och homiletisk författare och jämväl såsom latinsk skald. Hans Monasteriologia sueogothica eller Klosterbeskrifning 1740, Sviogothia munita eller historisk förteckning på borgar, fästningar, slott, kungshus och kungsgårdar i Svea och Götha riken 1744, samt Episcoposcopia suiogothica, eller Sticht och Biskopschrönica 1752 vittna om berömlig forskning och utgöra, med all deras gammaldags utrustning, icke oviktiga källor för vår äldre historia. Vid de riksdagar, han som biskop bevistade, tillhörde han Mösspartiet. Hans barn blefvo på grund af faderns förtjänster 1751 hugnade med adligt stånd under namnet Odencrantz. Gift 1721 med Katarina Ihre. Ribbing. Enligt uppgifter, hvilka dock icke äro bevisliga, leder ätten sina anor från de norska Ribbungarna och skulle således bland sina ättefäder räkna både jarlar och konungar. Hur pass mycken historisk grund kan finnas för denna släktledning, må lämnas därhän. Med säkerhet kan emellertid den nu lefvande ätten ledas tillbaka till en Peder R. vid midten af 1400-talet. Detta under förutsättning, att denne varit fader till den Knut R., som i slutet af 1400-talet var häradshöfding i Marks härad. Alla nu lefvande grenar af ätten härstamma nämligen från Knuts sonson, Peder Svensson. Med Peders son Kristofer introducerades ätten 1625 på riddarhuset. Den har utgrenat sig i två friherrliga ätter: Ribbing af Zernawa och Ribbing af Koberg. Den förra utgången på svärdssidan 1882, härstammade från landshöfdingen Peder R. -- se R. 7, -- som 1654 förlänades friherrlig värdighet. Den senare, utg. på svärdssidan 1883, härstammade från landshöfdingen Bengt R., som 1731 upphöjdes i friherrligt stånd. Dennes son Fredrik R. -- se R. 11 -- erhöll 1778 greflig värdighet, men grefliga ätten R. upphörde därigenom, att hans ende efterlefvande son -- se R. 12 -- dömdes grefskapet förlustig. Den ursprungliga adliga ätten har delat sig i två grenar, Österby- och Ulfsnäs-grenarna. Adliga ätterna: 1. Ribbing, Bengt, riksråd. Född på Fästered i Västergötland »måndagen före Margarethæ dag» 1541. Föräldrar: Sven (Ribbing) till Bjurbäck och Fästered, samt Anna Gylta. Vid några och tjugu års ålder utsågs R. af Erik XIV till medhjälpare åt ståthållaren på Kalmar slott samt behöll samma post under Johans regering. På Kalmar stannade han till 1583, men hade redan året förut blifvit förordnad till lagman på Öland. Sex år senare upptog Johan honom bland Svea rikes råd och utnämnde honom 1590 till lagman i Västmanland, Dalarne och Bergslagen. Hos Johan stod han i mycken gunst och användes till åtskilliga förtroendevärf. Efter Johan III:s död slöt han sig till de rådsherrar, som 1592 med hertig Carl ingingo föreningen till styrelsens förande under Sigismunds frånvaro i Polen. R. var bland dem, som underskrefvo Uppsala mötes beslut, och deltog äfven i rådets allvarsamma föreställningar till Sigismund 1593 och 1594. Död helt plötsligt d. 9 juli 1594. Rörande anledningen till hans död uppkom det underliga ryktet, att han skulle af hertig Carl fått sin bane. R. skulle nämligen vid något tillfälle, då hertigen varit vred, så eftertryckligt fått smaka hans silfverhammare, att han däraf afled. I alla händelser hvilar ett visst mörker öfver orsaken till R:s plötsliga död. Hertigen visade sig högst uppbragt öfver det utspridda ryktet och vidtog kraftiga åtgärder för att rentvå sig från den gjorda beskyllningen. Gift å 1570-talet med Brigitta Gabrielsdotter (Oxenstierna). 2. Ribbing, Lindorm, riksråd. Född på Svansö i Älfsborgs län d. 25 april 1569; den föregåendes brorson. Föräldrar: ståthållaren å Vadstena slott Peder Ribbing och Märta Jonsdotter Oxehufvud. Nämnes i ungdomen Johan III:s »fanjunkare» och erhöll vid tjugufem års ålder fullmakt såsom häradshöfding i Seminghundra härad af Uppland. 1604 utnämndes han till hofmästare och råd hos hertig Johan af Östergötland, blef året därefter befallningsman öfver Vadstena stad och län samt 1615 lagman i Östergötland. Tre år senare förordnades han till landshöfding i Östergötland och upphöjdes till riksråd 1624. S. å finner man honom såsom en af de fyra kommissarier, som under Axel Oxenstiernas ledning afslöto traktaten med Danmark i Sjöared. Död den 1 april 1627. Den 24 sept. 1598 sändes han af hertig Carl till Sigismund, som då låg i Linköping, med ett fredsförslag, och kom därigenom att utöfva något inflytande på utgången af slaget vid Stångebro. R. hade nämligen ännu icke lämnat konungens högkvarter, då hertigens skaror tidigt följande morgon anryckte mot Stångån. Under den hetaste striden, då Sigismunds folk begynte vika och Johan Gyllenstierna med adelsfanan skyndade till undsättning, ropade R., som i detsamma kom ridande ur staden, att adelsfanan borde stanna såsom vakt kring konungens person. Som detta ansågs som en order af Sigismund, stannade Gyllenstierna overksam, och detta uppskof afgjorde i icke ringa mån hertig Carls seger. Gift 1605 med Märta Bonde. 3. Ribbing, Seved, riksråd och riksskattmästare. Född på Fästered i Västergötland »fastlagssöndagen» 1552; den föregåendes farbror och broder till R. 1. Af Johan III, i hvars tjänst R. redan 1580 var anställd, åtnjöt han mycken ynnest. Hugnad af honom med stora förläningar i Västergötland, var han 1588 anställd såsom lagman därstädes och utnämndes 1591 till konungens hofmarskalk. Efter att under de inbördes stridigheterna med anledning af Sigismunds tronbestigning till en början hafva hållit sig neutral, slöt han sig sedermera till hertig Carl. Utnämnd 1604, utan att ännu tillhöra rådet, till »riksens öfversterentemästare», utsågs han vid riksdagen i Stockholm 1605 till en af bisittarna i domstolen öfver Hogenskild Bielke, men hans namn saknas bland namnteckningarna under domen. Vid Carl IX:s kröning 1607 officierade R., som 1605 blifvit inkallad i rådet, såsom riksskattmästare, i hvilken egenskap han bekräftades af Gustaf Adolf efter dennes tronbestigning 1612. Utan att vara någon förmåga af första ordning, var dock R. en man, som både ägde och förtjänade sin konungs förtroende. Detta ses bland annat däraf, att ehuru Carl IX icke sällan