala frågor. Qvanten, Emil von, skriftställare. Född i Björneborg d. 22 aug. 1827 och tillhörande en finsk militärsläkt, som 1650 af drottning Kristina förlänades med adlig sköld och märke. Föräldrar: kaptenen Johan Edvard von Qvanten och Carolina Fredrika von Kothen. Q. var först kadett vid finska kadettkåren i Fredrikshamn och blef student vid universitetet i Helsingfors 1846. Efter att några år ha idkat akademiska studier, måste han till följd af försvagad hälsa söka sig en vistelseort under ett mildare luftstreck och begaf sig till Kaplandet, hvarest han uppehöll sig ett år, besökte därefter Ostindien samt återvände öfver S:t Helena, England och Belgien till Sverige, där han 1853 bosatte sig i Stockholm. Sedan han 1857 blifvit svensk undersåte, deltog han såsom hufvudman för sin ätt i riksdagarna 1859--60 och 1862--63 samt anställdes 1864 såsom bibliotekarie hos konung Carl XV, hvilken befattning upphörde med konungens död 1872. Samtidigt var han verksam såsom medarbetare i åtskilliga af de större Stockholmstidningarna -- en verksamhet, hvarmed han fortfor till i början af 1890-talet. Han lämnade nämligen vid denna tid Sverige för att till stärkande af sin hälsa taga sin hemvist i Italien. Redan, medan han ännu var kvar i Finland, framträdde v. Q. som diktare, först med en poetisk kalender, Lärkan, af hvilken tvenne årgångar utkommo 1845 och 1849, och därefter 1851 med Dikter, af hvilka en ny och tillökt upplaga under titeln Lyriska dikter utgafs 1859, samt slutligen 1880 med Dikter, nya och gamla. 1882 utkom hans edition af »Sveriges skönaste folkvisor». 1855 offentliggjorde han under det antagna författarnamnet Peder Särkilax en i två häften affattad politisk broschyr, Fennomani och Skandinavism, hvari han påyrkade Finlands skiljande från tsarriket. I sammanhang därmed framställde han idén om en svensk-finsk förbundsstat under gemensam konung och med en gemensam förbundsförsamling, vald af de båda landens särskilda, af hvarandra oberoende riksförsamlingar. Sedan han genom nämnda arbete så godt som frivilligt afsagt sig möjligheten att återvända till Finland, begynte han