Drakensköld och 2: 1740 med Charlotta Eck. Sonen Mathias fick 1772 jämte sina kusiner, R. 1:s söner, sig förlänad adlig värdighet under namnet Ribben. Richardson, Jakob, ämbetsman, topograf. Föddes i Halmstad 1687. Föräldrar: rådmannen, sedermera postinspektoren därstädes, Richard Olofsson och Thala Albrektsdotter. R. hade 1715 blifvit förordnad till sekreterare vid Skånska fältstaten och undfick tre år senare fullmakt på denna fältsekreteraretjänst. Då verket efter freden blef indraget 1722, fick han afsked samt tjänstgjorde därefter under många år dels i Kammarrevisionen, dels som krigskommissarie vid regements- och generalmönstringar. Omsider erhöll han 1734 åter en fast plats, i det han utnämndes till assessor i Antiqvitetsarkivet och fortfor med denna befattning till sin död i Stockholm d. 16 sept. 1759. Hans antikvariska verksamhet utom arkivet omfattade en närmare undersökning af hans fädernebygd Halland, om hvilken han offentliggjort ett arbete: Hallandia antiqua et hodierna, thet är: Hallands historiska beskrifning, 2 del. 1752--53, hvilket arbete, som var ämnadt att äfven omfatta en 3:e del, ansågs vara af tämligen underhaltig beskaffenhet. Han har jämväl utgifvit: Inledning till krigsvetenskapen, 3 del. 1738--49, Samtal mellan herr Sanskiljert och herr Lärderik, angående dalallmogens uppror 1743 samt Historiskt bevis till Svea och Ghöta rikens urgamla frihet. -- den sistnämnda egentligen en konjunkturskrift med afseende på riksdagshändelserna 1756. Dessutom utgaf han 1755 en öfversättning af Loccænius, »Periodus imperatorum». Gift med Hedvig Billman. Richert. Släkten, som härstammar från Frankrike, där den ännu fortlefver och innehar adlig värdighet, inkom i medlet af 1600-talet till Sverige med Joakim R., som blef rådman i Ronneby och dog 1666. 1. Richert, Johan Gabriel, rättslärd, politiker. Född i Tidavads socken i Västergötland, d. 24 mars 1784. Föräldrar: lagmannen och häradshöfdingen i Vadsbo härad Johan Richert och Margareta Kristina Bergendahl. Student i Lund 1800, inskrefs R., sedan han året därefter aflagt juridisk examen, endast sjutton år gammal som auskultant i Göta hofrätt. Befordrad till vice häradshöfding, så fort han blifvit myndig, fick han 1813 kunglig fullmakt på häradshöfdinge- titel med befordringsrätt och inkallades året därefter, 1814, såsom ledamot i lagkommittén. Genast från sitt inträde i nämnda kommitté blef R. själen i densamma, dess verksammaste ledamot och den, som bar den största bördan af arbetet, hvilket hos honom underlättades af en sällsynt juridisk skicklighet och en beundransvärd arbetsförmåga. I lagkommittén fortfor han att vara verksam ända till 1823. Under tiden fortgick hans befordran på ämbetsmannabanan. Vid riksdagen 1817--18 uppdrogs honom af ständerna att vara ledamot af tryckfrihetskommittén och två år senare förordnades han af konungen till sekreterare vid Justitie-kanslersämbetet med titel af förste expeditionssekreterare i konungens kansli. 1821 emottog han en domsaga i Kalmar län, hvilken han 1822 utbytte mot Kinnefjärdings, Kinne och Kållands häraders domsaga i Skaraborgs län. Af ständerna 1823 utsedd till deras justitieombudsman, afsade han sig detta förtroendeuppdrag. 1824 inträdde han åter i lagkommittén men ägnade sig, sedan han 1832 därifrån utgått, en tid bortåt uteslutande åt skötandet af sitt domarekall i Västergötland. Kallad 1841 till ledamot af lagberedningen, inträdde han emellertid däri först 1844 och deltog i dess arbeten ända till början af år 1851, då desamma afslutades. R. återvände nu till sin domareverksamhet och fortfor därmed till inemot sin död d. 2 jan. 1864. R. var på en gång rättslärd och politiker. Såsom rättslärd intager han ett ganska högt rum i lagkunskapens häfder. Han ägde en vidsträckt beläsenhet, en ovanlig kännedom om främmande länders lagar, en outtröttlig forskningsifver samt var såsom domare strängt rättrådig. Såsom ledamot af de kommittéer, som hade att utarbeta förslag till reformering af allmänna lagen i vissa delar, sträfvade han att göra en human ande gällande i den nya lagstiftningen. Också vann denna sträfvan i icke ringa mån tillmötesgående vid den slutliga affattningen af de lagar, för hvilka de afgifna kommittéförslagen lågo till grund. R:s synnerliga förtjänst om lagstiftningsarbetet erkändes redan 1834 af Riksens ständer i det de då tillerkände honom en lifstidspension, som vid 1856--58 års riksdag höjdes till 3,000 rdr. Värdet af hans bidrag till nämnda arbete vitsordades ock i den skrifvelse, 1863 års lagutskott till honom aflät efter slutad behandling af nya strafflagen. Såsom politisk personlighet var han afgjordt frisinnad och en af stödjepelarna för 1830- och 1840-talens liberala fraktion. Gemensamt med grefve C. H. Anckarsvärd utarbetade han också 1830 Förslag till national-representation, med den norska statsförfattningen till mönster, och var sedermera Stockholms reformsällskaps främste medlem. Både inom den rättsvetenskapliga och politiska världen gällde under en lång tid R:s omdömen och yttranden ofantligt, och blott hans bestämda vägran hindrade hans inträde i konseljen, då han erbjöds plats i densamma efter Oskar I:s tronbestigning. En utförlig sympatisk biografi är 1905 utgifven öfver R. af K. Warburg. Gift 1819 med Sofia Schönherr, dotter af entomologen C. J. Schönherr (se nedan). Brorsonen Johan Christer Emil, son af landssekreteraren Nils Christer Richert och Katarina Magdalena Kafle, född i Vänersborg d. 15 jan. 1823, blef 1858 häradshöfding i Östra härads domsaga och 1868 i Luggude härads domsaga samt 1880 konsultativt statsråd. Med den öfriga frihandelsvänliga Themptanderska regeringen begärde han sitt afsked i febr. 1888, hvilket ock beviljades. R., som dog i Stockholm d. 2 nov. 1895, var sedan 1859 gift med Anna Granfeldt.