2. Richert, Mårten Birger, språkforskare, universitetslärare. Född i Fredsberg, Västergötland d. 12 maj 1837; den föregåendes brorson och son af häradshöfdingen, titulärlagmannen i Vadsbo domsaga, Västergötland, Gustaf Birger Richert och Carolina Charlotta Hasselström. Efter att 1854 hafva blifvit student i Uppsala, ägnade R. sig till en början åt studiet af bergsvetenskapen. Vissa omständigheter vållade emellertid, att han 1859 öfvergaf detta studium. Promoverad 1863 till filos. doktor, med innehafvande af andra hedersrummet, idkade han någon tid juridiska studier, men slog sig därefter på språkforskningen. En af honom 1866 utgifven diger afhandling, Bidrag till läran om de konsonantiska ljudlagarna i äldre och nyare språk föranledde hans kallande till docent i nordiska språk och jämförande språkforskning. »Såsom akademisk lärare blef R. från första början högt uppburen på grund af sin storartade förmåga att väcka intresse för sitt ämne och genom sin i allo gentlemanlika personlighet.» Utnämnd 1872 till adjunkt och 1877 till professor i nordiska språk, tillträdde han sistnämnda ämbete med en föreläsning Om rätta betydelsen af språkriktighet, i afseende hvarå han gjorde gällande en uppfattning, som stod i strid med den af Rydqvist, Säve, V. Rydberg m. fl. omfattade litterär-historiska. Hvad angår R:s ställning till rättskrifningsfrågan, må nämnas, att han med eftertryck häfdade uttalet såsom högsta rättesnöret för rättskrifningen. Beklagligen afbröts R:s vetenskapliga verksamhet af en genom öfveransträngning vållad sjuklighet, som nödgade honom att afhålla sig från sitt ämbetes utöfning i nära ett årtionde och slutligen lade honom i grafven d. 5 dec. 1886 i Södertelje. Utom hans förenämnda inträdesföreläsning, intagen 1888 i »Ny svensk tidskrift», må bland hans skrifter nämnas: Försök till belysning af mörkare och oförstådda ställen i den poetiska eddan 1877 samt Om rätta betydelsen af Västgötalagens inlednings- och slutord 1879, införd i »Nordisk tidskrift för filologi». Gift 1875 med friherrinnan Axianne Augusta von Knorring. Ridderhielm, Hans Isak, krigare. Född omkring 1660; son af generallöjtnanten Israel Isaksson, adlad Ridderhielm och Anna Vendela Strömberg. R. valde krigaryrket till sitt lefnadskall och följde därvid föredömet af sin fader, en tapper man, som, född i ringa villkor, från simpel karl i ledet tjänade sig upp till en hög militärisk ställning samt förvärfvade sig adlig sköld och märke. Sonen gjorde sig först såsom löjtnant vid Lifgardet bemärkt under kriget i Skåne och befordrades under dess fortgång till ryttmästare vid Lifregementet 1678 samt till major vid Nils Bielkes dragoner 1679. Året därefter utnämnd till öfverstlöjtnant, fördes han längre fram af sin krigarlust till krigsteatern i Flandern, där han först med franska armén deltog i belägringen af Mons, och sedan med de allierade i slaget vid Leuse, eröfringen af Huy, anfallet på Fort-Knoch och belägringen af Namur. Efter sin hemkomst anställd såsom öfverste för Björneborgs regemente 1696, erhöll han Carl XII:s fullmakt som generalmajor, då han gick att deltaga i de då utbrutna krigen. Under dessa gjorde han i Polen svenska hären ovärderliga tjänster, hvarför han 1704 befordrades till generallöjtnant och guvernör i Wismar samt upphöjdes till friherre, för hvilken värdighet han, såsom barnlös, likväl icke tog inträde på riddarhuset. Han fortfor äfven sedermera att kraftigt befordra svenskarnas krigsoperationer och hade just erhållit befallning att med åtta regementen understödja konung Stanislaus, när han för sjuklighet måste lämna ifrån sig befälet åt general Schultz, och kort därpå afled i Wismar 1709. Gift med sin kusin Brita Sofia von Güntersberch. Ridderhjerta, Gabriel Fredrik, militär, partigängare. Född d. 12 okt. 1768. Föräldrar: korpralen vid lifdrabantkåren Johan Fredrik Ridderhjerta och Maria Magdalena Kjellberg. R. blef fänrik vid Västmanlands regemente 1790, förste adjutant därstädes 1793 samt erhöll på begäran afsked 1794. Tre år senare utnämnd till kornett vid adelsfanan, stod han ännu kvar i denna grad, när han drog ut att deltaga i 1808 års krig och under detsamma gjorde sig bekant för lika djärfva och skickliga som lyckliga operationer i det »lilla kriget». Innan R. ankom till Finland, hade kustbefolkningen flera gånger tillkännagifvit sin önskan att bilda frikårer, blott den erhölle befälhafvare och ammunition. Så fort R. landstigit vid Korsön, samlade han omkring.sig några bönder från Valgrundsön och försäkrade sig om socknens präst, hvilken misstänktes att vara ryssvän. Med några soldater och uppbådad allmoge begynte han därpå sina operationer i trakten af Vasa och tillfångatog inom kort hundratjugu kosacker och jägare med befäl samt bemäktigade sig ett icke obetydligt förråd spannmål, utrednings- och beväringspersedlar. I spetsen för sin friskara, som efter hand förökats till tvåhundrafemtio man, befästade han sig vid Sålfs by och gjorde därifrån utmarscher i trakten. Vid underrättelsen, att Klingsporska hären var i antågande mot Vasa, skyndade han att understödja densamma och falla ryssarna i ryggen, men fann, att dessa vid ryktet om hans annalkande redan dragit sig tillbaka. Efter flera djärfva angrepp, därvid han från fienden tagit en mängd fångar, flera officerare och öfver hundra kosackhästar, förenades hans friskara slutligen med Gyllenbögels och tillhörde densamma under den återstående delen af fälttåget. För sina bedrifter befordrades R. 1809 till kapten i armén och 1812 till kapten vid Gotlands nationalbeväring. 1834 erhöll den gamle krigaren majors namn, heder och värdighet samt afled såsom place-major i Visby d. 9 jan. 1856. Gift 1802 med Katarina Maria von der Burg. 1. Riddermarck, Lars, ämbetsman. Född i Jönköping 1650. Föräldrar: kommissarien i kommersekollegium Petter Håkansson Wetterhamn och Margareta Sturmhatt. Efter idkade universitetsstudier först i Lund, där han 1670 utgaf Descriptio florentissimi regni Svio-gothici, och