Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ronander, Carl Vilhelm Henrik - Roos (Tre Rosor) - 1. Roos (Tre Rosor), Ture Jönsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
institutet och utnämndes 1831 till öfverläkare vid
Serafimerlasarettet. S. å. ledamot af Vet-akad.,
företog han 1833 en resa till Danmark och Tyskland
för att taga kännedom om därvarande kliniska
anstalter och erhöll, efter sin hemkomst,
1834 Sundhetskollegii förordnande att hålla föreläsningar
i teoret. medicin vid Karolinska institutet.
Öfverläkare vid Danviks hospital 1821–1831.
Efter att 1840 ha tagit afsked från öfverläkarebefattningen
vid Serafimerlasarettet, förordnades
han att vara konsultativ läkare därstädes.
Afled ogift i Stockholm d. 10 april 1847 och lämnade
efter sig minnet af en utmärkt vetenskapsman
en ansedd psykiater och särdeles lycklig praktisk
läkare. Bland R:s efterlämnade skrifter äro följande
de märkligaste: System i Pharmacologien,
med särskildt afseende på den svenska pharmacopéens
sista edition 1825–28, Carlsbader-,
Emnser-, Marienbader-, Eger-, Pyrmonter- och
Spaavattens bruk och nytta 1827; Årsberättelse
om Svenska läkaresällskapets arbeten 1830-32.
Han utgaf dessutom ifrån 1832 Tidskrift för
läkare och farmaceuter, samt har skrifvit flera
uppsatser i Sv. Läkaresällsk. handlingar, årsberättelser
m. m.
Roos (Tre Rosor), en gammal förnämlig släkt,
ursprungligen från Norge, hvilken med säkerhet
kan ledas tillbaka till början af 1300-talet.
I Sverige gafs åt ätten i senare tid namnet
Tre Rosor på grund af dess sköldemärke, som
visade tre rosor på sned. Ätten, som 1561 erhöll
greflig värdighet, utslocknade å 1610-talet
med Gustaf Johanssons – R. 3 – sonson, Johan
Stensson.
1. Roos (Tre Rosor), Ture Jönsson, rikshofmästare,
upprorsman. Född
på 1470-talet; son af riksrådet
Jöns Knutsson till Lindholmen
och Mörby samt Ingegärd Skunk.
Ture Jönssons
namn förekommer första
gången i offentliga handlingar
bland namnen på de upproriska
herrar, som 1497 inkallade konung Hans, hvilken
betygade honom sin tacksamhet genom att förläna
honom riddare- och riksrådsvärdighet samt
1499 sätta honom till lagman öfver Västergötland.
Då Sten Sture 1501 åter kom till makten, blef T.
J. afsatt från lagmansämbetet, hvilket han dock
återfick 1503, sedan han öfvergifvit konung Hans’
sak och försonat sig med riksföreståndaren. Under
Svante Stures riksföreståndareskap afhöll
han sig väl från en öppen brytning med denne,
men lämnade honom ej heller det stöd, riksföreståndaren
haft rätt att vänta af honom. Sedan
Sten Sture d. y. 1512 blifvit erkänd som riksföreståndare,
slöt T. J. sig med flertalet af sina
ämhetsbröder inom rådet till Erik Trolles parti,
men tvingades snart att erkänna Sture som riksföreståndare.
Efter dennes frånfälle 1520 åsåg
han med likgiltighet svenskarnas kamp mot den
segerrikt framryckande Kristian II och slöt sig
inom kort afgjordt till denne. Emellertid höll han
sig, sedan Kristian kommit till väldet, mestadels
undan på sin sätesgård Lindholmen i Västergötland.
Äfven var det endast motsträfvigt, han
omsider slöt sig till Gustaf Vasa, och detta ehuru
han var med honom befryndad såsom gift med
hans faster, Anna. Gustaf utnämnde honom
emellertid 1521 till höfvitsman i Västergötland
och kallade honom två år därefter i bref för
»vår hofmästare». Vid reformationsriksdagen i
Västerås 1527, till hvilken han först på konungens
enträgna uppmaningar infann sig, kämpade
han vid biskop Brasks sida med kraft och ihärdighet
för katolska lärans rätt i Sverige, men
alla deras bemödanden voro förgäfves. Papismens
sak var ohjälpligen förlorad, och den af
konungen uppskrämda församlingen biföll utan
invändning hans fordringar. Efter detta nederlag
begaf sig Ture Jönsson till sina gods i Västergötland.
Icke långt därefter råkade han i en
arfstvist med Gustaf. Tures svärfader, Johan
Kristerson Vasa (Gustaf Vasas farfader) hade
haft tvenne hustrur; men arfvet efter den förra
frun, Britta Sture, hade blifvit lika deladt emellan
Gustafs fader och Ture Jönssons hustru.
Gustaf påstod, att detta var orätt, emedan den
sistnämnda var dotter af den senare frun, Britta
Thorsdotter Bonde. Rikets herrar och råd dömde
Ture att återbära en tredjedel af arfvet; domen
fälldes på ett möte i Lödöse. Efter detta blef
Ture Jönssons agg till konungen ännu större,
och hans ovilja mot konungen ökades ytterligare,
sedan genom de beslut, som fattades på
kyrkomötet i Örebro 1529, reformationsverket
blifvit fullt betryggadt mot hvarje återgång till
katolicismen, så länge Gustaf förblef i besittning
af tronen. Och så skred T. J. till öppen brytning
med konungen. Han församlade 1529 Västergötlands
förnämsta adel, till stor del hans fränder
och vänner, förmanade dem, att afskudda sig
Gustafs hårda regemente och utse någon annan
mild och from konung, som aktade kyrkans rätt
och rikets lag samt hvar mans fri- och rättigheter.
Han fick medhåll af många, och nu förbundo
sig de missnöjda att ej längre tåla en själfrådig
konung. Biskopen i Skara, Magnus Haraldsson,
förenade sig med dem, och det återstod
nu endast att förmå allmogen att också sluta sig
till dem. Ett möte utlystes på Larfs hed i Västergötland,
där T. J. höll tal till bönderna, tackande
dem för all lydnad och välvillighet, som de visat
honom, beklagande, att den konung, som nu regerade,
var blefven en Luther, som ville införa
en ny tro, och därför ville »han nämna fram en
annan herre». Allmogen förblef likväl stilla och
två unga bönder menade, att »kung Gustaf dem
intet oskäl gjort; tvärtom mycket godt genom
att befria landet från den omilde Kristian Tyrann
och hålla allmogen vid fred.» Herrarna blefvo
bekymrade, men läto ingenting märka utan svarade,
att de voro väl tillfreds med, hvad bönderna
yttrat. Vid efterräkningen, som ej lät vänta på
sig, erbjöd konungen Ture Jönsson lejd, men i
likhet med biskop Magnus ansåg han klokast att
lämna landet och begaf sig först till Danmark
och sedermera till Mecklenburg. Hans öden blefvo
därefter en landsflyktings. Då konung Kristian
1531 gjorde sitt misslyckade försök att återtaga
sin tron, infann sig T. J. hos honom och försäkrade,
att missnöjet i Sverige var ganska stort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
