skulle gå de svenska sidenfabrikerna tillhanda »med mönster- och patronritning samt fasoners projekterande». Han hade vid denna tid återkommit till fäderneslandet, där han blef en eftersökt teckningslärare. I sällskap med J. Pasch anträdde han 1755, för idkande af studier äfven i arkitektur, en ny färd till utlandet. Här vistades han i sexton månader, hvarunder han besökte Frankrike och Italien och i sistnämnda land uppehöll sig ett halft år i Rom. Hemkommen blef han 1757 hofintendent. Hans förmåga togs nu på mångfaldigt sätt i anspråk. Jämte det han lämnade ritningar till åtskilliga boningshus och herregårdar, anförtroddes åt honom en mängd inredningar och dekorationer å de kungliga slotten, tillsynen öfver kungliga husgerådskammaren och hoflivréerna, uppgörande af förslag till möbler, åkdon, tyg o. s. v. Då Gustaf III, hvilken jämte sina bröder i ungdomen åtnjutit undervisning i teckning af R., uppstigit på tronen, fick han röna många prof på denna sin forna lärjunges bevågenhet. Jämte det han kallades till ledamot af Målare- och bildhuggareakademien, erhöll han flera uppdrag vid omdaningen af Gripsholms slott. Först 1789 afgick R., efter beviljad afskedsansökan, från sin hofintendentsbefattning samt afled i Stockholm d. 19 mars 1793. Bland hans lärjungar förtjäna nämnas Hilleström, Floding m. fl. Hans efterlämnade konstverk bestå mest i kopparstick och lavier i ett eget raskt manér samt utmärkas for sina med säkerhet inlagda skuggmassor bredvid stora besparade dagrar. Af hans i vidsträckt mån anlitade skicklighet såsom dekoratör af rum förefinnas ännu många utmärkta prof, däribland att nämna biblioteket och konstkabinettet å Drottningholm, Gustaf III:s runda salong å Gripsholm samt åtskilliga praktrum å Stockholms slott. Gift med Anna Kristina Rungren. Rehnsköld, Carl Gustaf, krigare. Född i Greifswald d. 6 aug. 1651. Föräldrar: rikskammarrådet Gert Antoniison Kewenbringk, 1639 adlad Rehnsköld eller, såsom han och äfven sonen skref sig, Rehnschiöldt, och Brita Torskeskål. Sin uppfostran erhöll R. i Lund, till en del under den ryktbare Samuel Pufendorf, hvars då otryckta europeiska statshistoria han afskref med egen hand och ännu i mannaåldern studerade såsom en ovärderlig handbok. Vid tjugutvå års ålder ingick han som fänrik vid Värmlands regemente samt anställdes 1676 som löjtnant vid gardet. Det nyss förut började kriget lämnade honom ett gynnsamt tillfälle att utmärka sig, och han gjorde det äfven, så väl i smärre skärmytslingar, som vid hufvuddrabbningarna utanför Halmstad, Lund och Landskrona. Under kriget befordrad (1677) till öfverstlöjtnant vid Änkedrottningens lifregemente till häst, deltog han efter freden i indelningsverkets ordnande samt utnämndes 1689 till öfverste för Tyska lifregementet till fot och kommendant i Landskrona. Ehuru redan fyratio år gammal, begaf han sig 1691 till Holland, för att under Wilhelm af Oranien lära sig den högre krigskonsten. Under sin vistelse i utlandet utnämndes han till öfverste vid Norra skånska regementet till häst och blef efter sin hemkomst 1696 generalmajor. Med Carl XII:s uppstigande på tronen intog R. genast ett mycket högt rum i konungens bevågenhet samt bibehöll och befästade det under de följande krigstiderna. 1698 generallöjtnant och friherre (ehuru ej som sådan introducerad), anförde han vid landstigningen på Själland 1700 den vänstra flygeln, deltog i krigsrörelserna i Livland, där han vid Narva var den egentlige öfverbefälhafvaren men vann egentligen först i polska kriget sitt fältherrenamn. Åren 1703--04 anförde han, sedan han förstnämnda år utnämnts till general af kavalleriet, en i Stor-Polen särskild förlagd här, med uppdrag att framkalla och utveckla den sammansvärjning, som där då pågick, att afsätta August och uppsätta en ny konung. Det gifna uppdraget fullgjordes af R. med både lycka och skicklighet, och polackarna själfva medgåfvo, att afsättningsplanen icke så lätt kunnat verkställas utan hans medverkan. Hans framgångar nådde omsider sin höjd i den lysande segern vid Frauenstadt d. 3 februari 1706, där han med 9,000 man, men utan ett fältstycke, nedgjorde och förskingrade den 18,000 man starka fientliga hären, väl försedd med artilleri och skyddad af ett förskansadt läger. Segern förevigades genom en skådepenning, och R., som redan året förut (1705) blifvit upphöjd till kongl. råd, belönades nu med fältherrestafven och grefvebrefvet. Men den lätt vunna segern var jämväl begynnelsen till hans fall. Den alstrade hos honom ett öfvermod, som stötte alla hans underordnade och en oförvägenhet, som trotsade alla försiktighetsmått. Spänningen mellan honom och Carls andra gunstling, Piper, i anledning af olika åsikter rörande krigföringen, bidrog äfven i sin mån att framkalla de missgrepp, som ändade med olyckan vid Pultava d. 28 juni 1709. Nederlaget, för hvilket han inför eftervärlden skulle bära ansvaret, grämde honom djupt och bidrog jämte fångenskapen i Ryssland att kufva hans stolta sinne. Han var där den, som, till en början jämte Piper, hade att taga hand om de svenska fångarnas angelägenheter. I Moskwa, som han erhållit till förvisningsort, sysselsatte han sig med att lämna undervisning åt de fångna svenska officerarna i krigskonsten, hvarjämte han gaf flera af dem fritt tillträde till sitt bord. Ändtligen efter nio års fångenskap medgaf Carl XII hans utväxling. Den gamle generalen skyndade att ställa sin erfarenhet och befälhafvareskicklighet till konungens förfogande och följde, ehuru utan befäl, konungen till Fredrikshald. Följande året förordnad till öfverbefälhafvare i Skåne, ledde han där med högst begränsade tillgångar försvarskriget mot Danmark på ett sätt, som vunnit eftervärldens erkännande. Vid konung Fredriks kröning 1720 satte han såsom den äldste i rådet kronan på hans hufvud. Död, under en resa från Stockholm till Kungsör, på Läggestads gästgifvargård i Södermanland, d. 29 jan. 1722 och begrafven i Stockholms Storkyrka. Svenska akademien lät 1877 öfver honom slå en medalj