R. var gift sedan 1862 med Sofia Elisabet Öfverberg. Rogberg. En i Sverige ansedd prästsläkt, från Rogberga församling nära Jönköping, härstammande från en där född bondson Johan Rogberg, som, född 1660, afled 1728 som kyrkoherde i Unnaryd. 1. Rogberg, Samuel, präst, topograf. Född i Jönköping d. 18 okt. 1698; son af förenämnda Johan Rogberg, som då var rektor vid stadsskolan därstädes och Kristina Hellman. I Uppsala, där R. 1716 inskrefs som student, riktade han sina studier hufvudsakligen åt historia och blef magister vid promotionen 1725. Följande året anställd såsom histor. et moral. lektor vid Växiö gymnasium, lät han prästviga sig 1730 och befordrades 1736 till andre teologie lektor. Tre år senare utnämndes han till kyrkoherde i Fröderyd, blef prost i Västra härad 1743, samt var ledamot af prästeståndet vid 1738, 1741 och 1755--56 års riksdagar. Vid det sistnämnda af dessa riksmöten satt han såsom ledamot i den kommission, som dömde öfver Brahe och hans olyckskamrater. Död under en brunnskur i närheten af Växiö den 1 augusti 1760. En af honom författad Historisk beskrifning om Småland utkom, tillökt af E. Ruda, tio år efter hans död 1770 och utgjorde länge den enda källan till kännedom om Kronobergs och Jönköpings län. Gift 1: 1728 med Hedvig Kristina Alana; 2: 1747 med Maria Elisabet Krok. 2. Rogberg, Carl Georg, universitetslärare, homilet. Född i Växiö d. 6 aug. 1789; den föregåendes sonson. Föräldrar: kyrkoherden i Alsheda, teol. doktor Johan Daniel Rogberg och Kristina Katarina Colliander. Hos R. framträdde, redan då han var barn, det sinnets allvar, hvilket utgjorde grunddraget i hans karaktär, lif och verksamhet. Sedan han, aderton år gammal, blifvit student i Uppsala, mottog han efter aflagda, om djupa kunskaper vittnande lärdomsprof, lagerkransen vid promotionen 1815 och vigdes s. å. till präst. Kort därefter förordnad till docent vid prästbildningsseminariet och notarie i teologiska fakulteten, aflade han teologie kand.-examen 1818 samt uppehöll 1820--23 brunnspredikantbefattningen vid Sätra. Sistnämnda år förordnad till seminariiprefekt och kyrkoherde i Trefaldighetsförsamlingen i Uppsala, erhöll han ett länge önskadt och sedermera samvetsgrant begagnadt tillfälle att höja den praktiska prästbildningen vid universitetet. Han uppgjorde och inlämnade jämväl till regeringen ett förslag att alldeles omdana seminariet, men hvilken plan, såsom för djupt ingripande i andra universitetsförhållanden, endast delvis blef antagen. 1827 hugnad med professors titel, inkallades han till ledamot af Uppsala domkapitel samt året därefter i bibelkommissionen och fann i dessa båda befattningar välkomna fält för sin vidt omfattande verksamhet. I synnerhet voro för bibelkommissionens arbeten hans grundliga kännedom af Nya testamentets grundspråk och hans öfverlägsna stilistiska förmåga af mycket gagn. Hugnad med teologie doktorsvärdigheten 1830, utnämndes han följande året till professor i pastoralteologi samt kyrkoherde i Gamla Uppsala och afled, efter en lång och tärande sjukdom, d. 28 jan. 1834. Såsom lärare både vid universitetet och i församlingen intog R. ett af de mest framstående rummen på sin tid. Flera församlingar täflade om att tillägna sig den utmärkte predikanten, men han kvarstannade på den plats, där han ansåg sig kunna mest gagna, till sin död. Bland i Sverige tryckta predikosamlingar hafva få vunnit och länge bibehållit det anseende som Rogbergs Predikningar 2 bd. 1835, och Skriftetal 1839. Gift 1822 med Gustafva Fant. Sonen Carl Erik Johan, född i Uppsala d. 27 april 1829, blef student i Uppsala 1847, fil. doktor därstädes 1857, docent i historia vid därvarande universitet 1859, lektor i historia vid Stockholms gymnasium 1864 och vid Norra latinläroverket i samma stad 1880. Från sistnämnda befattning tog han 1897 afsked. 1864--74 var han kronprins Gustafs och hans bröders lärare samt erhöll 1874 professors namn, heder och värdighet. 1876--1903 var han kanslärssekreterare vid rikets universitet. Död i Stockholm d. 27 mars 1905. Af trycket utgaf R. bl. a. Konung Carl IX:s fälttåg till Livland år 1600 och förberedelserna därtill 1859 och nionde delen af B. von Schinkels Minnen ur Sveriges nyare historia 1864. Gift 1859 med Emma Eugenia Matilda Ahlberg. Rohtlieb, Johannes, präst, författare. Född i Hamburg d. 17 dec. 1807. Föräldrar: skolläraren Bernhard Conrad Rohtlieb och Anna Elisabet Steiner. Sin första uppfostran erhöll R. i faderns enskilda skola, hvarifrån han öfverflyttades till Gymnasium Johanneum 1822 och tillbragte tiden där till 1827, då han tog studentexamen, hvarefter han stod inskrifven såsom civis academicus vid akademiska gymnasiet i Hamburg till våren 1828. Student vid universitetet i Halle 1828--30 och i Greifswald 1830--32. Från våren 1831 var han tillika ledamot af Teologiska sällskapet vid det senare universitetet, inom hvilket sällskap han af k. ministerium för ecklesiastikärendena belönades med ett utsatt pris för en latinsk afhandling. För sin utkomst förestod han under samma tid en privatskola i Greifswald. Examinerad för prästämbetet inför konsistorium i Hamburg 1832, emottog han kort därefter kallelse från Tyska församlingen i Stockholm till afläggande af predikoprof och blef, efter att hafva blifvit vald till predikant vid Tysk-Holländska kyrkan, prästvigd i Hamburg i april 1833. Förordnad till vice pastor vid Tyska S:t Gertruds församling i Stockholm i januari 1839, utnämndes han af konungen till förste kyrkoherde vid nämnda församling och tillträdde sin befattning den 1 maj s. å. 1857 kallades han till predikoprofs afläggande för återbesättande af den då lediga past. prim.