annan person 1792, då han erhöll landshöfdings titel, kallades han 1793 till ledamot af konungens högsta domstol och erhöll 1794 fullmakt att vara president i Göta hofrätt, hvilken syssla han dock aldrig tillträdde utan 1795 mot en ansenlig summa bortackorderade. Han blef då i stället president i statskontoret men förflyttades 1796 som president till Vasa hofrätt. Då ryssarne 1808 plundrade Vasa, undkom R. med knapp nöd med lifvet och ställde sig därefter under ryska arméns skydd. Död å egendomen Loviselund i Finland d. 19 jan. 1811. Liksom sin yngre broder var R. stolt och högdragen samt förstod som sagdt väl att se sina ekonomiska intressen till godo. Liksom fadern och farfadern var R. en ifrig samlare, i synnerhet af acta publica, förordningar o. dyl., hvilka nu, utgörande ett stort antal band, förvaras i Kongl. biblioteket. En annan samling »Reuterholmska papper» inköptes 1824 af svenska regeringen från hans enka. Gift 1797 med Lovisa Charlotta Malm. Ätten utslocknade 1864 med hans son. 6. Reuterholm, Gustaf Adolf, statsman. Född å Svidja i Finland d. 7 juli 1756; den föreg. broder. Student i Uppsala 1771, inträdde R. 1775 som fänrik vid Västmanlands regemente men lämnade efter två år den militära banan och blef 1778 kammarherre hos drottning Sofia Magdalena. Han hade af fadern ärft såväl hans bättre egenskaper: arbetsamhet och ordningssinne samt sinne för litterära öfningar som hans sämre: rätthafveri och härsklystnad, som hos sonen på grund af hans lynnesanläggning framträdde i en än mindre tilltalande form. På en gång högdragen och adelsstolt samt med nästan fanatiskt svärmeri omfattande de frihetsläror, som vid denna tid förkunnades i Frankrike, intogs han snart af ett fanatiskt hat till Gustaf III och blef för en kort tid arresterad under 1789 års riksdag. Genom sin böjelse för mysticism och andeskåderi hade han kommit i närmare beröring med hertig Carl och när denne som förmyndare för sin brorson 1792 öfvertagit riksstyrelsen, blef R. Sveriges verkliga regent. De yttre tecknen på hans betydande ställning följde i rask följd. Han blef sålunda 1792 öfverkammarherre hos änkedrottningen, president i kammarrevisionen och ständig medlem af hertigens konselj, 1793 »en af rikets herrar» samt 1794 serafimerriddare. R:s ernående af makten följdes af betydande förändringar i Sveriges inre och yttre regeringssystem. En frisinnad tryckfrihetsordning utfärdades, sparsamhet och ordning infördes i förvaltningen och R. själf utvecklade stor drift och arbetsamhet. Märkligast var dock hans utrikespolitik, som gick ut på ett närmande till det republikanska Frankrike, och Sverige var en af de få makter, som 1795 erkände franska republiken. Till Ryssland blef förhållandet däremot mera kallsinnigt, hvaraf gustavianerna med G. M. Armfelt i spetsen begagnade sig för att förmå Ryssland till inblandning i svenska förhållanden. De löst utkastade planer, som i historien gått under rubriken »Armfeltska konspirationen», röjdes dock genom ledarens oförsiktighet och kommo af sig vid ingången. Mot slutet af sin styrelsetid sökte R. åter närma Sverige och Ryssland genom Gustaf Adolfs förlofning med ryska kejsarinnans sondotter, hvilken förbindelse dock som bekant snart blef bruten. I sin inre politik bragtes R. snart af sitt despotiska skaplynne att taga afstånd från sina teoretiska frihetsidéer. En mängd hänsynslösa åtgärder visade, att dessa voro föga rotade, bl. a. stängningen af Svenska akademien 1795. Den unga konungens välbehag hade R. ej lyckats nå och då han efter Gustaf Adolfs regeringstillträde i nov. 1796 i öfverilning inlämnade sin anhållan om afsked från alla sina ämbeten,, blef detta ej allenast beviljadt utan han erhöll ock tillsägelse att omedelbart lämna hufvudstaden. Han irrade nu under en följd af år under namnet Tempelcreutz omkring i Europa, sysselsatt med frimureri och andeskåderier samt synes mer och mer hemfallit åt förföljelsemani. Efter revolutionen återvände han till fäderneslandet och sökte 1810 åter sätta sig i förbindelse med sin forne vän och gynnare, Carl XIII, men dennes konstitutionella rådgifvare, som fruktade för hans inflytande öfver konungen, begagnade sig af den föga vördnadsfulla tonen i ett bref, som R. skrifvit till denne, att ej allenast hindra ett personligt sammanträffande dem emellan utan ock att få utfärdadt ett förbud för R. att visa sig inför konungen, med frihet dock att för öfrigt vistas i Sverige. Utom sig af förbittring, gick R. 1810 åter i landsflykt och afled ogift i Schleswig d. 26 okt. 1813, enligt sägen af förskräckelse öfver svenska arméns inryckande i detta land. Reuterskiöld, Alexander Fabian Zephanias, militär, statsråd. Född vid Ludvika bruk i Dalarne d. 3 dec. 1804. Föräldrar: öfverjägmästaren, bruksägaren Axel Fredrik Reuterskiöld och Anna Dorotea Cedercreutz. Utnämnd till fänrik vid Västmanlands regemente 1822, tjänstgjorde R. följande året vid den då pågående gränsregleringen mot Ryssland, såsom adjutant hos rikskommissarien, generallöjtnanten frih. G. Peyron, samt anställdes 1824 vid den arbetskommendering, som var beordrad till kanalbyggnaden vid Väddö, då han tillika var arbetschef vid norra stationen. Efter sju års militärtjänst befordrad 1829 till löjtnant, och efter ytterliga elfva år, 1840, till kapten i armén, utnämndes han 1842 till kapten i regementet, blef 1847 öfverstlöjtnant och förste major vid nämnda regemente samt 1856 öfverste och chef för Helsinge regemente, hvilken plats han 1860 utbytte mot chefsbefattningen vid Upplands regemente. Under denna långa tjänstetid vid mer än ett tillfälle pröfvad för sin själfständighet, sitt nit och sin sakkännedom i allt hvad som rörde militärväsendet, utnämndes han d. 28 mars 1862, sedan han dagen förut blifvit befordrad till generalmajor, till statsråd och chef för landtförsvarsdepartement. I enlighet med hans uppfattning, att Sverige i sitt förhållande