Sofia Magdalena, året därefter svenskt sändebud vid spanska hofvet, men på egen begäran återkallad därifrån 1780; hofkansler 1782; hedersledamot af Vitt.-, Hist.- och Ant.-akad. samt s. å. upphöjd till riksråd; en af de aderton i Svenska Akademien 1797 och slutligen 1803 guvernör för d. v. kronprinsen. Efter 1809 års regementsförändring drog sig R. tillbaka till privatlifvet. Död barnlös på Öfvedskloster d. 31 jan. 1824. Om det än måste antagas, att R:s höga samhällsställning i ej obetydlig mån bidrog till hans inval i Svenska Akademien, så ansåg man dock, att han ehuru ej skald, knappast prosaförfattare, där försvarade sin plats genom sin fulländade humanistiska bildning. Emellertid dröjde han ända till 1802 att intaga den stol inom den vittra areopagen, som han fått i arf efter Armfelt. Hans inträdestal handlade om Gustaf I:s, Gustaf II Adolfs och Carl X Gustafs förtjänster om fäderneslandets språk och är infördt i Sv. akad:s handl., 3:e d. När Geijer 1824 intog hans rum i det vittra samfundet, tecknade han sin företrädare sålunda: »R. hörde till det släkte af svenska riddersmän, som, oberoende genom sin ställning i lifvet, mera voro ägnade att sökas af en monarks nåd än att densamma söka. Få människor ha i umgänget varit mera intagande. Det fanns ej ett falskt ord på hans tunga eller en uppsåtlig orättvisa i hans själ. Den innerligaste mest lefvande gudsfruktan var själen i hans tänkesätt och i hans handlingar.» Hvad särskildt beträffar hans af Geijer antydda umgängesgåfvor, voro verkligen dessa enligt samtidens intyg af en synnerligt framstående art. Också bidrogo de väsentligt i förening med hans rang och rikedom att under hans tjänstetid i Paris för honom på vid gafvel öppna de salonger, där dåvarande svenska ambassadören, skalden grefve Creutz, rörde sig såsom den städse beundrade medelpunkten i en lysande umgängeskrets. R. var gift 1778 med sin kusin, grefvinnan Ulrika Amalia Beata Gustaviana Lewenhaupt. 4. Ramel, Charles Emil, ämbetsman, konstvän. Född den 14 febr. 1750; den föregåendes bror. R. ingick först såsom auskultant i Göta hofrätt och hade vunnit befordran såsom civilnotarie, då han oförmodadt vände sin håg till den militära banan, blef fänrik vid Lifgardet 1774 och löjtnant 1778. När han tre år senare tog afsked, utnämndes han till kammarherre hos drottningen samt befordrades 1819 till hofmarskalk. Död, barnlös, på Öfvedskloster d. 9 april 1826. Under sina vidlyftiga resor i ungdomen råkade han ut för ett äfventyr, som lätt kunnat kosta hans lif, men slutade med att göra honom till hjälten i ett romanförsök: »Svensken i Italien». En rik jude hade blifvit mördad på ett italienskt värdshus, där R. bodde. Värden, som föröfvat mordet, lade mordvapnet under R:s säng och lät några spilda bloddroppar liksom visa vägen från den mördades rum till R:s sofkammare. Vid rättsbetjänternas ankomst blef denne häktad såsom skäligen misstänkt för brottet, underkastades tortyr och dömdes, ehuru plågorna ej förmått framtvinga någon bekännelse, såsom mördare till döden. Emellertid rördes en af tjänstfolket till bekännelse, och R. blef frigifven. Han skickade sedermera, så länge han lefde, en årlig pension till sin räddare. R. var en svärmisk beundrare af de sköna konsterna och en grundlig kännare på detta område. En stor del af de dyrbara konstskatter, som ännu förvaras på Öfvedskloster, är ditsamlad genom hans försorg. Gift 1816 med grefvinnan Ulrika Amalia Lewenhaupt. Ramsay är en gammal skotsk adlig ätt, som utgrenat sig i England, Frankrike, Ryssland, Finland och Sverige. Den svenska grenen räknar sin härkomst från en Alexander Ramsay, som lefde på 1400-talet och var son af »herren till Dalhousie» i Skotland. Till Sverige inkom ätten med Joan eller Hans Ramsay, som var ryttmästare och slutligen chef för adelsfanan i Finland och naturaliserades såsom svensk adelsman 1633. En sonsons sonson till honom, Anders Henrik R. -- se R. 2 -- upphöjdes 1766 i friherrligt stånd utan att dock taga introduktion. Friherretiteln antogs emellertid af hans brorson, Otto Vilhelm R. -- se R. 3 -- och har alltsedan burits af hans efterkommande i Finland. Ätten R. introducerades 1818 på finska riddarhuset, och 1856 erhöll en gren däraf friherrlig värdighet med Anders Edvard R., död 1877 såsom general af infanteriet och ledamot af ryska rikskonseljen. 1. Ramsay, Johan Carl, krigare. Född 1675. Föräldrar: landshöfdingen i Västerbotten Anders Erik Ramsay och Dorotea Sofia Ritter. Vid början af Carl XII:s krig var R. sergeant vid Lifgardet. Med en sannskyldig karolins mod och uthållighet följde han konungens fanor från landstigningen på Själland till olycksdagen vid Pultava. På dessa nio år avancerade han till fänrik 1702, löjtnant 1704 samt till major vid Östgöta kavalleri 1706. På valplatsen vid Dniepr blef han tagen af ryssarna och förd till Kostroma, där han kvarhölls i en svår fångenskap till fredsslutet 1721. Efter hemkomsten till Sverige placerades han med titel af öfverstelöjtnant på Savolax' regemente, utnämndes 1723 till vice landshöfding öfver Savolax' och Kymenegårds län, blef 1739 öfverste för Nylands dragoner samt afled 1742 såsom generalmajor i kavalleriet. Gift 1724 med Inga Charlotta Silfverstråle. 2. Ramsay, Anders Henrik, krigare. Född på Ihamäki i Somers socken, Finland, d. 15 febr. 1707; den föregåendes brorson. Föräldrar: öfverstlöjtnanten Alexander Vilhelm Ramsay och Margareta Charlotta Nöding. Blott elfva år gammal åtföljde R. såsom frivillig sin far, som då var major vid Åbo och Björneborgs regemente, på fälttåget till Norge. Inskrifven 1722 i arméns rullor och anställd vid Nylands och Tavastehus läns regemente, blef han 1731 sergeant därstädes. Tre år senare ingick han i fransk tjänst vid Royal