Förlikning och skiljedom i arbetstvister i utlandet. Sekreterare i Stockholms stadsfullmäktiges bostadskommitté 1903, utgaf han s. å. Bostadsfrågan. R. har äfven som sekreterare i Sveriges författareförening under en följd af år tagit en kraftig del i dess 1904 med seger afgångna sträfvanden att trygga den litterära äganderätten genom Sveriges anslutning till Bernkonventionen. 1894 utgaf han Rätt till tidnings titel. Han har dessutom varit verksam med en mängd artiklar i pressen, särskildt den honom närstående Svenska Dagbladet, och i Nordisk familjebok. Gift 1879 med Cecilia Saloman, dotter till prof. Geskel Saloman (se nedan). Rappe. Den svenska adliga ätten med detta namn härstammar från generalauditören vid livländska armén Henrik R., hvilken 1675 upphöjdes i adligt stånd. Åt tvenne hans sonsons sonsöner, Christofer Johan och hans broder Carl -- se R. 1 och 2 -- förlänades 1771 friherrlig värdighet. Den förstnämnda slöt själf 1776 sin ättegren. 1. Rappe, Christofer Johan, ämbetsman, politiker. Född på Vartorps sätesgård d. 15 jan. 1719. Föräldrar: löjtnanten Erik Rappe och Hedvig Leijoncrona. R. ingick efter slutade studier 1739 såsom auskultant i Göta hofrätt och blef vice häradshöfding därstädes 1743. Sedermera befordrad till assessor i Åbo hofrätt 1748, utnämndes han 1756 till hofrättsråd och 1769 till landshöfding i Åbo och Björneborgs län. Död barnlös i Åbo d. 20 sept. 1776. Lagus i Åbo Hofrättshistoria tecknar honom sålunda: »R. intager ett rum bland Finlands utmärktaste män. Utrustad med stora naturgåfvor ägde han en verksam, hög och dristig ande. Hans anseende som jurist och landshöfding var stort: såsom statsman ännu större.» R. framstår nämligen under frihetstidens senare skede som en af det politiska lifvets mest betydande män, med brinnande nit för fäderneslandets bästa och ett ädelt frihetssinne. Butter, sträng och allvarlig, gick han aldrig på ackord med sin öfvertygelse men kan ock tyvärr ej frikännas från att mer än en gång låtit partihätskheten diktera sina handlingar. Han började sin politiska bana vid 1751--52 års riksdag som en nitisk Hatt och var redan vid den följande 1755--56 en af partiets mest framskjutna medlemmar. R., hvilken ansågs som en af tidens bästa pennor, var upphofsmannen till 1756 års tjänstebetänkande, hvilket i sin sträfvan att häfda anciennitetens rätt vid befordringar gaf anledning till de ständiga klagomål öfver befordringar, som sedermera i så hög grad upptogo riksdagens tid och undergräfde frihetstidens statsskick. Vid 1760--62 års riksdag bidrog R. som ledamot af sekreta utskottet och dess mindre sekreta deputation verksamt till Höpkens och Palmstiernas fall. Själf uppförd å rådsförslag, undanbad han sig utnämning. Vid 1769--70 års riksdag, då han ånyo satt i sekreta utskottet, framträder han åter i förgrunden, dels genom sin kraftiga medverkan till Mösspartiets störtande och dels samt kanske än mera genom sin sträfvan att råda bot för statsskickets värsta olägenheter. Han hade nämligen börjat närma sig hofvet och uppsatte ett förslag »om personlig säkerhet och säkerhet om äganderätten», åsyftande att aflägsna de utväxter å statsförfattningen, som inympats å densamma efter 1723. Tack vare intriger från främmande makter, hvilka förstått att med klingande valuta för sin sak värfva den skicklige intrigören Pechlin (se II: 273), blef också detta förslag förkastadt. Han blef med anledning af sitt uppträdande vid denna riksdag i hög grad utsatt för Mössornas hat och hade antagligen haft att motse afsättning från sin landshöfdingstol, om ej Gustaf III:s revolution kommit emellan. Som ämbetsman visade han stor drift och duglighet. Gift 1750 med Eva Katarina Linnerhjelm. 2. Rappe, Carl, militär, ämbetsman, politiker. Född d. 13 sept. 1721; den föreg. broder. Efter fädrens sed ägnande sig åt det militära yrket, ingick R. redan 1735 som volontär vid Smålands kavalleri, där han 1742 blef kornett, 1749 ryttmästare och 1757 major, i hvilken egenskap han bevistade pommerska kriget. 1760 tog han afsked men deltog icke desto mindre i årets fälttåg som frivillig och på egen bekostnad. Följande år återinträdde han i aktiv krigstjänst som öfverstlöjtnant och befordrades 1770 till öfverste för Smålands kavalleriregemente. R. hade då redan länge gjort sig känd som en framstående deltagare i det politiska lifvet. Redan vid 1760--62 års riksdag nämnes han jämte sin äldre broder som en af Hattpartiets ledare och var då ledamot af sekreta utskottet. Han hugnades ock af majoriteten med förmånen att få skatteköpa Strömserums kungsgård i Kalmar län, hvilket beslut visserligen vid 1765--66 års riksdag upphäfdes af de då segrande Mössorna för att åter bekräftas af ständerna 1770, sedan partiställningen åter skiftat. Hos Gustaf III stod R. till en början i hög gunst, blef 1771 tillika med brodern förlänad friherrlig värdighet, förordnades 1773 till vice och 1774 till ordinarie landshöfding i Kalmar län samt förlänades 1778 generallöjtnants värdighet. Som landshöfding ådagalade R. stor driftighet men också öfverdrifven stränghet och myndighet, som inom länet framkallade en våldsam jäsning, hvilken kom till utbrott i sammanhang med förbudet mot enskild brännvinsbränning och slutade med, att R., efter verkställd undersökning af Gustaf III, 1781 återkallades från sitt landshöfdingeförordnande. Han drog sig nu tillbaka till vården af sina många landtegendomar och afled å Strömsrum d. 3 sept 1790. Gift 1744 med Kristina Margareta Torpadius, är R. stamfader för den nu lefvande friherrliga grenen af ätten. 3. Rappe, Axel Emil, militär, krigsminister. Född på Kristinelund i Kalmar län, d. 2 okt. 1838; den föreg. sonsons son. Föräldrar: landshöfdingen frih. Axel Ludvig Rappe och Lisette Emilia Augusta Björnstjerna. Student i Uppsala 1857, aflade R. 1860 kansliexamen därstädes. Han hade