Arbetsam och ordningsälskande, enkel och flärdlös i sitt uppträdande, drogs han af hela sitt skaplynne åt Mössornas läger. Städse orädd och färdig att slå ett slag för sin öfvertygelse, gjorde han sig ock vid 1760 års riksdag så gällande inom deras led, att han insattes i sekreta deputationen, där han liksom i riddarhusets plena starkt drog i härnad mot Hattarnas lättsinniga yttre och inre politik. Än mera syntes han i spetsen vid Mössornas stränga räfst vid 1765--66 års riksdag, då han hade plats i sekreta utskottet. I sept. 1765 inkallades han i rådet, där han snart visade en aktningsvärd själfständighet och särskildt på ett hedrande sätt utmärkte sig genom att taga afstånd från förföljelser mot från statskyrkans lära afvikande i religiösa frågor. Beklagligt nog lät han dock äfven stundom af envishet och rätthafveri sig invecklas i bittra tvister, bl. a. den med kammarkollegiet, som ytterst gaf anledning till Adolf Fredriks tronafsägelse i dec. 1768 och den vid dennas återkallande åvägabragta riksdagskallelsen, hvilken af R. på det skarpaste bekämpades. Då denna emellertid icke stod att hindra, kastade sig R. med ifver in i valstriden och ansågs länge som författare till den märkliga skriften: »Upplysning för svenska folket om anledningen, orsaken och afsikterna med urtima riksdagen 1769», men detta författarskap är lindrigast sagdt obevisadt och knappast ens sannolikt. Vinden blåste emellertid Mössorna emot och Hattarna förfogade öfver öfvervikt inom alla stånd. Orädd som alltid, var R. den ende af rådet, som kraftigt försvarade sig mot motpartiets anklagelser men blef icke desto mindre 1769 afsatt från sitt ämbete. I okt. 1771 återinsatt i detsamma, aflägsnades han ånyo från sin post genom Gustaf III:s revolution, hvilken äfven i öfrigt kostade honom åtskilliga vidrigheter och slutligen lifvet. Under ett besök å sina gods i Finland, sommaren 1772, blef nämligen R. af Sprengtportens utskickade, fänriken Mikael Cosswa (sederm. Anckarswärd), lockad ombord å dennes jakt och som fånge förd till Sveaborg. Genom fängelserummets osundhet ådrog han sig den sjukdom, som, sedan han blifvit frigifven, ändade hans lif å Svidja d. 20 jan. 1773. R. bjuder bilden af en verklig karaktär, fast och rättrådig, men tyvärr ock i många fall genom sin envishet och sitt parvenylikt ekonomiska sinne osympatisk. 3. Reuterholm, Axel Gottlieb, politiker. Född d. 15 sept. 1714; den föreg broder. R. ingick tidigt å ämbetsmannabanan 1732 som e. o. kanslist i krigsexpeditionen, blef 1743 auskultant i kammarkollegium och 1745 direktör vid kontrollverket. R. drogs ock tidigt in i politiken och deltog redan på 1740-talet i Mössornas intimaste rådslag samt stod i liflig förbindelse med den ryske ministern Panin. 1754 utnämnd till kammarherre, framträdde han vid 1755--56 års riksdag som en af hofpartiets talangfullaste kämpar i striden mot rådet och Hattarna, särskildt vid debatterna om »Ärlig Svensk» och tjänstebetänkandet. Han befanns ock så besvärlig för motståndarna, att dessa åvägabragte hans uteslutning från riddarhuset på grund af hans »förgripliga åsikter». Vid 1760--62 års riksdag upphäfdes detta beslut, och R. var åter på sin plats i den parlamentariska striden, alltmera framträdande som en af de med hofvet samarbetande Mössornas främsta män samt tillstyrkte i allmänhet hofsamma och moderata åtgärder. 1762 befordrad till kammarråd, afled R. ogift i Stockholm redan d. 13 mars 1763. 4. Reuterholm, Gustaf Gottfrid, ämbetsman, politiker. Född d. 29 sept. 1721; den föreg. broder. Auskultant i bergskollegium 1737, visade R. tidigt politiskt intresse, liksom sina bröder tillhörande Mössornas leder. Han ådagalade i många stycken framsynta tänkesätt och föreslog bl. a. vid 1760--62 års riksdag tryckning af adelns protokoll, hvilket dock af ståndet afslogs. Beklagligt nog lät han dock komma sig till last en betänklig egennytta, som i hög grad fläckat hans minne. För att förmå honom att undertrycka ett memorial, hvari han strängt gick till rätta med bankens förvaltning, fann majoriteten lämpligt att tilldela honom en bankokommissariesyssla med full lön och R. samtyckte till denna nesliga transaktion. Han synes ock härigenom i någon mån blifvit blidare stämd mot Hattarna och yrkade vid Mössornas stränga räfst med växelkontoren vid 1765--66 års riksdag mildare åtgärder samt lyckades för sin mening vinna adeln och borgarståndet, hvarigenom förföljelseifvern hejdades. Han stötte sig härigenom med sina häftigare partivänner, hvilka åvägabragte hans aflägsnande från bankokommissariesysslan, som han ej återfick förrän 1772. Som ordförande inom ett särskildt utskott inom den stora deputationen, som 1765 tillsatts för behandling af framställningar om vidgad tryckfrihet, hade R. fröjden att se sina i likartad riktning gående mångåriga sträfvanden förverkligade i en utsträckning, för hvilken han, att döma af hans reservation mot upphäfvandet af censuren, själf skyggade tillbaka. Äfven vid de efterföljande riksdagarna under frihetstiden var R. en af Mössornas flitigaste debattörer, men försvinner sedermera i bakgrunden. Under brorsonens styrelse hugnades R., som 1786 tog afsked från sin befattning i banken, med landshöfdings titel 1794 och afled å Stora Ekeby sätesgård i Västmanland d. 5 april 1803. Gift 1: 1762 med Katarina Sundgren, 2: 1767 med Gertrud Charlotta Söderhjelm. 5. Reuterholm, Axel Kristian, ämbetsman. Född d. 27 sept. 1753; den föreg. brorson och son af R. 2. Efter afslutade studier tjänstgjorde R. till en början i Svea hofrätt men öfvergick snart till den militära banan och blef 1771 kornett vid Bohus' dragonregemente, där han 1774 befordrades till löjtnant. 1778 transporterades han till lifdrabanterna som vice korpral. Han tröttnade så småningom vid krigstjänsten samt utnämndes 1783 till adjungerad ledamot i Åbo hofrätt, med säte och stämma framför assessorerna, och blef 1784 lagman öfver Nylands och Tavastehus län. Sedan den yngre brodern kommit till makten under Gustaf IV Adolfs förmyndareregering, följde en rad af tjänstebyten för R., alla åtföljda af för honom fördelaktiga ackordssummor. Efter att ha bortackorderat sin lagmanssyssla till