anförvant i Sverige ville resa till Turin och bli hans arfvinge. Han begrofs i kyrkan Santo Spirito, där en präktig mausolé påminner om hans storhet. Gift med en fröken Neuburg af tysk adel. 4. Rehbinder, Johan Adam, biografisk och genealogisk samlare. Född i Gottröra församling i Uppland d. 29 juni 1733; den föreg. kusins son. Föräldrar: kaptenen, friherre Carl Herman Rehbinder och Sofia Juliana Boije af Grennäs. Student i Uppsala 1745, inträdde R. 1755 i civilexpeditionen af konungens kansli, där han 1756 befordrades till kopist, 1757 till kanslist och 1773 till registrator. 1777 erhöll han fullmakt som sekreterare i kansliet och 1783 lagmans titel. Död ogift i Stockholm d. 28 jan. 1809. Med förtjänsten att hafva bragt registratorskontorets handlingar i ordning, har R. hufvudsakligen väckt uppmärksamhet genom biografiska och genealogiska samlingsverk, innehållande åtskilligt värderikt material, hvilket dock icke blifvit sofradt med önskvärd smak och urskillning. Bland dessa må nämnas: Matrikel öfver Svea rikes riddarskap och adel från 1755 till närvarande tid, 1781, med fortsättningar 1782 och 1794, Biographisk, historisk och genealogisk beskrifning öfver svenske landtmarskalkar, 1784 och Biographisk, historisk och genealogisk beskrifning Öfver svenske riks-canzlerer, riks-canzliråd, hof- och justiæ-canzlerer jämte en bifogad kårt canzlihistoria, 1786. 5. Rehbinder, Robert Henrik, finsk statsman. Född d. 15 juli 1777 på Viksbergs säteri i Pomare socken; sonsons sonsons son till R. 1. Föräldrar: majoren friherre Reinhold Johan Rehbinder och Kristina Margareta af Palén. Student i Åbo 1791, idkade R. där studier under H. G. Porthans ledning och blef 1795 auskultant i Åbo hofrätt. Sedan han 1797 öfverflyttat till Stockholm, tjänstgjorde han därstädes vid justitierevisionsexpeditionen till 1805, då han blef adjungerad ledamot af Åbo hofrätt, hvarefter han 1807 befordrades till assessor därstädes. Följande året sändes han såsom representant för Åbo hofrätt i den s. k. finska deputationen till Petersburg. Här aflämnade han en promemoria rörande justitieärendenas behandling under de förändrade förhållandena och lyckades framkalla ett särskildt kejserligt svar härå. Hans personliga egenskaper tillvunno honom i sådan grad Alexander I:s välbehag, att kejsaren sedermera ständigt inhämtade hans råd vid de reorganisationsarbeten, som blefvo en följd af Finlands förening med Ryssland, Han fick för öfrigt rikligt tillfälle att göra sina åsikter i antydda väg gällande, i det han 1809 blef adjungerad hos föredraganden af de finska ärendena i Petersburg och samma år anställdes såsom tjänstgörande hos kejsaren i och för de finska regeringsärendena. Han deltog i utarbetandet af de kejserliga propositionerna och förklaringarna till landtdagen i Borgå 1809 och blef ledamot af den då upprättade kommissionen för finländska ärendena i Petersburg. Ifrigt arbetande på att åt Finland, äfven efter dess skilsmässa från det af honom städse med varm kärlek omfattade Sverige, i möjligaste måtto bevara det därifrån ärfda samhällsskicket, ansåg han detta mål i väsentlig mån främjas genom ett lojalt iakttagande af förpliktelserna mot den nya härskaren. Förordnad 1810 till biträde åt prokuratorn i regeringskonseljen, blef han 1811 hofrättsråd och utnämndes mot slutet af samma år till statssekreterare vid kommittén för finska ärenden i Petersburg. I denna kommitté, hvars ordförande var G. M. Armfelt, var R. den, hvars arbetskraft förnämligast togs i anspråk. Finlands närmaste representant vid tronen blef han, sedan Armfelt, som 1814 aflidit, fått till efterträdare K. von Troil, och denne 1818 erhållit tjänstledighet samt 1821 afsked. Såsom sådan erhöll han, sedan finska kommittén i Petersburg 1826 blifvit upplöst, 1834 titeln ministerstatssekreterare. Städse i besittning af Alexander I:s orubbade förtroende, förmådde han dock icke på grund af den reaktionära anda, som under dennes senaste regeringstid vann insteg, utverka finska ständernas sammankallande. Sedan Alexander vid sitt frånfälle 1825 efterträdts af sin broder Nikolaus, förmådde han visserligen denne att afgifva sin regentförsäkran till Finlands folk, men han fann dock sitt inflytande efter hand allt mer förminskadt. Dock lyckades han städse upprätthålla Finlands författningsenliga ställning, liksom han ock medverkade till den ekonomiska förkofran, hvaråt landet hade att glädja sig en tid framåt. Denna skildras bl. a. i en af honom afgifven Underdånig berättelse angående storfurstendömet Finlands tillstånd och förvaltning ifrån och med 1826 intill närvarande tid (1836). R., som 1826 blef vice kansler för finska universitetet, upphöjdes s. å. i grefligt stånd. Hedersledamot af kejserliga Vetenskapsakademien i Petersburg, blef han heders-filosofie magister vid Åbo universitets sekularfest 1840. Död i Petersburg d. 8 mars 1841. För genom subskription insamlade medel slogs öfver honom 1844 en minnesmedalj. Gift 1805 med Anna Elisabeth Charlotta Hedenberg. Rehn, Jean Erik, arkitekt, gravör, konstälskare. Född d. 18 maj 1717. Son af Erik Bure och Rebecka Rehn (af den gamla stockholmska borgarsläkten), upptog R. moderns släktnamn. Efter idkade militärstudier, därunder han lade sig särdeles vinn om teckning, ingick han vid fortifikationen och befordrades till löjtnant-dessinatör vid nämnda kår. För att blifva i tillfälle att lära etsningskonsten eller, såsom det då hette, »skedvattensgravyren», reste han 1740 med offentligt understöd till Paris och utförde där under Le Bas' skickliga ledning åtskilliga lyckade arbeten i antydda väg, däribland planscherna öfver Ulrika Eleonoras bisättning och begrafning efter Hårlemans teckningar. Nämnda konstnär uppgjorde med honom 1745 ett kontrakt, enligt hvilket han mot årlig lön