ett nytt namn af rang inom vår skönlitterära värld. Dessa löften hafva ock i större och mindre mån infriats af författarinnan i hennes sedermera utvecklade, ganska flitiga litterära verksamhet. Såsom frukter af densamma kunna nämnas romanerna Höststormar 1887, Vårstormar 1883, Hårdt mot hårdt 1886 och Familjen Verle 1889, novellsamlingarna Berättelser och skizzer 1884 och Lifsbilder 1886. Sedan hennes Genom skuggor 1891—92 utkommit i två upplagor, följde sistnämnda år det kanske finaste alstret af hennes penna, Önskekransen, som 1904 upplefde sin fjärde upplaga. Vidare äro af hennes arbeten att nämna Saulus af Tarsus 1892, Helgsmålsklockan 1896, Från Norrskenets land 1897, Hägringar 1898, Djupets sagor 1901, De osynliga vägarne 1901, Hennes son 1904. Bemärkelseår i författarinnans lif blefvo 1887—88. Hon öfvergick nämligen då, starkt påverkad af Tolstoj och den engelska prästen Robertson, från en pessimistisk-agnostisk lifsåskådning till en religiöst-kristlig — ett genombrott, om hvars grundlighet äfven hennes senare arbeten burit vittnesbörd. Genom öfversättning af ett flertal af hennes arbeten har M. R. blifvit känd och högt värderad i utlandet, särskildt i Norge, Tyskland och Holland. <img l>

Ros, Anders Emanuel, generaldirektör. Född i Leksands socken i Dalarna d. 30 dec. 1806. Föräldrar: kronofogden Lars Fredrik Ros och Lovisa Fredrika Wahrlund. Sedan R. blifvit student i Uppsala 1825 och aflagt hofrättsexamen därstädes 1827, inskrefs han sistnämnda år såsom auskultant i Svea hofrätt och blef följande året e. o. kanslist i justitiefördelningen i k. m:ts kansli. Redan i sitt tjugutredje år erhöll han sitt första förordnande såsom landtdomare, ett värf, af hvilket han sedan nästan oafbrutet var upptagen i tjugufem år. 1843 befordrad till häradshöfding i Ångermanlands norra domsaga, tjänstgjorde han under riksdagarna 1847 och 1850 såsom sekreterare i bondeståndet — en befattning som på den tiden icke saknade politisk betydelse — och utnämndes 1856 till landshöfding i Norrbottens län. 1859 förordnades han till generaldirektör och chef för Skogsstyrelsen, ett ämbetsverk, som då inrättades, och hvilket det blef hans första åliggande att organisera, jämte det han hade att afgifva förslag rörande hushållningen med de allmänna skogarna. Af de många, till en del högst viktiga, författningar, som utgingo från Skogsstyrelsen, under den tid, R. var dess chef, må nämnas: stadgar rörande skogsläroverken 1860 och 1871; ny jaktstadga 1864; utsyningsförordning, angående skogarna i de sex norra länen 1865 och 1874; förordning om kronoparkers bildande 1865; förordning om hushållningen med de allmänna skogarna i riket 1866; cirkulär angående de allmänna skogarnas indelande till ordnad hushållning 1867; instruktion för skogsstyrelsen och skogsstaten 1869; förordning till förekommande af skogsförödelsen på Gottland 1869; förordning angående statens till bergshandteringen anslagna skogar 1873; förordning till förekommande af öfverdrifven afverkning af ungskog i Norrbotten 1874 o. s. v. Ehuru somliga af förenämnda författningar tillkommit på grund af riksdagens beslut, äro dock de flesta en frukt af skogsstyrelsens arbeten. År 1858 upphöjd i adligt stånd, bevistade han de följande tre ståndsriksdagarna såsom medlem af riddarhuset. Efter nya riksdagsordningens införande valdes han till representant i riksdagens Första kammare för Västernorrlands län och bevistade i denna egenskap samtliga riksdagar under åren 1867—75. Sistnämnda år tog han afsked från chefskapet för Skogsstyrelsen och afled i Stockholm d. 14 febr. 1887. Sedan 1863 var han arbetande ledamot af Landtbruksakademien. Gift 1847 med Kristina Klementina Huss. Rosen, von. De svenska adliga ätterna med detta namn härstamma från en ryttmästare Robert von Rosen, som lefde i Livland på 1600-talet och tillhörde en sedan midten af 1200-talet därstädes bosatt, ursprungligen från Böhmen härstammande, härmästerlig ätt. 1716 naturaliserades som svenska adelsmän tre sonsonssöner af nämnda Roberts äldre son Johan, öfverste vid livländska adelsfanan, halshuggen 1651 för förrädiska stämplingar med polackerna. Af de sålunda bildade tre ättegrenarna v. R. utgick den äldsta broderns 1857 och den yngstas 1813 på svärdssidan. Den återstående brodern, Otto Vilhelm, upphöjdes 1772 i friherrligt stånd och blef stamfader för den ännu lefvande friherrliga ätten v. R. Hvad angår den grefliga ätten v. R. härstammar denna från den ofvannämnda Roberts yngre, 1657 aflidna, son, Didrik, i det dennes sonson, Gustaf Fredrik — se R. 1 — 1751 upphöjdes i grefligt stånd. <img r>

1. Rosen, Gustaf Fredrik von, krigare. Född i Reval d. 6 aug. 1688. Föräldrar: Johan von Rosen, »Mann-Richter» i Estland, och grefvinnan Brita Stenbock. Sin militära bana begynte R. 1705 såsom dragon vid Stenbocks regemente och utnämndes till kornett vid detsamma efter slaget vid Grodno 1706. Han öfverflyttades därefter såsom löjtnant till Norra skånska regementet och blef 1711 ryttmästare vid Lifregementet. Efter nederlaget vid Pultava, följde han Carl XII till Bender och kämpade ännu en gång mot ryssarna under tatarkanens befäl. Efter freden mellan Turkiet och Ryssland, erhöll han Carls tillåtelse att ingå vid de Kiewska trupperna och förhöll sig i en fäktning vid Prutströmmen så tappert mot en turkisk kår, att Carl vid hans ankomst till Timurtasch 1714 genast utnämnde honom till generaladjutant. När konungen i november s. å. bröt upp för att under namnet »kapten Carl Frisk» företaga sin bekanta ilridt till Stralsund, var R. honom såsom »kapten Johan Palm» följaktig till byn Kenin i Siebenbürgen, där han några