lön och boställe. Han kunde nu sägas hafva lyckligt öfvervunnit de hinder och svårigheter, som på konstnärsbanan gemenligen möta den framåtsträfvande talangen, och befann sig på den punkt, att han med tillfredsställelse kunde se tillbaka på vunna segrar och med glad förhoppning blicka mot framtiden, då döden plötsligt gjorde ett streck öfver både minnen och förhoppningar och bortkallade honom i Stockholm d. 5 mars 1867. Påverkad af sin vän och lärare Fogelberg, har han, såsom af det föregående skönjes, i nordens gudasaga sökt och funnit motiv för flera af sina konstnärsskapelser, bland hvilka utom de förut omtalade må nämnas gruppen Idun, bortförd af jätten Tjasse i Örnhamn. utställd 1856 och 1858, Loke och Had, utförd 1863, samt hans sista arbete, Valkyrior föra en fallen krigare till Valhall. Hans milda, älskliga skaplynne gjorde hans förmåga dock mera ägnad för idylliskt-romantiska ämnen, än för det kolossalt mytologiska, hvilket bäst ger sig tillkänna af hans förmåga att på hithörande område skapa verk af ett oförgängligt skönhetsvärde. Att han emellertid äfven besatt en stor och aktningsvärd förmåga på den monumentala konstens område, ådagalägga tillfyllest de bildstoder af svenska män, som utgått ur hans atelier, och bland hvilka ytterligare kunna nämnas kolossalbyster af K. A. Agardh, utförd 1859 och uppställd å föremålets graf i Lund, Gustaf Vasa, färdig i brons 1863 och upprest i Västerås stadspark, samt Gustaf II Adolf, befintlig i riddarhussalen i Stockholm. Hit höra äfven marmorstatyn af Sergel å Nationalmuseums fasad samt den 1865 i Örebro aftäckta bronsstoden af Engelbrekt. Till den beslutade Carl XII-stoden i Stockholm lämnade han ock ett utkast, men detta ansågs ej kunna fullt mäta sig med Molins skiss i samma väg. Af hans många öfriga arbeten må, med förbigående af ett antal statyetter och byster, framhållas den 1866 fullbordade och i Nationalmuseum befintliga gruppen Martyrerna o. s. v. Gift 1859 med Carolina Sofia Norberg, född Tivander. Qveckfelt, Erik Gustaf, krigare. Född på sätesgården Ingarpsberg i Småland d. 14 sept. 1688. Föräldrar: drottning Kristinas hofråd och öfverintendent Gustaf Gustafsson Qveckfelt och Anna Maria Slatte. Q. hade ännu icke fyllt sjutton år, då han inträdde i karolinernas led för att med dem utstå alla fältlifvets vedermödor i den stora ofredens dagar. Att dessa icke voro ringa, finner man af den berättelse, han efterlämnat om sina »Kongl. Maj:t och riket gjorda tjänster samt därunder utståndna krigsbesvärligheter och faror.» Kort efter det han blifvit utnämnd till kvartermästare vid Upplands tremänningskavalleri, deltog Q., tjuguårig, i slaget vid Holofzin 1708. På tåget till Staradub i Ukrain s. å. blef han vid ett öfverfall af kosackerna illa sårad i högra benet af en kosackpik. Medan han, ännu lidande af sin blessyr, fördes på trossen, öfverfölls den trupp, vid hvilken han befann sig, af kalmucker, som misshandlade honom och de andra sårade samt utplundrade dem in på bara kroppen. Året därefter, 1709, sedan han med utmärkelse bevistat stormningen af Wiprecht och drabbningen vid Krasnakut, befordrades han till kornett vid tremännings-kavalleriet och deltog kort därpå i slaktningen vid Pultava. Genomskjuten af en karbinkula, lyckades han likväl rädda sig med konungen öfver Dnjepr och därifrån under många lidanden och försakelser fortsätta tåget till Bender. 1710 erhöll han Carls befallning att åtfölja grefve Lagerberg på dennes beskickning till tartar-khanen på Krim, hvarefter han deltog i tartarernas vinterfälttåg i Ryssland. Sedan tsar Peter emellertid 1711 lyckats förmå Turkiet att afbryta dess mot Ryssland öppnade fälttåg, återvände Q. och Lagerberg till Bender. Därifrån måste han 1712 företaga en ny färd till Krim i ändamål att afhämta ett antal ur rysk fångenskap flyktade svenskar. Han bevistade sedermera kalabaliken, utnämndes till löjtnant vid Smålands ryttare 1714, samt kvarstannade någon tid i Turkiet for att söka anskaffa penningar och föra de kvarlämnade svenskarna till fäderneslandet. Hemkommen, bevistade han såsom ryttmästare fälttågen till Norge 1716 och 1718, befordrades det sistnämnda året till lifdrabant, blef 1720 korpral vid lifdrabantkåren, 1723 öfverstlöjtnant i armén, 1743 adjutant vid lifdrabanterna, 1746 löjtnant vid samma kår och öfverstlöjtnant vid Jönköpings regemente. Befordrad till öfverste och chef för nämnda regemente 1747, utnämndes han 1752 till generalmajor samt slutligen 1759 till generallöjtnant. Död åttioåtta år gammal på Stensholm i Småland d. 17 aug. 1776. Gift 1719 med Brigitta Margareta Hammarfelt. Qviding, Bernhard Kristofer, ämbetsman, statsråd. Född i Stockholm d. 25 nov. 1778. Föräldrar: handlanden Bernhard Kristofer Qviding och Helena Maria Lindberg. Student i Uppsala 1794, inträdde Q. efter därstädes aflagd kansliexamen 1797 som e. o. kanslist i krigsexpeditionen, där han 1799 blef kopist, 1801 kanslist, 1808 protokollssekreterare och 1812 förste expeditionssekreterare. 1816 förordnades han till statssekreterare för krigsärendena och erhöll 1817 adlig värdighet med bibehållande af sitt föregående namn. Vid 1823 års riksdag blef han föremål för flere anmärkningar från konstitutionsutskottet, tydligen i första hand afsedda att drabba det rådande regeringssystemet. Visserligen bifölls ej af riddarhuset utskottets hemställan om begäran hos k. m:t om Q:s skiljande från ämbetet, men han blef i stället ställd under åtal inför riksrätt, hvilket dock slöt med frikännande. 1824 förflyttades han till den lugnare posten som vice president i kommerskollegium, å hvilken han verkade till sin död i Stockholm d. 3 maj 1846. Han var en framstående ämbetsman men utan den karaktärens bestämdhet, som höfdes för att vid rådsbordet motstå Carl Johans befallande tendenser. Gift 1818 med Johanna Wilhelmina Wessman, slöt Q. själf sin adliga ätt. Raab. Urgammal tysk adelsläkt, af hvilken en till Sverige öfverflyttad medlem, Axel R., f. 1620, d. 1692, blef stamfader för de svenska