timmar blef fördröjd för att sedan »följa konungen utan uppehåll i hamn och häl efter». Kort efter ankomsten till Stralsund räddade han konungens lif vid ett anfall mot preussarna vid Usedom genom att lämna honom sin häst. Utnämnd efter drabbningen vid Stressov till öfverste, följde han Carl på den äfventyrliga öfverfarten från Stralsund till Sverige och var honom följaktig vid 1716 års infall i Norge, då han ännu en gång skall hafva räddat konungen ur lifsfara. 1716 skickades han af konungen till Karlskrona för att befordra flottans utrustning, utnämndes året därefter till vice direktör vid amiralitetet, öfverste för artillerivolontärregementet samt öfverkommendant på fästningarna i Karlskrona och Karlshamn. Sedan han 1719 blifvit expektansöfverste vid Dalregementet, befordrades han 1722 till generalmajor och blef två år senare naturaliserad svensk adelsman samt 1728 öfverste och chef for Västmanlands regemente. R., som 1731 blifvit friherre, förstod att tillvinna sig konung Fredriks bevågenhet, men deltog äfven lifligt i tidens politiska sträfvanden. Utpräglad anhängare af Hattpartiet, understödde han ifrigt, om just icke med någon framstående talang, de krigiska tendenserna inom detsamma. Också blef han, sedan Hattarna 1738 kommit till makten, till vedermäle af deras erkänsla insatt i rådet 1739. Då 1747 Rysslands truppsammandragningar vid finska gränsen väckte misstankar om fientliga afsikter från nämnda makts sida, blef R., hvars krigiska duglighet såsom en af Carl XII:s bussar ännu fortlefde i god hågkomst hos hans landsmän, utsedd till generalguvernör öfver Finland och upphöjdes 1751 vid Adolf Fredriks kröning till grefve. Följande år lämnade han Finland och tog åter säte i rådet, men vid pommerska krigets utbrott 1757 åtog han sig, oaktadt sina sjuttio år, enligt ständernas önskan högsta befälet öfver armén. Dock måste han inom kort för skröplighet nedlägga detsamma. Han fortfor likväl att deltaga i rådets öfverläggningar ända till 1765, då han af det segrande Mösspartiet därifrån aflägsnades Då Hattarna 1769 åter fingo vind segling, erbjöds honom att åter inträda i rådet, men på grund af sin höga ålder ansåg han sig böra afslå detta anbud. Död vid åttioett års ålder i Stockholm den 17 juni 1769. I Svenska akademiens handlingar, del 25 (1852) är hans »Minne» tecknadt af B. von Beskow i anledning af den minnespenning, samma akademi 1850 lät prägla öfver honom. Gift 1: 1717 med grefvinnan Sofia Lovisa Wachtmeister, 2: 1730 med friherrinnan Ebba Margareta Banér och 3: 1733 med grefvinnan Theodora Beata Dücker. 2. Rosen, Fredrik Ulrik von, riksråd. Född 1731; den föregåendes son. Han ingick liksom fadern mycket ung i krigstjänst och erhöll sin första fullmakt såsom fänrik vid Hamiltonska regementet 1747. Två år därefter befordrad till löjtnant, utnämndes han 1754 till regementskvartermästare och blef följande året stabskapten. Inom hofvet, där han efter en längre tids vistelse i Frankrike, och sedan han 1762 tagit afsked ur krigstjänsten, anställdes som kammarherre 1764, utnämndes han 1766 till hofmarskalk, och blef 1774 öfverhofstallmästare hos drottningen. Under frihetstidens senare skede deltog han i det politiska lifvet å Hattarnas sida och var 1765--67 fullmäktig i Jernkontoret. Under förberedelserna till riksdagen i Norrköping 1769 förvaltade han den krigskassa, hvarmed hans parti sökte vinna ökade krafter. 1776 blef han landshöfding i Åbo och fungerade i sådan egenskap till 1781. Så småningom hade R. kommit att sluta sig till oppositionen mot Gustaf III och var vid 1786 års riksdag en af dess verksammaste »operatörer», nära lierad med Axel von Fersen. Vare sig i tanke att afväpna honom eller af artighet mot hans måg, den inflytelserike frih. Ruuth, utnämndes R. 1788 af Gustaf III till riksråd, från hvilken post han följande år entledigades vid rådskammarens upplösning. Död i Stockholm d. 23 april 1793. Gift på 1750-talet med grefvinnan Hedvig Sofia Stenbock. 3. Rosen, Gustaf Fredrik von, ämbetsman. Född den 6. jan. 1758; den föregåendes son. R. ägnade sig i början åt militäryrket, för att sedan liksom mången annan på de fredliga idrotternas väg vinna sin medborgarkrona. Blef, efter att hafva ingått som kornett vid södra skånska regementet 1773, löjtnant därstädes 1777, kavaljer hos hertig Carl 1778, ryttmästare 1783, hofmarskalk 1794 och s. å. utnämnd till landshöfding i Malmöhus län. Vid hans anträde till styrelsen öfver det bördiga skånska länet hade den framstående landthushållaren friherre Rutger Macleans reformerande verksamhet tagit sin början, och R. blef den hand, genom hvilken de viktigaste reformerna kommo till utförande. Bland dessa var enskiftet det, som framkallade alla de öfriga och därför företogs i den största möjliga utsträckning. Den insiktsfulle och verksamme landshöfdingen hade härunder en hård kamp att utstå mot ärfda fördomar, och hans bemödanden möttes öfverallt med missnöje och klander. Men hans ihärdighet, understödd af åtskilliga framsynta och inflytelserika män, vann dock till slut seger och rättvist erkännande, ehuru först efter hans död. Olyckligtvis utbröt under hans tjänstetid 1811, med anledning af beväringsinstitutionens införande, det bekanta skånska bondupproret. Personer, som tyckte sig hafva skäl till enskild hämnd, hopsmidde hemliga polisrapporter, klandrande landshöfdingen, för det han icke närmat sig allmogen och förekommit oordningens utbrott. Han entledigades därför från landshöfdingämbetet och afled icke långt därefter i Stockholm d. 2 maj 1815. En lika sann som vacker gärd åt v. R:s minne är det yttrande, som öfver honom en gång fälldes af en bland Skånes insiktsfullaste män: »Ingen af Skånes landshöfdingar har gjort Skåne så mycket gagn som han, och ändock är han den ende som på befallning måst taga afsked.» Gift 1783 med Maria Juliana Wahrendorff.