e. o. adjunkt i teologiska fakulteten. Prästvigd 1825, förordnades han följande året till prefekt vid teologiska seminariet och hugnades s. å. med Kärrstorps prebendepastorat. Teol. doktor 1830, befordrades han tre år senare till teol. adjunkt och kyrkoherde i Uppåkra, blef 1838 akademibibliotekarie, 1844 professor i dogmatik och moralteologi samt kyrkoherde i Husie och året därefter förste teologie professor och domprost i Lund. 1852 kallades han af konung Oscar I till statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet samt innehade detta förtroendekall till 1855, då han utnämndes till biskop och prokansler i Lund. Icke fullt ett år efter det han mottagit dessa förenade ämbeten erhöll han kallelse och fullmakt att vara Svea rikes ärkebiskop. Vid de tre riksmöten, som inföllo 1844--51, var R. fullmäktig för Lunds stifts prästerskap. Vid de följande ståndsriksdagarna, utom den 1853--54 hållna, satt han såsom själfskrifven ledamot af prästeståndet och var de fyra sista dess själfskrifne talman. Äfven i det första svenska kyrkomötet 1868 intog han platsen som själfskrifven ordförande. Död i Uppsala d. 28 juni 1870. Det hos R. mest framstående och tilltalande var -- människan. Aldrig, ej en gång på sin äras höjd, glömde han, att han genom andra blifvit, hvad han var, och betraktade sitt timliga goda endast som ett lån till andras understöd. Mången ung man hade honom att tacka för ett kraftigt handtag på sin studiebana, och många behöfvande välsignade i honom sin räddare och välgörare. På teologiens och den historiska forskningens fält var han en flitig arbetare, och många af hans skrifter t. ex. hans Svenska Kyrkans Historia del. I--IV, 1838--65 skola alltid trots sin torra och kärfva stil hafva ett bestående värde. För sin afhandling Öfversigt af den behandling, som det hedniska Sveriges historia erhållit före medlet af 17:de årh. erhöll han Vitt. hist. och Ant. akad:s högsta pris 1833. I Svenska akademien invaldes han 1852. Ogift. Reuterholm. Svensk ätt, härstammande från en Per Gisslesson, som lefde vid medlet af 1600-talet och var fiskare under Stensjö på Nyckelön i Mälaren. Hans sonson Nils Esbjörnsson -- se R. 1 -- adlades 1708 under namnet von Reuterholm, hvilket han ändrade till Reuterholm, då han 1735 erhöll friherrlig värdighet. Ätten utslocknade 1864. 1. Reuterholm, Nils Esbjörnsson, ämbetsman. Född på Fiholms kungsladugård i Rytterne socken i Västmanland d. 16 sept. 1676. Föräldrar: arrendatorn af nämnda egendom Esbjörn Pedersson och Elisabet Krok. Efter idkade studier i Västerås och Uppsala antogs R. 1697 såsom biträde vid svenska ambassadens kansli i Haag under de då pågående fredsunderhandlingarna i Rijswijk, mellan Frankrike och de mot detsamma förbundna makterna, vid hvilka Sverige uppträdde som medlare. Sedan han därefter med den ena af de svenska ambassadörerna vid nämnda tillfälle, grefve Carl Bonde, gjort en resa till England, anställdes han s. å. vid svenska beskickningen i Holland samt 1700 såsom kommissionssekreterare vid Kur-Hannoverska hofvet. Fyra år därefter medföljde han såsom kommissionssekreterare svenska ambassadören till konungavalet i Warschau. Knappt hade detta försiggått och Stanislaus blifvit utropad till konung förrän staden öfverrumplades af konung August, och hela svenska beskickningen råkade i hans händer. Utväxling företogs dock så fort som möjligt, och R. uppsatte sedan nästan ensam förbundstraktaten mellan Carl XII och Stanislaus. Efter slutad förrättning utnämnd till k. hofsekreterare i fält, erhöll han 1708 adlig sköld med namnet von Reuterholm, blef två år senare krigskommissarie och 1715 krigsråd men fortfor ända till Carl XII:s död att bestrida befattningen som krigskommissarie. Såsom sådan utvecklade han en synnerligen förtjänstfull verksamhet om Vadstena krigsmanshuskassa, hvars förvaltning han öfvertog 1719, och som genom hans välbetänkta åtgärder snart lämnade underhåll åt ett dubbelt större antal gratialister än förut. 1732 förordnades han till landshöfding öfver Stora Kopparbergs län och upphöjdes 1735 till friherre, då han bortlade von framför namnet samt förflyttades slutligen 1739 till landshöfding öfver Nerkes och Värmlands län. Själf utrustad med stor bildning, gynnade han vetenskaper och deras idkare, bland hvilka senare Linné var en af dem, som hade att fägna sig af hans understöd och välvilja. Vorden blind på sin ålderdom, tog han 1756 afsked och afled samma år i Örebro. Gift 1708 med Hedvig Sofia Leopolden från Hannover. 2. Reuterholm, Esbjörn Kristian, riksråd. Född d. 12 mars 1710; den föregåendes son. Anställd 1728 såsom e. o. kanslist i Generalförrådskassakontoret i Krigskollegium, öfvergick R. följande år till samma tjänstegrad i Justitierevisionen. Härmed var emellertid hans tjänstemannabana afslutad, om man undantager, att han en kortare tid var vikarierande lagman i Skåne samt att han vid vissa tillfällen var sin fader behjälplig vid skötandet af dennes landshöfdingssyssla. Utnämnd 1739 till hofjunkare hos drottning Ulrika Eleonora, blef han kammarherre 1744. Så snart han nått laga ålder, hade han börjat deltaga i riddarhusets debatter och framträdde redan 1734 som en oförfärad kämpe mot samvetstvång och kyrkliga förföljelser. Lika energiskt motsatte han sig vid 1740--41 års riksdag det så lättsinnigt inledda kriget mot Ryssland. Sedan han 1744 ingått giftermål med friherrinnan Maria Gyllenstierna, drog han sig tillbaka från hoftjänsten, erhöll vid afskedet hofmarskalks titel samt tillbragte omkring tjugu år, först på Tunbyholm i Skåne, och efter 1753 på sin egendom Svidja i Finland. Här ansågs han för i hög grad besynnerlig och skall långa tider uppehållit sig i skogarna, utan att se eller tala vid någon människa. Dock var han icke sysslolös, utan hans tid upptogs dels af jordbrukets skötande, dels af skriftställeri i politiska frågor.