institutet och utnämndes 1831 till öfverläkare vid Serafimerlasarettet. S. å. ledamot af Vet-akad., företog han 1833 en resa till Danmark och Tyskland för att taga kännedom om därvarande kliniska anstalter och erhöll, efter sin hemkomst, 1834 Sundhetskollegii förordnande att hålla föreläsningar i teoret. medicin vid Karolinska institutet. Öfverläkare vid Danviks hospital 1821--1831. Efter att 1840 ha tagit afsked från öfverläkarebefattningen vid Serafimerlasarettet, förordnades han att vara konsultativ läkare därstädes. Afled ogift i Stockholm d. 10 april 1847 och lämnade efter sig minnet af en utmärkt vetenskapsman en ansedd psykiater och särdeles lycklig praktisk läkare. Bland R:s efterlämnade skrifter äro följande de märkligaste: System i Pharmacologien, med särskildt afseende på den svenska pharmacopéens sista edition 1825--28, Carlsbader-, Emnser-, Marienbader-, Eger-, Pyrmonter- och Spaavattens bruk och nytta 1827; Årsberättelse om Svenska läkaresällskapets arbeten 1830-32. Han utgaf dessutom ifrån 1832 Tidskrift för läkare och farmaceuter, samt har skrifvit flera uppsatser i Sv. Läkaresällsk. handlingar, årsberättelser m. m. Roos (Tre Rosor), en gammal förnämlig släkt, ursprungligen från Norge, hvilken med säkerhet kan ledas tillbaka till början af 1300-talet. I Sverige gafs åt ätten i senare tid namnet Tre Rosor på grund af dess sköldemärke, som visade tre rosor på sned. Ätten, som 1561 erhöll greflig värdighet, utslocknade å 1610-talet med Gustaf Johanssons -- R. 3 -- sonson, Johan Stensson. 1. Roos (Tre Rosor), Ture Jönsson, rikshofmästare, upprorsman. Född på 1470-talet; son af riksrådet Jöns Knutsson till Lindholmen och Mörby samt Ingegärd Skunk. Ture Jönssons namn förekommer första gången i offentliga handlingar bland namnen på de upproriska herrar, som 1497 inkallade konung Hans, hvilken betygade honom sin tacksamhet genom att förläna honom riddare- och riksrådsvärdighet samt 1499 sätta honom till lagman öfver Västergötland. Då Sten Sture 1501 åter kom till makten, blef T. J. afsatt från lagmansämbetet, hvilket han dock återfick 1503, sedan han öfvergifvit konung Hans' sak och försonat sig med riksföreståndaren. Under Svante Stures riksföreståndareskap afhöll han sig väl från en öppen brytning med denne, men lämnade honom ej heller det stöd, riksföreståndaren haft rätt att vänta af honom. Sedan Sten Sture d. y. 1512 blifvit erkänd som riksföreståndare, slöt T. J. sig med flertalet af sina ämhetsbröder inom rådet till Erik Trolles parti, men tvingades snart att erkänna Sture som riksföreståndare. Efter dennes frånfälle 1520 åsåg han med likgiltighet svenskarnas kamp mot den segerrikt framryckande Kristian II och slöt sig inom kort afgjordt till denne. Emellertid höll han sig, sedan Kristian kommit till väldet, mestadels undan på sin sätesgård Lindholmen i Västergötland. Äfven var det endast motsträfvigt, han omsider slöt sig till Gustaf Vasa, och detta ehuru han var med honom befryndad såsom gift med hans faster, Anna. Gustaf utnämnde honom emellertid 1521 till höfvitsman i Västergötland och kallade honom två år därefter i bref för »vår hofmästare». Vid reformationsriksdagen i Västerås 1527, till hvilken han först på konungens enträgna uppmaningar infann sig, kämpade han vid biskop Brasks sida med kraft och ihärdighet för katolska lärans rätt i Sverige, men alla deras bemödanden voro förgäfves. Papismens sak var ohjälpligen förlorad, och den af konungen uppskrämda församlingen biföll utan invändning hans fordringar. Efter detta nederlag begaf sig Ture Jönsson till sina gods i Västergötland. Icke långt därefter råkade han i en arfstvist med Gustaf. Tures svärfader, Johan Kristerson Vasa (Gustaf Vasas farfader) hade haft tvenne hustrur; men arfvet efter den förra frun, Britta Sture, hade blifvit lika deladt emellan Gustafs fader och Ture Jönssons hustru. Gustaf påstod, att detta var orätt, emedan den sistnämnda var dotter af den senare frun, Britta Thorsdotter Bonde. Rikets herrar och råd dömde Ture att återbära en tredjedel af arfvet; domen fälldes på ett möte i Lödöse. Efter detta blef Ture Jönssons agg till konungen ännu större, och hans ovilja mot konungen ökades ytterligare, sedan genom de beslut, som fattades på kyrkomötet i Örebro 1529, reformationsverket blifvit fullt betryggadt mot hvarje återgång till katolicismen, så länge Gustaf förblef i besittning af tronen. Och så skred T. J. till öppen brytning med konungen. Han församlade 1529 Västergötlands förnämsta adel, till stor del hans fränder och vänner, förmanade dem, att afskudda sig Gustafs hårda regemente och utse någon annan mild och from konung, som aktade kyrkans rätt och rikets lag samt hvar mans fri- och rättigheter. Han fick medhåll af många, och nu förbundo sig de missnöjda att ej längre tåla en själfrådig konung. Biskopen i Skara, Magnus Haraldsson, förenade sig med dem, och det återstod nu endast att förmå allmogen att också sluta sig till dem. Ett möte utlystes på Larfs hed i Västergötland, där T. J. höll tal till bönderna, tackande dem för all lydnad och välvillighet, som de visat honom, beklagande, att den konung, som nu regerade, var blefven en Luther, som ville införa en ny tro, och därför ville »han nämna fram en annan herre». Allmogen förblef likväl stilla och två unga bönder menade, att »kung Gustaf dem intet oskäl gjort; tvärtom mycket godt genom att befria landet från den omilde Kristian Tyrann och hålla allmogen vid fred.» Herrarna blefvo bekymrade, men läto ingenting märka utan svarade, att de voro väl tillfreds med, hvad bönderna yttrat. Vid efterräkningen, som ej lät vänta på sig, erbjöd konungen Ture Jönsson lejd, men i likhet med biskop Magnus ansåg han klokast att lämna landet och begaf sig först till Danmark och sedermera till Mecklenburg. Hans öden blefvo därefter en landsflyktings. Då konung Kristian 1531 gjorde sitt misslyckade försök att återtaga sin tron, infann sig T. J. hos honom och försäkrade, att missnöjet i Sverige var ganska stort