Hebe under signaturen Rdd, äfvensom genom egna diktsamlingar: Tidsrunor 1831, Tids- och Krigsbilder 1837 och Ungdomsbilder 1838. Efter undfånget afsked nedsatte han sig först 1840 såsom boktryckare i Norrtelje och började s. å. tillsammans med O. P. Sturzen-Becker därstädes utgifva Tidning för Stockholms län, hvilken publikation gick i en afgjordt frisinnad anda, men upphörde efter ett halft års förlopp. På hösten 1840 öfverflyttade han sin verksamhet till Linköping, där H. P. Palmær börjat utgifva »Östgöta Correspondenten». R. blef nu hans bolagsman, och från d. 24 oktober 1840 utkom tidningen från Palmærs och Ridderstads tryckeri. Helt snart efter sitt inträde i tidningen öfvertog emellertid R. denna ensam och fortfor att utöfva redaktörsvärfvet däri till kort före sin död eller nära ett halft århundrade. Tidningen, som till en början var af en skarpt utpräglad liberal riktning, men efter hand erhöll en alltmera konservativ färg, upparbetades af R. till ett af landsortens mest ansedda publicistiska organ. Äfven på andra sätt blef R. i tillfälle att göra sina åsikter gällande och verka i framåtskridandets tjänst. Sålunda bevistade han såsom ledamot af ridderskapet och adeln riksdagarna 1844, 1847, 1850 och 1856 samt deltog 1849--50 såsom ombud för reformsällskapet i Östergötland i allmänna reformmötet i Örebro. Utsedd af Linköpings stad till dess riksdagsfullmäktig i borgarståndet vid 1859--60 års riksdag, erhöll han enahanda förtroendeuppdrag 1862 och 1865, och efter representationsreformen, som af honom varmt förordades, insattes han af Linköpings valmän i Andra kammaren för perioden 1867--69. Ifrigt nitälskande för folkbeväpningsidéns förverkligande, blef han 1861 befälhafvare för Linköpings frivilliga skarpskyttekår. Vid 1876 års publicistmöte i nämnda stad vald till dess ordförande, erhöll han lika mångfaldiga som vackra bevis på den aktning och tillgifvenhet, hans mångåriga verksamhet tillvunnit sig hos hans medbröder inom pressen. Med ovanlig alstringsförmåga fortsatte han under loppet af trenne årtionden att rikta vår skönlitteratur med en myckenhet fantasirika romaner och noveller: Svarta handen, 2 del., 1848, Drabanten, historisk roman, 2 del. 1849, Samvetet eller Stockholms mysterier, 3 del. 1850, Fursten, historisk roman 2 del. 1852, Far och son, 2 del. 1853, Drottning Lovisa Ulrikas hof, 2 del. 1855--56 m. fl. Vidare äro att nämna Gömdt är icke glömdt, historiska bidrag 12 häft. 1846--53, Minnesrunor 1849, Minnen från äldre och nyare tider, Samlade dikter, åtskilliga Historiska skådespel, en myckenhet bidrag till tidskrifter, tidningar och kalendrar. I ett memoarverk, Regnbågen, började han 1882 utgifva sina lefnadsminnen, men afbröt följande år detta arbete, som, ehuru onekligen innehållande en mängd intressanta drag, tynges af en alltför stor omständlighet och ordrikedom. Död i Linköping d. 12 augusti 1886. Gift 1: 1836 med Anna Maria Hagtorn, 2: 1845 med Emilie Amalia Widoff. Af R:s söner har Carl Vilhelm Edvard, född d. 13 aug. 1843, f. d. öfverstelöjtnant vid Älfsborgs regemente och öfverste i armén, deltagande i striderna i Algeriet 1867--68 och i 1876 års fälttåg mot karlisterna, gjort sig känd som uppfinnare af det s. k. reliefkrigsspelet och som krigshistorisk författare. Bland hans skrifter märkas Slaget vid Lund 1876, Gustaf II Adolfs deltagande i trettioåriga kriget 1882, Fältbok för armén 1882--86, Taktiskt reliefkrigsspel 1884, Gula gardet 1903, m. fl. En annan son, Carl Anton August, född d. 13 nov. 1848, f. d. kapten vid första lifgrenadierregementet, har utgifvit Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Östergötland 1875--79 och i Linköping bildat Östergötlands museum, innehållande en mängd värdefulla saker, särskildt en rikhaltig tafvelsamling. Ridderstolpe. Ättens förste kände stamfader, ryttmästaren vid lifregementet till häst Peter von Frischen, var född i Livland. Hans äldste son Carl -- se R. 1. -- adlades 1715 med namnet Ridderstolpe och erhöll 1751 friherrlig värdighet. Dennes yngste son Fredrik Wilhelm -- se R. 3. -- upphöjdes 1800 i grefligt stånd, värdigheten dock endast tillfallande äldste sonen, son efter son. 1. Ridderstolpe, Carl, amiral, ämbetsman. Född på Ullavi i Nerike d. 22 maj 1684. Föräldrar: ryttmästaren Peter von Frischen och Sara Clerk. R. inskrefs 1697 som frivillig vid amiralitetet, där han blef arklimästare 1700, deltog med örlogsflottan i landstigningen på Själland samt i expeditionen och sjödrabbningarna på Ladogasjön. Befordrad till underlöjtnant 1706, sökte han för sin utbildning i sjömansyrket anställning först i holländska och sedan i engelska flottan samt bevistade »med heder och godt beröm» flera af de bataljer, hvilka under det då pågående spanska successionskriget utkämpades i Medelhafvet mellan dessa flottor och fransmännens. Återkallad till fäderneslandet 1709, blef han s. å. befordrad till premierlöjtnant och tjänstgjorde de närmast följande åren vid den s. k. Nyenska eskadern, som hade att bestå mången het strid med de ryska och danska örlogsflottorna. På grund af den utmärkta tapperhet och dristighet, han ådagalade vid försöket att med sin fregatt hindra fiendens öfvergång till Usedom 1715, blef han nämnda år befordrad till amiralitetskapten, hvarjämte han hugnades med adlig värdighet, hvarvid han antog namnet Ridderstolpe. Utnämndes 1719 till holmmajor, 1737 till schoutbynacht och 1738 till vice amiral samt året därefter till chef för Karlskronaeskadern. Vid Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas kröning 1751 upphöjd i friherrligt stånd, utnämndes han slutligen 1754 till president i Statskontoret. Båda dessa utmärkelser anses hafva utverkats åt honom af hofvet, bland hvars tillgifna anhängare han räknades. Han afled i Stockholm d. 14 sept. 1762 och var sedan 1718 gift med Margareta Gyllenkrook. 2. Ridderstolpe, Carl Johan, politiker, riksråd. Född d. 10 jan. 1719; den föregåendes son.