sedermera i Jena, där han utgaf en disputation på latin och italienska, antogs R. 1674 till auskultant i Generalkommersekollegium, blef året därefter sekreterare hos riksrådet frih. Bengt Horn och 1676 fältsekreterare vid armén i Jämtland, om hvars öden han under en i utlandet företagen resa utgaf Unpartheiische relation. 1679 anställd såsom sekreterare hos den mäktige gunstlingen, riksrådet, frih. Johan Gyllenstierna, synes han hafva tagit denne till förebild som en bördsaristokratiens häftige vedersakare. Han blef emellertid fort framdragen. Sedan han 1680 i Gyllenstiernas ärenden företagit ett besök i Köpenhamn, blef han 1684 advokatfiskal vid riddarhuset, året därefter krigsfiskal samt k. aktor och ombudsman. Adlad 1688, utbytte han sitt dittills burna namn, Wetterhamn, mot Riddermarck. Själf lärd, kommenterade han andra lärdes arbeten men öfvade sin egen författareförmåga i pamfletter mot adelsståndet. Redan 1693 hade han varit antastad för sin förvaltning af riddarhuskassan, men slapp den gången tämligen skonsamt från saken. Sedermera invecklades han i ett par allvarsamma rättegångar för sitt närgångna skriftställeri, af hvilka den sista 1704 slutades så, att han dömdes från ära och adelskap samt till fängelse på Marstrands fästning. Här tillbragte han såsom straffånge under namn af Lars Persson hela tiden ända till 1719, då han omsider frigifven drog sig undan i skuggan af det enskilda lifvet och afled på Eckersholms bruk i Småland i början af 1730-talet. Gift 1688 med Johanna Magdalena Kejser. 2. Riddermarck, Andreas (Wetterhamn), universitetslärare. Född i Jönköping d. 20 nov. 1651; den föregåendes broder. Sina första akademiska studier gjorde R. vid det nyinrättade universitetet i Lund och fortsatte dem ytterligare under elfva år vid åtskilliga holländska och tyska högskolor. Efter sin hemkomst utnämnd till e. o. historiarum professor i Uppsala 1683, kallades han året därefter till mathes. professor i Lund med uppdrag att tillika vara lärare i lefvande språk. I denna befattning kvarstod han till 1702, då han förflyttades till professuren för svensk och romersk lagfarenhet vid samma högskola. Han hade förut på samma gång som brodern (1688) undfått adlig värdighet och kallade sig liksom denne för Riddermarck. Död på Plönninge i närheten af Halmstad d. 15 mars 1707. Att döma af det stora antalet akademiska afhandlingar, han efterlämnat, utöfvade han en icke obetydlig verksamhet såsom akademisk författare. Han försökte sig äfven på det vittra området och har utgifvit några latinska skaldestycken, hvarjämte han äfven skall hafva författat poem på svenska. Han var för öfrigt en flitig författare af almanackor. Jämte en Comptoir- och Skrijf-Almanach för 1698 utgaf han vanliga almanackor för åren 1691--1705, af hvilka åtskilliga utkommo både i Lund, Göteborg, Jönköping och Stockholm. Äfven en för 1706 utgifven almanacka, som bar hans brorsons namn, anses vara författad af honom. Gift 1697 med Anna Maria Sackensköld. Ridderschantz, Ebbe Ulfeld, krigare. Född på Åkesholm i Skåne d. 8 okt. 1686. Föräldrar: öfverstlöjtnanten Johan Hållfast, adlad Ridderschantz, och Maria Sofia Ulfeld, riksrådet Ebbe Ulfelds dotter och konung Kristian IV:s dotterdotter. I Carl XII:s tid, då kriget kanske mer än någonsin lockade med ära och utmärkelse, utgick R. vid fjorton års ålder såsom simpel ryttare för ett under Ovesholm i Skåne beläget rusthåll. Tillhörande Södra skånska kavalleriregementet, där fadern var öfverstlöjtnant, utmärkte han sig snart så, att han, jämte förtjänt befordran, tillvann sig konungens synnerliga nåd. Vid Klissov, där fadern stupade, tog han en ärofull del i den för de svenska vapnen segerrika slaktningen. Efter denna befordrades han från kornett till löjtnant och blef 1705 lifdrabant. Vid kalabaliken i Bender blef han svårt sårad, hvarför han af de hemtågande svenskarna måste lämnas kvar i Siebenbürgen, där hans frände, österrikiske fältmarskalken Leo Ulfeld, räckte honom en hjälpsam hand. Befordrad 1714 till vice korpral vid Lifdrabantskåren, lämnade han med kunglig tillåtelse svenska krigstjänsten och ingick i kejserliga armén under prins Eugène. Utnämnd till öfverste vid ett kejserligt kavalleriregemente och anställd såsom den store fältmarskalkens generaladjutant, följde han kejsarens härar på deras segerbana i Ungern, befordrades till generalmajor och erhöll riksgreflig värdighet under sin möderneätts namn och vapen. Efter Eugènes död och sedan han såsom öfverste för ett ryskt regemente stridt i polska tronföljdskriget 1733--35, återvände han till Sverige 1738, hedrad med en årlig pension af kejsarinnan Anna. Kvarstående i svensk krigstjänst till 1752, då han fick generalmajors afsked, tillbragte han sina återstående dagar i Skåne, där han afled, ogift, på Araslöf d. 6 april 1767. Det berättas, att vid hans hemkomst till fäderneslandet hans första fråga varit efter hans rusthållarfolk, och då han fick veta, att gumman ännu lefde, gjorde han, enligt ett löfte som han aflagt vid sitt uttåg ur Sverige trettiosju år förut, det första besöket hos henne. På hans fråga, om hon mindes någon af sina forna ryttare, beklagade hon isynnerhet junker Ebbe, som hon aldrig hört någonting ifrån. Hennes förvåning blef därför så mycket större, när hon i den främmande generalmajoren återfann sin förlorade ryttare, hvilken å sin sida lofvade att aldrig glömma sin redliga rusthållarmors ömhet vid hans afresa. Ridderstad, Carl Fredrik, publicist, skald, romanförfattare. Född på Riddersholm i Uppland d. 18 okt. 1807. Föräldrar: understallmästaren hos drottning Sofia Magdalena Carl Fredrik Ridderstad och Maria Charlotta Hedvig Wallenstråle. R. ägnade sig i ungdomen åt den militära banan och genomgick krigsskolan å Karlberg, där han för sin poetiska begåfning ådrog sig uppmärksamhet af då därstädes anställda lektorn A. A. Grafström. Sedan han anställts såsom fänrik vid Helsinge regemente, stannade hans vidare befordran vid löjtnantsfullmakten, som han erhöll 1839, hvarefter han tog afsked 1840. Han hade då redan gjort sig ett namn såsom skald och prosadiktare, genom talrika bidrag till kalendrarna Psyche och