verkade, så länge han lefde. I afseende på hans verksamhet såsom kommunalman kan äfven nämnas, att han tillhörde styrelserna för så väl Chalmerska slöjdskolan som Göteborgs museum. Af det samhälle, han tillhörde, insattes han såsom dess representant i borgareståndet vid riksdagarna 1856--58, 1859--60 och 1862--63. Riksdagsärendena följde han med uppmärksamhet och inlade icke sällan i diskussionen, särdeles när det gällde finansiella ämnen, sitt tungt vägande ord. I barndomen vand vid ett tarfligt och hushållsaktigt lefnadssätt, bibehöll han detta under hela sitt lif, äfven efter det hans rikedomar vuxit till ett belopp, som till och med i Göteborg väckte uppmärksamhet. Vid hans frånfälle befanns hans förmögenhet uppgå till tre millioner riksdaler. Af dessa var något mer än hälften donerade till välgörenhetsanstalter och allmänt nyttiga ändamål. Främst bland de testamentariska dispositionerna är att nämna den stora gåfvan till Göteborgs stad af halfannan million riksdaler, att användas till allmännyttiga inrättningar på det sätt, att en half million genast fick disponeras, hvarefter den återstående millionen skulle så länge förräntas, tills summan åter stigit till en och en half million, då den halfva på nytt fick användas. R., hvars namn och verk genom den sålunda bildade Renströmska fonden alltid kommer att kvarstå i ett outplånligt minne i Göteborgs stads häfdaböcker, afled i nämnda stad den 26 juni 1869. Retzius. Släkten härstammar från kyrkoherden Bengt Nilsson Cornukindius i Odensvi af Kalmar län, f. 1555, d. 1610, hvars söner, efter en nära vid Odensvi prästgård belägen sjö Ressen, antogo namnet Ressius, sedermera förändradt till Retzius. 1. Retzius, Anders Johan, naturforskare. Född i Kristianstad d. 3 okt. 1742. Föräldrar: provinsialläkaren dr Nils Retzius och Lovisa Katarina Schreiber. Inskrifven som student i Lund 1758, sysselsatte R. sig med naturvetenskapliga studier. Ekonomiska trångmål nödgade honom att redan efter ett års förlopp afbryta universitetsstudierna för att ägna sig åt de mindre omfattande studier, som erfordras för apotekaryrket. Han aflade också 1761 inför Collegium medicum i Stockholm apotekarexamen, men återvände redan året därefter till Lund och blef där 1764 docent i kemi, ehuru han först två år därefter, 1766, tog fil. magistergraden, därvid innehafvande andra hedersrummet. Följande år kallades han till docent äfven i naturalhistoria, hvarefter han 1768 lät inskrifva sig såsom auskultant i Bergskollegium och utarbetade, under sin däraf föranledda vistelse i Stockholm, en lärobok i farmaci (Kort begrepp af grunderna till Pharmacien), som utkom 1769 och öfversattes på både latin och tyska och på sin tid åtnjöt stort anseende. 1771 befordrad till adjunkt i naturalhistoria vid Lunds universitet, begynte han sin, så att säga, ord. akademiska bana med stiftandet af »Fysiografiska sällskapet», hvilket efter en mer än hundraårig tillvaro fortlefver med friskt vetenskapligt lif. E. o. professor 1777, undfick han 1781 professors lönetur, ehuru han icke förrän 1795 efter E. G. Lidbeck fick emottaga professuren i naturvetenskaperna, tillika innefattande uppdrag att föreläsa i kemi. Sedan han 1805 till Lunds universitet skänkt en samling forntida stenredskap, öfverlät han 1811 till detsamma sina dyrbara samlingar af naturalier. Sin professorsbefattning innehade han sedan till 1812, då han såsom emeritus erhöll tjänstledighet, men bibehöll ännu några år inseendet öfver botaniska trädgården. Vid 1817 års promotion mottog han jubelkransen och afled i Stockholm d. 6 okt. 1821. R:s verksamhet såsom skriftställare, akademisk lärare, och ledare af yngre förmågor var af ganska stor betydelse för det naturvetenskapliga studiet i Sverige. Hans efterlämnade talrika arbeten omfatta icke blott zoologi, botanik och mineralogi utan äfven kemi, ekonomi och paläontologi, i hvilken sistnämnda vetenskap han genom att väcka uppmärksamheten på fossila fynd kan anses ha varit den, som först vändt hågen till geologiska undersökningar. Själf lifvande med föredömen af forskningslust och arbetsifver, uppfostrade han omkring sig en skola af unga naturforskare, af hvilka många, såsom hans efterträdare Fallén, sonen Anders Retzius, C. A. Agardh m. fl., sedan bidragit att sprida glans både öfver Lunds akademi och öfver fäderneslandet. De förtjänster, R. sålunda i flera riktningar inlagt om det vetenskapliga lifvets utveckling i vårt land, kunde gifvetvis icke förblifva utan vedermälen af offentligt erkännande. Vetenskapsakademien kallade honom 1782 till sin ledamot och hedrade äfven hans minne, i det den 1842 lät öfver honom prägla en medalj. Sedan 1778 tillhörde han Vet. o. vitt. samh. i Göteborg och sedan 1812 Landtbruksakademien. Äfvenså var han ledamot af en mängd utländska lärda samfund. Växtsläktet Retzia har efter honom uppkallats af Thunberg. Gift 1792 med Ulrika Beata Prytz. 2. Retzius, Lorens Kristoffer, homilet. Född i Kristianstad den 21 sept. 1745; den föregåendes bror. Inskrifven som student i Lund 1762, förberedde R. sig för den filosofiska graden men måste på grund af bristande tillgångar afstå från dess afläggande och i stället ingå i kyrkans tjänst. Efter erhållen ordination, tjänstgjorde han någon tid såsom pastorsadjunkt i stiftet och kallades 1776 till huspredikant hos riksrådet grefve Johan Snoilsky. Utnämnd 1784 till skvadronspredikant vid Skånska husarregementet, blef han 1796 huspredikant hos direktör König på Storeberg i Tådene socken af Västergötland, 1789 kyrkoherde i nämnda församling och 1801 prost. Död i Tådene prästgård 1818. Såsom skriftställare är det endast inom homiletikens område, R. uppträdt, men där med ej mindre än tre årgångar predikningar, den första med titel: Samling af predikningar om den korsfäste Jesum, såväl för, som uti syndare till förlossning och salighet 1786--95, den andra: Den sanna lifsens väg, för alla allvarligt