Henrik R., d. 1611, kom, sedan han gått i dansk tjänst, i stor gunst hos konung Kristian IV och erhöll af denne i förläning betydande jordagods i Skåne. Sedan denna provins kommit under svenskt välde, blefvo hans båda sonsöner Ove och Hans 1664 upptagna som svenska adelsmän. Den sistnämndes son, den för sina egenheter bekanta Malte R. -- se nedan R. 1 -- var, såsom innehafvare af Löberöd, Västerstad, Hviderup, Sireköpinge m. fl. gods, en af sin tids rikaste män. Dennes enda son, öfverste Hans R. -- se R. 2 -- upphöjdes 1771 i friherrligt stånd. 1. Ramel, Malte, magnat. Född på Löberöd i Skåne d. 6 aug. 1684; son af förenämnde Hans Ramel och Vivika Lindenow. Fadern hade någon tid varit landtdomare i Skåne, och sonen ämnade följa faderns föredöme samt ingå på ämbetsmannabanan. Han förfogade sig därför, efter slutade studier i Lund, till Göta hofrätt, där han en tid förrättade en notariesyssla, men då modern i sitt änkestånd snart behöfde hans hjälp för skötseln af sina egendomar, lämnade han för alltid statens tjänst och blef landthushållare. Någon titel ville han icke hafva och undanbad sig kammarherretiteln, som Fredrik I ville gifva honom. Allmänheten kallade honom »Rike Ramel», en benämning som i mångens ögon, kanske också i hans egna, ställde honom öfver all rang. Han var för öfrigt ett original, hos hvilken den gamla enkelheten i seder gick ända till besynnerlighet, och om hvilken otaliga anekdoter ännu äro gängse. Genom hushållning och den rika afkastningen af sina många egendomar, hade han samlat omätliga skatter af silfver, guld och penningar, som han hade förvarade i tunnor och knyten i kassahvalfvet vid Maltesholm. Hvar gång han besökt sin skattkammare och tillåst dörren, kvarstod han och ryckte på densamma, tills han räknat till tolf. Oaktadt sin samlingslast, såg han gärna, att hans underhafvande stodo sig väl och att hans fogdar hade en skälig vinning. Då han en gång beslog en sådan med att ur räkningen ha uteslutit en hel veckas tröske, sade han endast: »Det var för mycket; -- du skall laga, att vi få litet hvar». En annan gång, då han besökte sin egendom Sireköpinge, och fogden, för att förkorta besöket, påstod, att intet hö fanns för hästarna, reste han i mörkret därifrån, i det han yttrade till förvaltaren: »Du må skämma dig! Att ej unna mina hästar så mycket hö, som de äta en natt.» En skogstjuf hade vid Maltesholm huggit en bok, som R. kallade sin egen. När gärningsmannen framfördes, var den enda förebråelse han fick höra: »Du må skämma dig! -- Du måtte hellre tagit det största träd på hela skogen.» I sin andakt var han oskrymtad och läste alltid högt och med värme sina böner. I dessa upprepade han alltid sitt namn, så att, när han läste syndabekännelsen, han började denna: »Jag, Malte Ramel, fattig syndig människa.» Vid ett tillfälle, då han låg på ett främmande ställe, i ett rum bredvid ett bebodt af öfverste Barnekow, hörde denne honom om natten ropa: »Herre Jesus, hjälp Malte Ramel!» och trodde, att någon ville mörda honom samt skyndade med dragen värja till hans undsättning, men fann honom knäböjande stadd i bön. Att han med alla sina besynnerligheter väl förstod att uppskatta sitt eget värde, visade han vid mer än ett tillfälle. Då hans son beklagade sig, att någon af kamraterna avancerat förbi honom, tröstade fadern honom: »Det betyder ju ingenting -- du är i alla fall Malte Ramels son.» Efter en lefnad, utmärkt lika mycket af patriarkalisk renhet och allvar som oskyldiga egenheter i hans förhållande till andra, afled R. på Maltesholm d. 22 jan. 1752, värdig den grafskrift Dalin skref öfver honom: »Malte Ramel, herre till Maltesholm, herre öfver sig själf, herre öfver lyckan, och större herre utan tjänst, än mången i stort ämbete, ett värdigt exempel på, huru man kan blifva ansedd för förnäm, utan att äga rang, och odödlig, utan att göra buller af sig.» Gift 1: 1720 med Hedvig Sofia Skytte och 2: 1726 med grefvinnan Gertrud Elisabet von Liewen. 2. Ramel, Hans, militär. Född d. 2 juli 1724; den föregåendes son. R. blef vid tjugu års ålder kornett vid Södra skånska kavalleriet, två år senare kapten vid Hamiltonska regementet och ryttmästare 1747, hvarefter han tog afsked ur krigstjänsten 1754. Senare erhöll han öfverstes namn och upphöjdes 1771 till friherre. Att denna utmärkelse, liksom andra hedersbevisningar, som kommo honom till del från de maktägandes sida, här träffade den sanna förtjänsten, visar en blick på, hvad han uträttat till skånska landtbrukets utveckling och förkofran. Enligt en anteckning, gjord vid slutet af hans lefnad, hade han uppdrifvit afkastningen med flera hundra procent af sina gods Hviderup, Sireköpinge, Maltesholm, Tullesbo, Vesterstad, Löberöd Öfvedskloster, med därunder lydande Åsum och Svansjö ladugårdar, prydt sina egendomar med furstliga slott, anlagt dyrbara vägar och broar till högst betydliga sträckor, verkställt vidsträckta skogsplanteringar på ödsliga sandfält, låtit vid sina egendomar anlägga parker, trädgårdar och drifverier, införskrifvit utländska schäferier m. m. Vid dessa omskapningar, hvilka fordrade icke allenast oerhörda kostnader utan en ofantlig arbetskraft, var han den mest omtänksamme och ömme husbonde för sina talrika underhafvande och verkställde sina förbättringar mestadels med lejda arbetare. Allmänt älskad och saknad, afled han på Hviderup d. 3 april 1799. Gift 1746 med grefvinnan Amalia Beata Lewenhaupt, dotter af den såsom befälhafvare i finska kriget olycklige generalen Charles Emil Lewenhaupt. 3. Ramel, Malte, riksråd. Född d. 27 maj (g. st.) 1747; den föregåendes son. Hans befordringar voro i korthet följande: Efter 1757--66 idkade studier vid universitetet i Uppsala, ingick han sistnämnda år i Kanslikollegium, blef 1770 kommissionssekreterare och kort därefter ambassadsekreterare i Paris, 1777 kammarherre hos drottning