beställningen vid Storkyrkan, hvilken kallelse han likväl icke mottog. I okt. 1869 utnämndes han till teologie doktor af universitetet i Giessen. Efter mer än fyrtio års prästerlig tjänstgöring i Sveriges hufvudstad, därunder R. länge utöfvade en vidsträckt själavård äfven utom sin egentliga församling, sökte och erhöll han vid uppnådda sjuttiotvå lefnadsår 1879 afsked från sin innehafvande pastorsbefattning vid S:t Gertruds församling. Död i Stockholm d. 12 april 1881. Förutom en mängd strödda predikningar, griftetal, minnesord, tal, missionsböner, årsberättelser, uppsatser, recensioner m. m. har R. utgifvit Samling af tyska fabler, parabler och legender med anmärkningar och ordbok 1838; Predikningar öfver evangelierna på årets sön- och högtidsdagar, 3 band, 1859--60, öfversatt från svenskan till tyskan »Wallins predikningar och högtidstal», Björnstjernas arbete »Om det britiska riket i Ostindien», samma författares »Hinduernas teogoni, filosofi och kosmogoni», samt öfversatt och bearbetat »Hjorts Tyska grammatik», »Öhrlanders Skrif- och Läsöfningar i tyska språket» 2:a uppl. m. m. Gift 1835 med Charlotte Juliane Philippine Friedrike Döhn från ön Rügen. Roman, Johan Helmich, musiker. Född 1694 i Stockholm, där fadern var hofkapellist. Undervisad i faderns konst, antogs R. 1710 till medlem af hofkapellet och skickades fyra år därefter på prinsessan Ulrika Eleonoras bekostnad till England för att fullkomna sin musikbildning under Händel, Pepusch och Ariosti. Här mottogs han och gynnades på det mest utmärkta sätt af hertigarna af Marlborough och New-Castle och omtalades för sin skicklighet på violin och oboe i Londons musikaliska kretsar aldrig under annat namn än »den svenske virtuosen». Anställd 1717 hos hertigen af New-Castle, stannade han i London till 1720, då han återkallades till Sverige. Här blef han 1721 vice och 1727 ordinarie hofkapellmästare. Antydda befattning skötta han på ett sätt, att han af samtida berömdes såsom den där »lagt grunden hos oss till en väl inrättad orkester». 1735 erhöll han titel af hofintendent och begaf sig s. å. utrikes, där han vistades till 1737 och besökte under antydda tid England, Paris, Italien och Tyskland. 1740 kallades han af Vetenskapsakademien till en af dess ledamöter, väsentligen till erkännande af hans förtjänster om svenska språkets användning i kyrkomusiken. År 1745 sökte och erhöll han afsked från sin befattning vid hofkapellet och afled på sin egendom Lilla Haraldsmåla i granskapet af Kalmar den 20 dec. 1758. R. är den första svenska tonkonstnär af någon större betydenhet och har därför blifvit hedrad med benämningen »den svenske musikens fader». Af hans kompositioner har endast en blifvit utgifven nämligen XII sonate a flauto traverso, violone e cembalo, som utkom 1727, men Musikaliska akademiens bibliotek förvarar i handskrift af honom stora, härliga tonskapelser, mestadels i andlig stil. Han skref emellertid dessutom symfonier, uvertyrer, konserter för violin och oboe d'amour, klaverstycken äfvensom ett stort antal kompositioner till kungliga festligheter. För öfrigt kan nämnas, att han, jämte det han försåg tonskapelser af Händel och andra tonsättare med svensk text, från främmande språk öfversatte åtskilliga afhandlingar. Vetenskapsakademien ägnade hans minne en festlig hyllning d. 30 maj 1767. Åbo akademi, dit större delen af hans musikverk skänktes, gömde af denne musikers skapande snille dyrbara skatter, innan de förtärdes af lågorna vid branden 1827. Romanson, Henrik Vilhelm, läkare. Född i Puumala socken i Savolax d. 5 sept. 1776. Föräldrar: kapellanen Henrik Romanus och Maria Helena Mechelin. Efter slutade studier vid Borgå gymnasium begaf sig R. 1797 till Uppsala där han blef med. licentiat 1802 och promoverades till medicine doktor 1804. Följande året förordnad till anatomie prosektor i Uppsala och kirurg vid akademiska sjukhuset, legitimerade han sig 1807 såsom medlem af Collegium medicum i Stockholm och förordnades 1811 af medicinska fakulteten att hålla enskilda föreläsningar i fältkirurgien. Efter att 1813 ha erhållit professors namn, heder och värdighet, utnämndes han 1821 till adjunkt i praktisk medicin, förordnades 1824 till intendent vid Sätra hälsobrunn och befordrades sent omsider 1830 till ordinarie anatomie och kirurgie professor. Vid uppnådda sextioåtta lefnadsår sökte och erhöll han 1844 afsked från sin professur med pension. Först 1851 afgick han från intendentsbefattningen samt afled i Uppsala d 15 maj 1853. R. var tidigt verksam såsom författare i till hans vetenskap hörande ämnen. Så skref han åtskilliga afhandlingar i disputationsform, såsom bl. a.: Försök till en afhandling om benen i människokroppen 1808--15, Myologiska dissectioner 1820--38 och Exercitationes chirurgica. Från hans professorstid förskrifva sig åtskilliga specialafhandlingar, företrädesvis i patologi. Så utgaf han 1830 Försök till vägledning vid läkarekonstens utöfvande samt 1845 Barnläkaren, såsom vänlig rådgifvare vid barnsjukdomar, ett från tyskan öfversatt arbete. Författade för öfrigt recensioner och uppsatser i Sv. Litter. Tidning m. m. Gift 1: 1807 med Katarina Johanna Ek, 2: med Ulrika Messman. Ronander, Carl Vilhelm Henrik, läkare. Född i Stralsund d. 23 juni 1794. Föräldrar: krigsfiskalen Henrik Gerhard Ronander och Rebecka Eleonora Meckern. Föräldrarna öfverflyttade 1802 till Sverige, hvarefter R. genomgick Hudiksvalls skola och Gäfle gymnasium samt blef student i Uppsala 1813. Efter att 1819 ha erhållit kirurgie magister-diplomet samt aflagt med. kand. ex., absolverade han följande året med, lic. examen och promoverades till medicine doktor 1822. Redan förut hade han tvenne gånger förestått sjukhusläkaretjänsten vid Garnisonssjukhuset samt 1821 varit kommenderad såsom sjukhusläkare under öfningslägret i Norge. 1825 af Sundhetskollegium utsedd till föreståndare för Karlsbaderkurinrättningen i Stockholm, förordnades han 1827 till med. och kirurg. adjunkt vid Karolinska