utgifvandet af en följdskrift Finska förhållanden, af hvilka fyra häften utkommo 1857--61. 1874 offentliggjorde han i öfversikt af Vet.-akad. förhandl.: Några anmärkningar vid Helmholtz' vokallära, en afhandling som i Tyskland väckte stor uppmärksamhet. För det gamla finska fosterlandet klappade hans hjärta varmt ända till hans sista lefnadsstund. När det ryska herraväldet i Finland 1899 började framträda i den brutala form, som bebådade landets fullständiga förryskning, greps den gamle patrioten af den djupaste smärta. Dock kunde han aldrig släppa hoppet om ljusnande dagar för det olyckliga landet. Ännu så sent som 1903 drömde han om framgångsrika åtgärder till stäckande af tvångsväldet i Finland. I franska pressen framkastade han då tanken på en permanent europeisk liga för Finland. Denna liga skulle välja ett »representantskap, som på grund af sina medlemmars auktoritära egenskaper konstituerar sig såsom en internationell folkdomstol, hvilken grundligt undersöker Finlands sak och afkunnar en skiljedom, som ej skulle kunna undgå att väcka besinning i Ryssland och hos den, som för ej länge sedan i sitt märkvärdiga fredsmanifest vädjade till de rättens och rättfärdighetens principer, på hvilka staternas säkerhet och folkens välfärd bero.» Detta var nu en idé utan egentligen praktiskt värde, men en idé, som visade, att författaren af Suomis sång ännu ägde i sitt bröst vibrerande känslosträngar af den art, som förlänat hans lyrik dess höga, innnerliga ton. Död d. 5 dec. 1903 i San Remo på Rivieran nära franska gränsen. Gift 1857 med Aurora Magdalena Örnberg, född i Piteå d. 12 sept. 1816, hvilken under pseudonymen »Turdus Merula» gjort sig känd såsom öfversättarinna samt författarinna af några belletristiska arbeten, däribland romanerna Rosa Arntson 1868, Musikens dotter 1881 och En roman på landsbygden 1882. Qvarnström, Carl Gustaf, bildhuggare. Född i Stockholm den 23 mars 1810; son af Erik Gustaf Qvarnström, kammartjänare hos prinsessan Sofia Albertina. Enligt faderns önskan och på hans rekommendation antogs sonen vid elfva års ålder såsom kypare på »Stora sällskapet» i Stockholm. Han hade redan då visat ovanliga anlag för teckning och äfven en kort tid fått deltaga i undervisningen i Konstakademiens principskola. Dessa öfningar fick han genom ett par konstvänners medverkan fortsätta och gjorde därunder ganska vackra framsteg. När fadern 1823 afled, sattes han genom välvilligt understöd från flera håll i tillfälle att mera uteslutande ägna sig åt konstnärsbanan. Redan följande år, 1824, deltog han med några ritningar i akademiens utställning. Sedan han kort därefter blifvit uppflyttad i högre antik- och modellskolan, togos hans studier om hand af Hasselgren och efter dennes död af Westin. Åt denna undervisning gjorde han visserligen heder, i det han 1829 vann en medalj för utförandet af prisämnet Epaminondas' död samt dessutom utställde två originaltaflor i olja, Frithiofs lycka och Ingeborgs klagan. Men det visade sig snart, att det ej var måleriet utan skulpturen, som hans naturliga begåfning hänvisade honom till. Han flyttades därför till Byströms atelier, där hans första försök -- En skjutande Amor -- visserligen företedde åtskilligt omoget, men i det hela röjde så stora och väl uppburna anlag, att det ansågs förtjäna pris. En ännu större utmärkelse vann han 1831 för gruppen Nessus och Deianira, i det därför tilldelades honom ett större skulpturstipendium. Kallad till akademiens agré 1834, erhöll han s. å. uppdrag att modellera fyra figurer för nischerna i Stockholms slotts norra hvalf, med hvilket arbete han strax tog itu. Sedan han emellertid 1835 erhållit kungliga medaljen, nämndes han i början af 1836 till akademiens resepensionär och dröjde icke att begifva sig närmaste vägen till Rom. Här togs hans vidare utbildning om händer af Fogelberg, medan tillika den unga konstnärens riktning påverkades af Thorwaldsen och Tenerani. Under de sex år, han vistades i Italien, uppehöll han sig mestadels i Rom och kunde i slutet af 1839 hemsända nio arbeten, nämligen de förut antydda, för slottshvalfvet afsedda fyra Årstiderna samt Nattens och Dagens stunder, utgörande fem basreliefer, hvilka väckte erkännande uppmärksamhet inom konstnärskretsar såväl i Rom som i hemlandet, där de i akademien utställdes 1843 jämte ett annat konstverk af honom, den 1841 af honom utförda statyn Uller i halfkolossal storlek. Från samma år förskrifver sig stoden Idun. För öfrigt utförde Q. under sin vistelse i Rom åtskilliga statyetter af historiska personer samt ägnade sig åt utarbetande af allegoriska framställningar å medaljer. Hemkommen till Sverige, kallades han 1842 till ledamot af Fria konsternas akademi och utnämndes året därefter vid densamma till vice professor i teckning. Snart togs hans konstnärskap i anspråk för mer eller mindre betydande uppgifter. Så erhöll han 1846 beställning på sex allegoriska figurer, afsedda för fasaden å Göteborgs börsbyggnad, och hade desamma färdiga 1847. Följande år lämnade han de fyra kolossalstoder, som, först anbragta å fasaden af Konstakademiens hus, numer kröna samma fasad i dess senast omgestaltade skick. Han utställde då äfven en mindre porträttstaty af E. Tegnér, hvilket arbete förskaffade honom uppdraget att utföra skaldens minnesstod i Lund, färdigmodellerad 1850. Q. begaf sig s. å. till Paris, där han kvarstannade till 1852. Frukter af hans konstnärliga verksamhet därstädes äro Hvilan i öknen och Den neapolitanska fiskargossen, ett af de få konstverk, han fulländat i marmor. Vid sin återkomst till Stockholm befordrades han 1859 till ordinarie professor och 1853 till direktör för Konstakademien. Sistnämnda år begaf han sig till München, där han modellerade stoden af Berzelius, gjuten, liksom förut den af Tegnér, af den berömde F. Miller därstädes. Efter att sommaren 1854 hafva förflyttat sig till Italien, modellerade han 1855 i Rom gruppen Flicka, öfverraskad i badet. Här fick han ock mottaga sin utnämning till kunglig statybildhuggare med