redan då ingått å den militära banan och föregående år utnämnts till underlöjtnant vid Upplands regemente. 1861--63 genomgick han högre artilleriläroverket vid Marieberg och blef 1863 löjtnant samt 1865 generalstabsofficer. På regeringens uppdrag uppehållande sig i Paris vintern 1869--70, för att studera den franska krigsstyrelsens organisation, anställdes han i maj 1870 i franska armén. Vid krigets utbrott samma år placerades han som generalstabsofficer vid andra armékårens andra fördelningsstab och deltog med stor utmärkelse i dess strider, bl. a. i slaktningen vid Gravelotte. I det blodiga slaget vid Vionville sårades R. af en gevärskula och blef å slagfältet af fördelningschefen marskalk Bazaine, dekorerad med hederslegionen. Med Rhenarmén efter slaget vid Gravelotte innesluten i Metz, lyckades R. efter arméns kapitulation (d. 27 okt.) att undkomma och begaf sig till norra Frankrike, hvarest den s. k. Nordarmén då höll på att organiseras. Såsom adjutant hos general Lecointe deltog han i hela dess ärorika fälttåg och bevistade icke mindre än 12 fältslag och träffningar. Efter afslutande af vapenstilleståndet i jan. 1871, anställdes R. som adjutant hos befälhafvaren öfver Algeriet och deltog i 5 träffningar mot de upproriska arab- och kabylstammarna. Vid den sista af dessa vid Youkouss (d. 25 mars 1871) förde han en sviktande jägarbataljon fram till förnyadt anfall och afgjorde slagets utgång till förmån för fransmännen samt blef med anledning häraf omnämnd å dagordern för visad tapperhet. I det i april s. å. började fälttåget mot stammarna i Stora Kabylien deltog R. i 18 drabbningar, bl. a. det blodiga slaget vid Ischeriden (d. 24 juni). 1871--72 bevistade han italienska arméns höstmanövrer. R., som 1870 blifvit kapten i svenska armén, lämnade i okt. 1872 sin tjänstgöring i Frankrike och återvände till Sverige, där han 1873 blef kapten och 1874 major vid generalstaben samt 1879 öfverstlöjtnant och 1882 öfverste och chef för Bohusläns regemente. Omedelbart därefter förordnades han att med chefs makt och myndighet föra befälet öfver generalstaben, hvilket chefskap 1885 öfvergick till ordinarie, samtidigt som R. utnämndes till generalmajor i armén. Under tiden hade R. varit ledamot af flera kommittéer, bl. a. 1880 års stora landtförsvarskommitté, samt utarbetat och afgifvit yttranden öfver en mängd viktiga försvarsfrågor. Han hade äfven tillkämpat sig ett framstående namn som militärskriftställare genom såväl afhandlingar och uppsatser i Krigsvetensk.-akad. tidskrift och handlingar som de i bokform utgifna Franska arméns fälttåg 1870--71, 1874 och Hvad innebär det kungl. härordningsförslaget? 1883. Då han därjämte deltagit i utarbetandet af det härordningsförslag, som 1891 första gången framlades för riksdagen, ansågs han, sedan detta följande år för andra gången förkastats, vara, om någon, ägnad att föra det fram till seger och kallades d. 22 juni 1892 till statsråd och chef för landtförsvarsdepartementet. En urtima riksdag sammankallades å hösten samma år och vid denna lyckades R., mot vederlag af grundskatternas fullständiga afskrifning samt motsvarande lindringar i rustnings- och roteringsbördan, få antagen en härordning med 90 dagars öfning för de värnpliktiga samt bildande af åtskilliga nya regementen m. m. R., hvilken i dec. 1892 hugnades med generallöjtnants värdighet, åtnjöt ock vid denna tid stor tillit af representationen, hvilken under de följande åren gaf sitt samtycke till väsentliga förbättringar i afseende på arméns beväpning och intendenturutrustning, o. s. v. Det goda förhållandet kallnade dock så småningom, och R. blef tid efter annan föremål för häftiga angrepp för bristande öppenhet och maktfullkomlighet. Slutligen afgick han d. 27 okt. 1899 från sin statsrådspost och återtog chefskapet för generalstaben. R., hvilken 1873 blef led. af Krigsvetensk.-akademien, innehar sedan 1903 generals värdighet och är sedan 1904 serafimerriddare. Gift 1875 med Anna Sandahl, dotter till prof. O. Th. Sandahl (se nedan). Raumannus, Johannes Svenonis, präst, lärd. Född i Raumo socken i Finland omkr. 1570. Fadern Sven Bertilson, sedermera proviantföreståndare i Finland, var då fogde. R. studerade i Wittenberg och blef där fil. magister 1597 med första hedersrummet. Samma eller följande år utnämnd till professor i matematik vid universitetet i Uppsala, blef han 1600 tredje teol. professor. För att fortsätta sina studier begaf han sig 1601 utrikes och befordrades 1604 till pastor primarius i Stockholm. S. å. hedrades han med diplom såsom teologie doktor i Marburg, den förste svensk, som ernått denna värdighet efter reformationen. Hans verksamhet i hufvudstaden förändrades likväl snart till en helt ny vid Uppsala universitet, där han 1610 förordnades såsom »tillsyningsman och öfverste-läsemästare», innefattande en prokanslers åliggande, jämte föreläsningsskyldighet såsom professor primarius. Härigenom kom han i tillfälle att gagna både med sin lärdom och sitt personliga anseende. I de upphetsande stridigheter, som vid denna tid föreföllo mellan Messenius och Johan Rudbeckius och hvilka väsentligen voro framkallade af de båda lärda männens ömsesidiga afund och täflan om de studerandes hyllning, ställde sig R. på den förres sida. Däraf föranleddes Gustaf Adolf att 1612 förordna om årligt ombyte af rektoratets innehafvare. Också kvarstod R. icke längre än till febr. 1613 såsom rektor. Han afled 1614. Gift 1605 med Margareta Eriksson. Reenhielm, Jacob (Isthmén), militär, riksantikvarie. Född i Uppsala 1644; son af d. v. professorn, sedermera prosten och kyrkoherden i Örebro Isak Isthmenius och Anna Gestricius. Efter Isthmenii död gifte modern om sig med den lärde fornforskaren Olof Verelius, under hvars tillsyn och ledning sonen erhöll sin akademiska bildning. Krigarståndet tyckes dock för den unge Isthmén haft större lockelser än de lagrar, som vinkade på den lärda banan. Han inskrefs därför i armén och hade där fortgått till löjtnant, när han 1675, antagligen på sin styffaders förord, befordrades till riksantikvarie. Fyra år därefter afsade han sig emellertid nämnda befattning och ingick 1679 åter i krigstjänst. Det var först efter det han andra gången inträdt i militärståndet, som han lämnade några spår af vetenskaplig forskning, i det han utgaf Torsten Wikingssons